Finns det egentligen några personer som kan göra en så ledsen och konfunderad som ens släkt? Eller som man kan känna att man så totalt inte förstår sig på? Ja, antagligen finns det, jag inser det. Men kom inte och säg att släkten inte ligger bra till.  Är det kanske för släkten är människor som vi är nära fastän vi inte väljer dem? De flesta andra nära relationer med partner och med vänner väljer man ju själv. Och man väljer också bort. För trots allt finns det ju en del personer genom åren som var nära men som man nu inte alls har någon kontakt med. Man växte ifrån varann, kände att värderingarna var för olika, eller gick ifrån varann efter en meningsskiljaktighet eller svek.

Idag hade vi besök av min farmor och farfar. De har inte pratat med mig på ca 8 år. Av någon för mig fortfarande oklar anledning så blev de sura på mig och resten av familjen och har sedan dess inte vare sig pratat med mig, ringt eller på annat sätt varit närvarande i mitt liv. Någon förklaring har jag aldrig fått.  Så småningom blev min pappa och bror "sams" med farmor och farfar igen och de har nu sedan flera år tillbaka kontakt. Det har dock varit så att jag uttryckligen inte varit välkommen på kalas trots att andra i familjen varit det.

Förutom den brutna kontakten med farmor och farfar har det också fört med sig att kontakten brutits med kusiner, faster och farbror. De ville vara "neutrala" och "inte ta någons parti" som de uttryckte det - vi blev inte bjudna dit och de kom inte längre till oss.

 

Visst försökte jag någon gång ta kontakt, inför första julen sedan brytet skrev jag ett långt brev. Jag fick aldrig något svar. Jag har förlikat mig med situationen. Känt att jag inte kan låta mer energi dräneras till människor jag inte får något tillbaka av. Det finns ju trots allt så många andra människor som är viktiga för mig och som bryr sig om mig, som finns där för mig. Jag har valt att lägga min energi på dem.

 

På försommaren blev farfar sjuk. Trött och tagen. Hamnade på sjukhus, på en avdelning där jag råkade jobba just den veckan. Utredning visade en "halvelak" sjuka och att tiden gick mot sitt slut. Så möttes vi där i en sjukhuskorridor. Pappa hade kommit på besök och jag satt mig ner med dem en stund. De pratade på som inget hade hänt, jag spelade teater och gjorde min del för att hålla konversationen flytande.

 

Idag var de här på besök för att titta på mina hästar och fölet. Pappa frågade tidigare i veckan om de kunde "få komma och titta på fölet". Han hade tydligen dividerat med mamma i veckor om det hela innan han slutligen frågade. Jag undrade kort vad som var på agendan med besöket. Känslig mark. De ville komma och titta på fölet eftersom de missade sist vi hade föl (läs: för två år sedan då vi senast hade föl hade vi inte heller någon kontakt) . Jag kan inte påstå att jag blev klokare av det svaret. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att prata om saker och ting.  Det var med blandade känslor som de fick komma hit. Visst förstår jag att farfar kanske inte är i livet så länge till. Men allas våra dagar är faktiskt räknade, bara att vi vet så lite om det. Genom mitt yrke har jag sett det på nära håll. Sett tragedier. Mött människor i sorg. Givit tråkiga besked. Det ger en slags ödmjukhet för livet och det som är viktigt. Det är inte det att jag vill hålla liv i gammalt groll. Jag tycker bara inte att det faktum att man är sjuk förlåter allt som varit. Ett förlåt ska vara något man menar i sitt hjärta.

Idag var vi iväg på KUB. I vårt landsting erbjuds alla det och efter en del funderingar bestämde vi oss för att göra det. Vi kände att det var svårt att bestämma vad som är rätt och fel i det här läget, men till slut blev det en svag övervikt mot att ändå göra det. Det är klart att vi förstod att vi med stor sannolikhet skulle få bra siffror men det finns ju inga garantier. Statistiken gäller ju inte i det enskilda fallet, det har vi ju fått erfara tidigare.

Vi fick fina siffror med låg risk och det kändes så skönt. Att se lilla bubblan snurra runt därinne och sprattla under tiden barnmorskan försökte leta fram nackspalten var som balsam för själen. Det är ju början till en liten människa därinne. Kanske är det vår tur nu!? Precis vad jag behövde bland kräkningar och illamående.

