UL imorgon

Ja imorgon är det dags. Som vanligt blandade känslor. Det ska bli bra att få se hur det ser ut och förhoppningsvis så är allt just bra.
Fast jag hatar så innerligt gynundersökningar, verkligen. Det spelar ingen roll att vi sist vi var där fick se Snuttman ett par mm stor, jag känner mig nästan sjuk i kroppen så motbjudande är tanken att gå dit. Kanske kan man tycka att jag borde vant mig efter alla utredningar och otaliga behandlingar men uppenbarligen inte. Håll tummarna för oss!

Trött

Jag har jobbat 13 dagar i sträck (jo, jag vet det är självförvållat)  och idag kunde jag äntligen få njuta av en ledig dag. Snuttman firade in den nya dagen med förkylning och att vakna otaliga gånger under natten. Jag är också rätt förkyld. Vet inte om det är förkylningen, jobbsviten eller plusset som gör mig trött, eller så är det kanske en kombination av allt. Jag vågar inte riktigt skriva "detdär". att jag skulle vara ... 
Jag fortsätter att oroa mig, främst för att det ska vara något tok, drömmer om missfall och tråkiga besked på VUL, Jag ser det ändå som en fördel att det är det jag oroar mig för och inte vår i övrigt helt o-optimala situation med P som nu har varit arbetslös i över 2 år. Kanske känner jag mig ändå lite upplyft av min extra jobbvecka som kommer ge oss ett välkommet klirr i kassan. Trots allt är jag väldigt tacksam över att arbetsmarknaden för mig är så pass god och att jag, visserligen med en del slit och en arbetsvecka långt överskridande 40 timmar,  ändå har en möjlighet att dra in dessa goa extrapengar. Funderar givetvis på om jag vågar och orkar ge mig på några fler veckor, men om allt går som det ska finns ju risken för att jag snart mår lika dåligt som när jag väntade Snuttman.

Nu ska jag i alla fall sova, snor-pellarna  dvs Snuttman och jag,  har isolerats i vanliga sovrummet då P hoppas slippa baciller om han inte sover med oss. Jag hoppas på en bra natt inför kommande jobbvecka!

Oro

Just nu är jag inne i en period där jag oroar mig mycket. Ibland är det nästan så att jag funderar på om det är sjukligt mycket.
Hela förra veckan var jag nervös för extrajobbet, om jag skulle vara tillräckligt bra och hålla måttet. När det kändes som värst var det så pass att jag innerligt undrade varför jag utsatte mig för det hela och önskade att jag aldrig kommit på idén om att jobba extra.
I början av förra veckan var jag också så innerligt nervös för hur ruvandet skulle gå och jag tog ut ett nederlag i förskott som sedan visade sig bli ett litet plus på stickan. Sedan köpte jag ett digitalt test med veckoindikator som verkade lovande, visade gravid 2-3. Men nu senaste veckan tycker jag att jag har känt så lite, ingen direkt "mensvärk" , ingen extrem hunger som sist. Jag tog ett till digitaltest iförrgår (4+6) som fortfarande visade samma. Så nu oroar jag mig ännu mer för det. Jag tror att det blir ett nytt digitaltest redan imorgon, jag hoppas det ska stilla min oro.

På turné

Den gångna veckan har tickat på rätt fort. Vi åkte iväg till Ps föräldrar på höstlov en vecka. P och Snuttman har varit hemma o jag har jobbat extra. Det blev en öite längre vecka med jobb
från måndag till sent på söndagen. Och så är det 
ju alltid lite spänt att vara på helt nya ställen. 
Efter väl genomförd vecka styrde vi kosan hemåt
tidigt imorse för att hinna hem innan jag började på mitt vanliga jobb igen. Nu har jag just kommit hem och imorgon åker jag iväg på kurs och klockan ringer redan innan sex, snark. 

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0