Det var med skräckblandad förtjusning som jag till sist tog mig till den tid jag bokat för lite gravidfotografering. Stackars P är  inte så förtjust i kamerablixtar och jag lovade honom att han skulle slippa. Mitt eget förhållande till det hela är ju minst sagt lite dubbelt. Jag gillar egentligen inte att stå framför kameran och min uppenbarelse för tillfället jämställer jag i det närmaste med ett mumintroll eller barbapappa, så varför föreviga det hela...

Nu är det i alla fall gjort och jag blev väl hyfsat nöjd ( som vanligt höga krav). Kanske att jag visar er några av bilderna i veckan.

Jag har länge velat kring om jag, eller jag och P, ska passa på att föreviga magen. Graviditeten i sig har knappast varit så särskilt njutbar och vem vet om det blir någon mer gång? Med det i tankarna har jag känt någon form av önskan att bevara något bildbevis. Lite motsägelsefullt kanske eftersom jag knappast känner mig särskilt vacker, snarare som en blekrosa variant på mumintrollen. eller barbapappa.

 

Nu har jag i alla fall bokat en tid för fotografering på lördag. Stackars P är måttligt förtjust då han inte alls gillar att stå framför kameran och kanske är han lite förvirrad också eftersom jag som sagt knappast är särskilt förtjust i min gravidkropp. Jag är lite nervös vilket är knäppt. Det är inget köptvång (m a o helt gratis fotografering om jag inte vill ha någon av bilderna)  och fördelen med att ändå ta dem är ju att då har jag ju dem och om jag inte gillar de i efterhand behöver jag ju inte titta på dem och jag behöver ju inte heller ångra at jag aldrig tog några.

 

Igår ringde en av mina bästa vänner som jag inte pratat med på länge. Hon har ringt mig rätt många gånger under senhösten men jag har inte haft någon lust att svara, så jag har inte gjort det. Hon är en av mina riktigt goda vänner men som jag varit rätt besviken på i hela den här härvan. Igår svarade jag i alla fall när hon ringde och lovade att ringa upp henne idag eftersom jag var hemma hos mina föräldrar på middag. Så jag tänkte att jag skulle göra det alldeles strax. Det kan bli ett jobbigt samtal, önska mig lycka till.

Ja, i alla fall till BF, sen vet man ju inte, det kan ju bli två "bonusveckor" också. Min mamma har fått båda oss syskon något tidigare, tyvärr tror jag inte det finns så mycket ärftlighet med i det hela. Förlossningen är inget jag direkt ser fram emot men jag tänker att värre "mähän" än mig har överlevt så det borde finnas goda utsikter :) Om inte annat så längtar jag rätt mycket efter att bli "ogravid" och förhoppningsvis slippa alla krämporna.

 

Dessutom har kära P lyckats ge mig en förkylning innan han åkte på weekend till Malmö för JVM i hockey. Det blir nog helt enkelt inte så mycket gjort den här helgen. I snigelfart har jag gjort stallet och tagit hand om hästarna, jag misstänker att mina höfter kommer låta mig veta detta, som om de inte redan gjorde sin existens påmind. Senaste tiden har P skött den stora delen av markservicen kring hästarna då jag varit lite för skraltig.
Annars tror jag att jag ska spana lite på bebiskläderna och fundera på om det är något mer som vi behöver köpa. Det känns fortfarande rätt abstrakt att det kanske landar en liten mini-människa här hemma om cirka en månad.

Nä, självklart är det inte så. Idag när jag vaknade var det ingen bra dag. Jag sov riktigt dåligt inatt pga värkande höfter och redan strax efter sex hade jag hunnit gå upp (det var lönlöst att ligga kvar) och stå dubbelvikt över vasken. Efter en liten powernap tillsammans med vetekudden på förmiddagen så är jag vid lite bättre mod nu i alla fall men idag blir det ett par gnälliga rader här.

