Jag har länge känt mig ensam. Övergiven och oförstådd i kampen mot barnlösheten. Översköljd med goda råd jag aldrig efterfrågat. Överhopad med idiotiska tips - i all välmening förstås, som om det vore någon tröst. Försökte förklara och inte låta påståendena stå oemotsagda. Ingen hörde mig. Så jag stängde dörren. Det har gjort ont, något så fruktansvärt ont att stå där ensam i en av mitt livs hårdaste stunder, när jag som bäst behövt en väns axel att luta huvudet emot. Vänner jag kunnat dela allt med - men inte det här. Endast någon enstaka ljusglimt har jag hittat i den skara jag kallar mina bästa vänner.

 

Det har varit en tuff tid, även efter att vi sett det magiska andra strecket uppenbara sig. Oron för om allt ska gå väl och illamåendet som i det närmaste kan beskrivas som fyra månaders magsjuka. Jag har låtit dörren fortsätta vara stängd. Dragit mig tillbaka. Inte orkat.

 

Idag har jag gläntat på dörren. Ringt upp en av mina äldsta och bästa vänner som har sårat mig något så oerhört. Jag vet inte var det kommer sluta. Vi har redan betalat ett högt pris med alla tårar vi gråtit över barnlösheten, ska jag dessutom förlora mina bästa vänner i det här?

Imorse styrde jag kosan till mitt första vattengympa-pass. Det var en trevlig överraskning. Gled ner i det varma vattnet och kroppen fick sig en bra genomkörare tillsammans med ett gäng tanter. Nåja, det var en tjej i 30-årsåldern där också. Lite energi börjar äntligen återvända till kroppen efter att ha varit helt utpumpad och legat utslagen i några månader, det känns skönt!

Börjar äntligen känna mig lite mer rörlig då jag kräks och mår illa betydligt mindre än innan. Jag har ju redan känt lite av foglossning så vanlig träning vet jag inte riktigt om jag vågar mig på, jag har i alla fall länge tänkt att jag ska testa vattengympa.

Så imorgonbitti smäller det, då ska jag testa. Första gången på ett för mig helt nytt ställe, har ingen aning om vad det är för andra som brukar gå där. Kanske blir det jag och ett par tanter? :)

Ikväll känner jag mig nere. Dagen har varit bra. Ananasen hör av sig i stort sett dagligen genom små buffar i magen. P och jag har försiktigt börjat våga tro på att det kanske kommer en bebis nästa år. Vi har till och med lyckats fynda en vagn på blocket, vi slog till då vi tyckte priset var bra och den fanns i vår stad. Jag har hittat en bra tjej som hjälper mig rida en av mina hästar, bättre än jag kunnat hoppats på.

 

Ändå känns andetagen tunga ikväll. Senaste veckorna har jag börjat oroa mig lite för hur det ska bli med jobb för P. Några nätter när jag vaknat för att kissa har jag inte kunnat somna om, istället har jag legat vaken åtminstone någon timme eller ett par och tänkt på hur allt ska bli. Eftersom det är totalt kontraproduktivt att ligga och oroa sig om nätterna har jag helt enkelt förbjudit mig själv att göra det. Det har faktiskt med viss viljestyrka fungerat rätt så bra.

 

Fast oron finns ju där och jag har inte velat prata med P om den. Vi kan egentligen prata om allt och såklart skulle jag kunna prata med honom om det här. Men jag ser inte vad för gott som skulle komma ur det. P har nu varit hemma i ett drygt år efter att ha sagt upp sig på ett jobb där han inte alls trivdes och mådde dåligt av. Han har sökt en del nya jobb sen dess men inget napp. De intervjuer han varit på har samtliga varit med pendlingsavstånd på över en timme enkel resa alternativt veckopendlingsjobb.

Jag ser på P att det börjar bli lite kämpigt att hålla humöret uppe, det tär på självförtroendet. Dagarna med a-kassa är snart slut. Självklart förstår jag att P förstår att jag också är lite bekymrad. Men jag vill inte lägga sten på börda genom att berätta exakt hur oroad jag är.

 

Försöker trösta mig själv med att det ordnar sig, att vi reder ut det hur det än blir. Att vi har varandra och att vi nu med vetenskapens hjälp förhoppningsvis ska få bli föräldrar. Samtidigt oroar jag mig för var det ska ta vägen. Ska vi bli tvungna att flytta från huset? Måste vi flytta till någon stad långt bort från båda våra familjer för att P ska kunna hitta ett nytt jobb? Hur många av hästarna kommer jag i så fall att behöva göra mig av med?  Är det ett bra val att låta P ta merparten av föräldraledigheten medan jag återgår till jobb nästintill så snart som möjligt för att få in mer pengar och på så sätt köpa oss ytterligare lite tid? Frågorna är många, svaren få.

Snart kommer mitt jobb att vilja veta definitivt hur jag tänkt göra. Omvärlden kommer säkert inte skona mig från ifrågasättande om jag väljer att avvika från gängse normer. Hur ska jag peppa P när oron börjar slå rot i mig? Flera av mina närmaste vänner har jag inte orkat prata med på flera månader. Några av hästarna är lite småskadade och kräver lite extra omsorg. Skatteverket skickade ett brev idag där de önskade in redogörelse och specifikationer för deklarationen. Jag är trött.

Det såg bra ut. Ananasen, som den nu bytt namn till, var en livlig krabat. Snurrade runt inne i magen mest hela tiden. Någon profilbild ville den prompt inte medverka till. Vi gick faktiskt därifrån utan någon bild alls med oss. Vet inte om det var för att den var så livlig och faktiskt inte gick att få med på någon vettig helbild eller om vi gav intrycket av att vara helt osentimentala, eller båda. Det viktigaste är ändå att allt såg bra ut.

Jag är nervös. Upprepar i mitt huvud "De flesta barn är friska", för så är det ju. Men jag är orolig att allt inte ska se bra ut. Sedan ser man ju inte allt på ultraljud heller, men nog skulle det kännas som en liten lättnad om det ser fint ut. Imorgon vet vi.

För nästan 1,5 vecka sedan kände jag små buffar och bubbel i magen som jag förstått måste varit från kokosnöten. Ja, kokosnöten är arbetsnamnet dessa veckor; alltefter veckorna har gått har den bytt från vindruvan, plommonet, kiwin och just nu är den kokosnöten. Det är P som uppfinner nya "namn" vartefter han läser om ungefärlig storlek. Jag är nyfiken på vad som blir nästa.

Nåja tillbaka till ämnet, i fredags kände jag kokosnöten faktiskt riktigt tydligt. P frågar ofta om jag känner något och det glittrar så fint i hans ögon när han gör det. Han ser förväntansfull ut, som ett barn på julafton. Det känns såklart bra, särskilt eftersom jag de senaste veckorna fantiserat om att den dött därinne. Ändå kan jag inte riktigt känna odelad glädje, jag är väl trött av mitt mående och är fortfarande rädd att något ska gå fel. På fredag i nästa vecka är det dags för rutinultraljudet och jag hoppas så att allt ska se bra ut.