Tänkte att jag ville skriva en rad eller två, men jag har helt enkelt svårt att få ner något bra på pränt. Trots att jag egentligen har massor av saker som jag vill skriva om, saker som jag tycker är viktiga och som jag vill lyfta upp. Illamåendet ligger dock som en förlamande dimma kring mitt väsen och jag har svårt att ta mig för med alls någonting. Jag kan dock skryta med att jag senaste dagarna flera gånger har lyckats att plocka ut filmjölken ur kylskåpet på egen hand, utan att kaskadspy.

 

Jag vet inte riktigt vad det är med att kräkas, men det är väldigt obehagligt och de där sekunderna när man mår som mest illa och medan man står där dubbelvikt över handfat, vägren eller vad som nu står till buds, så känner jag en intensiv ångest. När jag väl har kräkts färdigt så försvinner ångesten och känslan av att jag mår så illa att jag  håller på att dö är borta - för den gången. Jag vet inte men de flesta som jag har pratat med beskriver något liknande, en stark obehagskänsla i kroppen. P har en teori om att varje gång man kräks så tänker man undermedvetet tillbaka på sist man gjorde det, och så kommer den där eländiga känslan. Jag vet inte riktigt om jag skriver under på den teorin. Kanske att den är applicerbar på fylle-/dagenefter-kräkningar. Resterande inte. Jag har ännu inte kommit på någon bra egen teori att kontra med. Jag tror mer på någon djupt rotad instinkt, någon slags medfödd basal känsla. Har ni några teorier?

Egentligen är det mesta bra. Egentligen. Jag ser en liten ljusning på illamåendet och kräkningarna, faktum är att jag häromdagen hade min första kräkfria dag på jag vet inte hur många veckor. Semestern har börjat och första veckan har inneburit massa roliga besök med övernttande gäster och trevligt umgänge. Dessutom har jag tre veckor kvar. P är supergullig och lagar mat och tar hand om mig på bästa sätt. Fölet växer och mår bra. Jag hoppas snart vara tillbaka i sadeln om jag bara får må lite bättre. Alla vi har berättat för verkar glada över att det kommer en nummer tre i familjen nästa år.

 

Ändå känner jag mig nere. Sådär sätta-mig-ner-på-golvet-och-gråta-ledsen. Helt irrationellt. Antagligen är det alla hormoner och kombinationen över att ha kämpat hårt och länge och nu mått konstant illa och kräkts i 5 veckor. För trots alla "biverkningar" har vi haft svårt att tro, svårt att våga hoppas. P har kategoriskt sagt att "R är gravid". Inte "Vi ska ha barn". Och det är ju sant. Fast det går ju faktiskt bra för det flesta. Men vi har inte varit "de flesta" innan. Vi vet inte om vi ska våga tro att vi får vara det den här gången.

Strax kommer P:s föräldrar, de bor ett par timmar bort med bil. De ska stanna här ett par dagar och bo hos oss. Jag har en dålig dag, började att kräkas redan när jag gick upp. Vi har sagt redan innan att vi ska berätta då det kan bli lite knasigt att gå runt och må dåligt och dessutom försöka hålla masken. Så idag ska vi berätta för dom och imorgon för mina föräldrar när vi åker dit allesammans på middag. Jag är så nervös. Rädd att de inte ska bli glada.

Ordet är som ljuv musik. Som en skänk från ovan. Jag är nästan gråtfärdig, så skönt känns det. Bara trekvart efter att jobbdagen egentligen var slut kunde jag packa ihop och springa ut till P som väntade utanför. Vi åkte direkt hem och jag kraschade i en stol på balkongen. Efter en stund blev det för varmt och jag hamnade i soffan istället. Jag låg sedan där hela kvällen och flämtade som en liten fisk. Med en stor kraftansträngning tog jag mig upp en kort stund på kvällen för att titta till hästarna och sörpla i mig lite soppa på vägen. Sedan till sängen.

Vid tiotiden idag steg jag upp, inte för att jag var sådär överdrivet pigg utan mer för att jag bestämt mig att det nog var dags. Jag tror aldrig att jag känt att jag behövt semester mer än jag gör nu.

Just hemkommen efter en härlig helg i Dalarna tillsammans med två av mina bästa vänner och respektive. De där vännerna som förstår, som lyssnar, att hålla i när det blåser storm. Vi kom med glada besked och de var så glada för vår skull. Jag mår fortsatt dåligt  med ett mer eller mindre konstant illamående toppat med lite kräkningar så att inte berätta var inget realistiskt alternativ, plus att de känner till vår resa. Imorgon sista jobbveckan innan semester!