 

Igår var vi hos BM- en ny för fjärde gången i rad. Även fast hon var trevlig börjar det kännas lite irriterande med olika varje gång. Och nej, "vår" BM som skulle vara tillbaka i januari enligt vad vi fick höra sist var inte alls tillbaka till dess. Jag förstod redan när vi fick höra att hon var sjukskriven att det nog skulle bli såhär; det började med att hon skulle vara borta 2 veckor och sen har det bara förlängts. De borde ha givit oss en ny "egen" BM direkt när den första blev sjukskriven.

 

Igår när vi var där skulle det göras en sammanfattning av graviditeten. Den nya BM fick såklart gå på det som var skrivet i journalen. Jag vet inte ens om hon förstod vad ICSI är (som jag såg att det stod i journalen), för först pratade hon om äggdonationsbehandling, jag rättade och sa "ICSI" men jag vet inte om hon förstod att det var en rättning från min sida.

Sen pratade vi lite kort om hur jag mådde nu ("Jo jag kräktes senast imorse. Nej jag tar inga mediciner för det då jag inte tycker att de hjälper. Jo jag har rätt ont i höfterna men jag klarar av att jobba"osv) Sedan sammanfattade hon det med att det varit en helt normal graviditet och att jag haft lite lättare foglossning. Jag håller ju med om att det rent medicinskt varit en "normal graviditet" i stort sett men jag har ju gott och väl kräkts så mycket att det är tal om hyperemsis och inte "lite vanligt graviditetsillamående". Foglossningen har ju varit hanterbar, men om jag skulle kalla den "lite lättare" vet jag inte. Jag går med råge sämst av alla de gravida på jobbet (gott och väl en dryg handfull till som är gravida på jobbet), jag har svårt att vända mig i sängen pga det onda och går mellan ytterdörren och bilen, inte ens några fem-minuters promenader är det tal om.

 

Antagligen är jag dålig på att förmedla hur jag mår, för jag känner mig lite trött och less vid det här laget på att vara gravid. Men jag ser nog pigg och glad ut. Egentligen gör det ju ingen skillnad, för jag vill inte ha någon läkartid för att bli sjukskriven och illamåendet går inte att göra så mycket åt. Men ibland är det bara skönt att få lite bekräftelse på att det är lite kämpigt. Jag har svårt att inte ta lite illa upp när jag känner mig trött och uppgiven men inte får något riktigt gehör, alla verkar tänka att jag ser så pigg och stark ut, att jag inte är "en sån" som deppar ihop.

 

Vi är ju såklart väldigt glada över att en av alla behandlingar till slut lyckats men själva graviditeten har jag haft svårt att njuta av. Dels för att jag inte mått så bra, men också för att jag haft svårt att riktigt glädja mig, att våga tro. Jag vågar inte riktigt ta ut segern i förskott. Våra närmaste familjer har givetvis glatts med oss, men undantaget mina bästa vänner sedan studietiden så vet ingen av mina närmaste vänner ens om att vi ska ha barn. Hur blev det såhär?

 

Ikväll ska vi vara hemma och ta det lugnt, laga god mat tillsammans och njuta av varandras sällskap. Jag ska också klämma och inspektera alla fina saker vi fått till ananasen, och försöka njuta.

 

Gott Nytt År till er allesammans!

Allt såg bra ut med ananasen den 23:e så med det i ryggen kunde vi börja julfirandet. Jag har alltid gillat julen och är fortfarande barnsligt förtjust i den, så pass att inte ens de barnlösa åren ändrat på det. För min del har nog inte själva julafton i sig påmint så mycket, utan mer det faktum att året närmat sig sitt slut och att jag i summeringen av året som gått kunnat konstatera att alla försök varit fruktlösa och att vi fortfarande trots allt kämpande varit på ruta ett. Förhoppningsvis var det här vår sista jul som barnlösa. Nästa år vid den här tiden har vi kanske en till individ i familjen som skriker, kastar mat och drar ner julpynt - surrealistisk tanke :)

 

Vi firade julen tillsammans med min familj inklusive mina morföräldrar som fortfarande är pigga och alerta. Nog för att jag tycker att jag har varit hyfsat snäll i år, men jag och P fick så mycket paket att jag nästan skäms. Flera bra saker till mig och hästarna, och massa saker till Ananasen! Kläder, overaller, åkpåsar, skötbord, skötväska, babysitter - ja ni hör! Min pyssliga mormor hade dessutom stickat ett fint set med tröja, mössa, vantar och tossor. 

