Socialt självmord (?)

Jag har länge känt mig ensam. Övergiven och oförstådd i kampen mot barnlösheten. Översköljd med goda råd jag aldrig efterfrågat. Överhopad med idiotiska tips - i all välmening förstås, som om det vore någon tröst. Försökte förklara och inte låta påståendena stå oemotsagda. Ingen hörde mig. Så jag stängde dörren. Det har gjort ont, något så fruktansvärt ont att stå där ensam i en av mitt livs hårdaste stunder, när jag som bäst behövt en väns axel att luta huvudet emot. Vänner jag kunnat dela allt med - men inte det här. Endast någon enstaka ljusglimt har jag hittat i den skara jag kallar mina bästa vänner.
 
Det har varit en tuff tid, även efter att vi sett det magiska andra strecket uppenbara sig. Oron för om allt ska gå väl och illamåendet som i det närmaste kan beskrivas som fyra månaders magsjuka. Jag har låtit dörren fortsätta vara stängd. Dragit mig tillbaka. Inte orkat.
 
Idag har jag gläntat på dörren. Ringt upp en av mina äldsta och bästa vänner som har sårat mig något så oerhört. Jag vet inte var det kommer sluta. Vi har redan betalat ett högt pris med alla tårar vi gråtit över barnlösheten, ska jag dessutom förlora mina bästa vänner i det här?


Kommentarer
Langtarefterbarn

Det sägs ju att i nöden prövas vännen!
Inte kul alls. Jag hoppas att det löser sig mellan dig och din vän. <3

2013-10-02 @ 10:22:24
URL: http://langtarefterbarn.wordpress.com
Jagvilljagkan

Jag tycker du är jättehäftig som lyfte den där luren! Heja dig! Tiden får visa vart det landar men du kom långt, längre än vad jag gjort...

JVJK

2013-10-12 @ 17:39:58


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0