Jag är alltid stark

Nä, självklart är det inte så. Idag när jag vaknade var det ingen bra dag. Jag sov riktigt dåligt inatt pga värkande höfter och redan strax efter sex hade jag hunnit gå upp (det var lönlöst att ligga kvar) och stå dubbelvikt över vasken. Efter en liten powernap tillsammans med vetekudden på förmiddagen så är jag vid lite bättre mod nu i alla fall men idag blir det ett par gnälliga rader här.
 
Igår var vi hos BM- en ny för fjärde gången i rad. Även fast hon var trevlig börjar det kännas lite irriterande med olika varje gång. Och nej, "vår" BM som skulle vara tillbaka i januari enligt vad vi fick höra sist var inte alls tillbaka till dess. Jag förstod redan när vi fick höra att hon var sjukskriven att det nog skulle bli såhär; det började med att hon skulle vara borta 2 veckor och sen har det bara förlängts. De borde ha givit oss en ny "egen" BM direkt när den första blev sjukskriven.
 
Igår när vi var där skulle det göras en sammanfattning av graviditeten. Den nya BM fick såklart gå på det som var skrivet i journalen. Jag vet inte ens om hon förstod vad ICSI är (som jag såg att det stod i journalen), för först pratade hon om äggdonationsbehandling, jag rättade och sa "ICSI" men jag vet inte om hon förstod att det var en rättning från min sida.
Sen pratade vi lite kort om hur jag mådde nu ("Jo jag kräktes senast imorse. Nej jag tar inga mediciner för det då jag inte tycker att de hjälper. Jo jag har rätt ont i höfterna men jag klarar av att jobba"osv) Sedan sammanfattade hon det med att det varit en helt normal graviditet och att jag haft lite lättare foglossning. Jag håller ju med om att det rent medicinskt varit en "normal graviditet" i stort sett men jag har ju gott och väl kräkts så mycket att det är tal om hyperemsis och inte "lite vanligt graviditetsillamående". Foglossningen har ju varit hanterbar, men om jag skulle kalla den "lite lättare" vet jag inte. Jag går med råge sämst av alla de gravida på jobbet (gott och väl en dryg handfull till som är gravida på jobbet), jag har svårt att vända mig i sängen pga det onda och går mellan ytterdörren och bilen, inte ens några fem-minuters promenader är det tal om.
 
Antagligen är jag dålig på att förmedla hur jag mår, för jag känner mig lite trött och less vid det här laget på att vara gravid. Men jag ser nog pigg och glad ut. Egentligen gör det ju ingen skillnad, för jag vill inte ha någon läkartid för att bli sjukskriven och illamåendet går inte att göra så mycket åt. Men ibland är det bara skönt att få lite bekräftelse på att det är lite kämpigt. Jag har svårt att inte ta lite illa upp när jag känner mig trött och uppgiven men inte får något riktigt gehör, alla verkar tänka att jag ser så pigg och stark ut, att jag inte är "en sån" som deppar ihop.
 
Vi är ju såklart väldigt glada över att en av alla behandlingar till slut lyckats men själva graviditeten har jag haft svårt att njuta av. Dels för att jag inte mått så bra, men också för att jag haft svårt att riktigt glädja mig, att våga tro. Jag vågar inte riktigt ta ut segern i förskott. Våra närmaste familjer har givetvis glatts med oss, men undantaget mina bästa vänner sedan studietiden så vet ingen av mina närmaste vänner ens om att vi ska ha barn. Hur blev det såhär?
 
Ikväll ska vi vara hemma och ta det lugnt, laga god mat tillsammans och njuta av varandras sällskap. Jag ska också klämma och inspektera alla fina saker vi fått till ananasen, och försöka njuta.
 
Gott Nytt År till er allesammans!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0