 

Det glädjer mig att det varit så många plus på IVF-bloggar den senaste tiden. För alla oss som kämpat är det förmodligen en av de bästa julklapparna man kan få. Mina tankar går även till de som fått glädjen utbytt till sorg. Det går inte riktigt att säga något som tröstar, det går bara att konstatera att livet ibland är väldigt, väldigt orättvist.

 

Ja, häromveckan var vi hos ny BM - igen. Jag förstår såklart att det är svårt för dem när en ordinarie plötsligt blir sjuk, men det blir lite tradigt för oss att träffa en ny BM varje gång. Dessutom verkar det ju ställa till det för oss och dom. Alla värden såg nämligen bra ut, utom just SF-måttet. Vid förra mätningen hade det ju planat ut, och vid denna mätningen fortsatte det att plana ytterligare. Så det blev ytterligare en barnmorska som fick komma in och mäta och lyckades få det till någon centimeter ytterligare jämfört med den första. Det är väl lite av problemet med just SF-måttet, det är nog bra om det är en och samma person som mäter varje gång då alla verkar mäta lite olika. Efter att de hade mätt och tryckt på mitt bäcken gjorde det så ont i höfterna att jag inte tog mig upp från britsen med mindre än att P fick ge mig en hjälpande hand.

Imorgon blir det ett nytt tillväxt-UL för att se hur stor Ananasen är. Som tur är oroar jag mig inte så mycket för de dalande SF-måtten utan jag tror att allt kommer se bra ut imorgon. Och sen blir det en ny BM till nästa kontroll vi har inbokad i mellandagarna, tjiho :)

Ibland är det lätt att känna sig ensam som ofrivilligt barnlös. Som om de enda som är drabbade är de andra tysta paren i väntrummet på Fertilitetsenheten och de förtvivlade IVF-medbloggerskorna, men inga verkliga människor.

 

I veckan råkade jag dock höra ett samtal på jobbet som påminde mig om att vi finns i vanliga livet också. En av mina kollegor frågade en annan kollega om han hade barn, varpå svaret "Vi står i kö för IVF" kom tämligen omedelbart. Det högg till i bröstet på mig, sådär som det gjort när jag själv varit som mest ledsen över vår barnlöshet och jag tvingats konfrontera omvärlden. Även fast jag satt där med en sparkande IVF-bebis i magen. Resten av samtalet hörde jag inte så mycket av, men kollegan som hade öppnat diskussionen backade i alla fall inte eller ursäktade sig utan de fortsatte att småprata lite kring det hela. Den ofrivilligt barnlösa kollegan såg ledsen men samlad ut. En del av mig ville ta del i diskussionen och berätta om vår resa. Jag är ju ännu förhållandevis ung och antagligen var de ingen av dem som anade att vår väg till en växande mage inte varit så lätt. Sen gör det fortfarande så ont allt det här med barnlösheten, jag känner mig inte redo att prata öppet kring det.

Så, så länge får jag beundra modiga människor, som min kollega, och hoppas att jag någon dag ska vara stark nog att berätta hur det varit för oss.

På bloggen är det lite stiltje, men det är faktiskt inte bara här. Även i "verkliga livet" går det mesta i snigelfart just nu. Jag jobbar visserligen mina fyrtio timmar, ibland några extra, och tar hand om fyra hästar dagligen så jag förstår att det säkert inte låter så illa. Men nivån innan var betydligt högre. Nu går det mesta lååångsamt och utöver ovanstående blir just inte så mycket gjort. Förutom att höfterna protesterar och illamåendet är hämmande så saknar jag lite "geist", är lite intiativlös helt enkelt. I helgen har jag i alla fall med assistans av P lyckats plocka upp julpyntet och klämt av årets första glögg.

I torsdags var vi på tillväxtultraljud (TUL) eftersom livmodern hade växt dåligt vid senaste kontrollen.  Allt såg bra ut, hjärtat såg ut att ha rätt antal rum, magen på rätt plats och normalstor (+5% över medel) för åldern. Dessutom fick vi bekräftat vad åtminstone jag varit rätt säker på sedan RUL, nämligen att det är en pojke. Vi hade ju egentligen inte tänkt ta reda på vad det är för något, men det var något på skärmen som svischade förbi som var svårt att bortse från, vilket vi alltså fick bekräftat nu. Sedan ringde de upp senare under dagen och det tydligen ett till TUL i v 34-35 någon gång, logiken i det har jag lite svårt att förstå när nu allt såg bra ut denna gång. Huvudsaken är i alla fall att allt såg bra ut såhär långt.

Det gick helt ok hos barnmorskan idag. Blodtryck, socker och blodvärdet var fint. Livmodern hade dock växt lite dåligt så det bokades ett extrabesök i nästa vecka. Nu i slutet av arbetsdagen blev vi dock uppringda igen av bm och det blir istället ett tillväxt-ultraljud imorgon. Vi är ju ändå planerade för ett lite längre fram och de tyckte det var lika bra att göra det tidigare nu när livmodermåttet hade ökat dåligt. Så vi får hoppas det ser bra ut imorgon.

 

Något som jag tycker att man märker rätt så tydligt är att det finns gott om tid på barnmorskebesöken och vårdpersonalen frågar aktivt om vi har några funderingar eller något vi undrar över.  Det är i och för sig en väldigt skön kontrast mot många andra delar av vården, så det är inte menat som någon kritik. Men vad frågar och diskuterar alla hos barnmorskan? Varken jag eller P känner att vi har så mycket att fråga om så vi säger bara att vi inte undrar något särskilt. Även om jag tänker efter har jag svårt att komma på någon fråga som jag skulle vilja ställa. Nästa gång jag får frågan kanske jag istället ska fråga vad folk brukar fråga om :)?

 

 

 

 

Imorgon ska vi till barnmorskan. Den som vi gått till innan är sjukskriven så imorgon blir det ett nytt ansikte. Jag hoppas det är någon som är trevlig och som vi kommer någorlunda överens med. Jag vet inte om jag har höga krav men jag vill gärna att det är någon som man känner förtroende för och får någon slags känslomässig kontakt med. Det är klart att kontrollerna egentligen är det viktiga, men jag vill gärna att det KÄNNS bra också. Vi får se imorgon helt enkelt.

Idag har det återigen varit jag och handfatet. Om vi ska gå in på detaljer så väljer jag handfatet framför toaletten, särskilt om jag är på en offentlig/jobb-toa. Blotta åsynen av toalettstolen när jag mår sådär illa får det att vända sig ett extra varv i magen. Såväl frukost, morgonfrukt som förmiddagsmacka kom i retur.

 

På jobbet har vi haft internutbildning och det gick bra. Det är en tröst att kunna prestera även när förutsättningarna är halvdana. Det känns ofta som en nackdel i jobbet, att det ofta passar så dåligt att vara ur form. Omgivningen verkar ju i alla fall inte missnöjd, kanske är det bara mina egna högt ställda krav?

Ibland känner jag mig nästan som en hycklare. För jag ser ju så pigg och glad ut, som alla säger, (eller håller jag bara en bra fasad?)  men om någon konstaterar att jag har mage och frågar hur jag mår så kommer det en gnällharang. Det är ljusår bättre än i det djupaste av barnlöshetsträsket - alla gånger. Men bra vill jag inte påstå att det är.

För ett par veckor sedan pratade jag med en av mina bästa vänner som jag varit och fortfarande är så besviken på. Jag skrev litegrann om det här, men egentligen inte så mycket om vad som sades. Tyvärr var det ju lite som jag befarade; hon delade inte alls min världsbild. Att något oss emellan inte stod helt rätt till hade hon förstått eftersom vi inte hörts på nästan ett halvår, men resten var hon helt oförstående till. Jag tror rent utav att hon kände sig lite provocerad; hennes bild var att hon minsann hade ställt upp för mig och verkligen försökt att stötta mig i barnlösheten. Tänk så fel det kan bli!

Hon blev i alla fall så tagen på sängen att vi efter ett relativt kort samtal rundade av då hon, som hon sa, behövde få chans att smälta det som kom fram. Sen dess har vi inte hörts.

 

Det har också varit tyst här. Dagarna har rullat på och jag har många gånger påbörjat ett inlägg, men inte riktigt förmått mig att skriva klart. Jobbet är intensivt, och kul!

Tyvärr är jag inte riktigt på topp, har efter ett par veckors frid börjat kräkas och må illa igen. I ärlighetens namn inte alls lika illa som innan, men att kalla det njutbart vore en lögn. Höfterna känns lite som ett plockepinn och jag har konsekvent fått börja att åka hiss mellan våningarna på jobbet. Imorgon blir det i alla fall vattengympa, jag längtar.

I veckan som gått träffade jag en av mina allra bästa vänner, en av ljusglimtarna bland de oförstående. Hon var på kurs i en grannstad så jag passade på att åka dit så vi fick träffas. Det blir ju inte helt ofta annars då hon bor några timmar bort med bil.

Vi passade på att äta kvällsmat ute och jag beställde in en riktig toppenmiddag, potatisgratäng och oxfilé. Ojojoj så gott! När jag har mått dåligt så många veckor med illamående och kaskadspyor har jag lovat mig själv att äta något riktigt gott när jag mår bättre. Det var precis den här middagen! Det blev ett par timmars prat, det är så härligt med riktigt, riktigt bra vänner! Som grädde på moset fick jag dessutom en liten present, en fin mammatröja :)

Jag har länge känt mig ensam. Övergiven och oförstådd i kampen mot barnlösheten. Översköljd med goda råd jag aldrig efterfrågat. Överhopad med idiotiska tips - i all välmening förstås, som om det vore någon tröst. Försökte förklara och inte låta påståendena stå oemotsagda. Ingen hörde mig. Så jag stängde dörren. Det har gjort ont, något så fruktansvärt ont att stå där ensam i en av mitt livs hårdaste stunder, när jag som bäst behövt en väns axel att luta huvudet emot. Vänner jag kunnat dela allt med - men inte det här. Endast någon enstaka ljusglimt har jag hittat i den skara jag kallar mina bästa vänner.

 

Det har varit en tuff tid, även efter att vi sett det magiska andra strecket uppenbara sig. Oron för om allt ska gå väl och illamåendet som i det närmaste kan beskrivas som fyra månaders magsjuka. Jag har låtit dörren fortsätta vara stängd. Dragit mig tillbaka. Inte orkat.

 

Idag har jag gläntat på dörren. Ringt upp en av mina äldsta och bästa vänner som har sårat mig något så oerhört. Jag vet inte var det kommer sluta. Vi har redan betalat ett högt pris med alla tårar vi gråtit över barnlösheten, ska jag dessutom förlora mina bästa vänner i det här?

Imorse styrde jag kosan till mitt första vattengympa-pass. Det var en trevlig överraskning. Gled ner i det varma vattnet och kroppen fick sig en bra genomkörare tillsammans med ett gäng tanter. Nåja, det var en tjej i 30-årsåldern där också. Lite energi börjar äntligen återvända till kroppen efter att ha varit helt utpumpad och legat utslagen i några månader, det känns skönt!

Börjar äntligen känna mig lite mer rörlig då jag kräks och mår illa betydligt mindre än innan. Jag har ju redan känt lite av foglossning så vanlig träning vet jag inte riktigt om jag vågar mig på, jag har i alla fall länge tänkt att jag ska testa vattengympa.

Så imorgonbitti smäller det, då ska jag testa. Första gången på ett för mig helt nytt ställe, har ingen aning om vad det är för andra som brukar gå där. Kanske blir det jag och ett par tanter? :)

Ikväll känner jag mig nere. Dagen har varit bra. Ananasen hör av sig i stort sett dagligen genom små buffar i magen. P och jag har försiktigt börjat våga tro på att det kanske kommer en bebis nästa år. Vi har till och med lyckats fynda en vagn på blocket, vi slog till då vi tyckte priset var bra och den fanns i vår stad. Jag har hittat en bra tjej som hjälper mig rida en av mina hästar, bättre än jag kunnat hoppats på.

 

Ändå känns andetagen tunga ikväll. Senaste veckorna har jag börjat oroa mig lite för hur det ska bli med jobb för P. Några nätter när jag vaknat för att kissa har jag inte kunnat somna om, istället har jag legat vaken åtminstone någon timme eller ett par och tänkt på hur allt ska bli. Eftersom det är totalt kontraproduktivt att ligga och oroa sig om nätterna har jag helt enkelt förbjudit mig själv att göra det. Det har faktiskt med viss viljestyrka fungerat rätt så bra.

 

Fast oron finns ju där och jag har inte velat prata med P om den. Vi kan egentligen prata om allt och såklart skulle jag kunna prata med honom om det här. Men jag ser inte vad för gott som skulle komma ur det. P har nu varit hemma i ett drygt år efter att ha sagt upp sig på ett jobb där han inte alls trivdes och mådde dåligt av. Han har sökt en del nya jobb sen dess men inget napp. De intervjuer han varit på har samtliga varit med pendlingsavstånd på över en timme enkel resa alternativt veckopendlingsjobb.

Jag ser på P att det börjar bli lite kämpigt att hålla humöret uppe, det tär på självförtroendet. Dagarna med a-kassa är snart slut. Självklart förstår jag att P förstår att jag också är lite bekymrad. Men jag vill inte lägga sten på börda genom att berätta exakt hur oroad jag är.

 

Försöker trösta mig själv med att det ordnar sig, att vi reder ut det hur det än blir. Att vi har varandra och att vi nu med vetenskapens hjälp förhoppningsvis ska få bli föräldrar. Samtidigt oroar jag mig för var det ska ta vägen. Ska vi bli tvungna att flytta från huset? Måste vi flytta till någon stad långt bort från båda våra familjer för att P ska kunna hitta ett nytt jobb? Hur många av hästarna kommer jag i så fall att behöva göra mig av med?  Är det ett bra val att låta P ta merparten av föräldraledigheten medan jag återgår till jobb nästintill så snart som möjligt för att få in mer pengar och på så sätt köpa oss ytterligare lite tid? Frågorna är många, svaren få.

Snart kommer mitt jobb att vilja veta definitivt hur jag tänkt göra. Omvärlden kommer säkert inte skona mig från ifrågasättande om jag väljer att avvika från gängse normer. Hur ska jag peppa P när oron börjar slå rot i mig? Flera av mina närmaste vänner har jag inte orkat prata med på flera månader. Några av hästarna är lite småskadade och kräver lite extra omsorg. Skatteverket skickade ett brev idag där de önskade in redogörelse och specifikationer för deklarationen. Jag är trött.

Det såg bra ut. Ananasen, som den nu bytt namn till, var en livlig krabat. Snurrade runt inne i magen mest hela tiden. Någon profilbild ville den prompt inte medverka till. Vi gick faktiskt därifrån utan någon bild alls med oss. Vet inte om det var för att den var så livlig och faktiskt inte gick att få med på någon vettig helbild eller om vi gav intrycket av att vara helt osentimentala, eller båda. Det viktigaste är ändå att allt såg bra ut.