Jag känner mig fortfarande som en ofrivilligt barnlös fast med den skillnaden att min resa har fått ett lyckligt slut, älskade Snuttman har kommit till oss. Idag går mina tankar till alla er som fortfarande befinner er ute på stormigt hav. Jag hoppas så att er resa också ska sluta i trygg hamn.

Idag stod det att läsa på Dagens medicin att ett förslag om att göra reglerna för IVF lika över landet. Enligt förslaget skulle man få tre försök i alla landsting. Hög tid om du frågar mig, hoppas det kan införas snart!

 

Jag har ju så mycket jag vill skriva om, så många ännu oformulerade rader jag vill få ner och förmedla till er. Små inslag ur min vardag, tankar och funderingar. Men det bara blir inte av... Jag har nog inte så mycket till ursäkt heller faktiskt.

Jag försöker vara ute en del om dagarna, gå en promenad varje dag, särskilt nu när det varit så fint väder överlag de senaste veckorna. Pysslar med hästarna och försöker förbereda/påbörja inridningen av min ena unghäst. Sliter mitt hår över den svajiga internetuppkopplingen som gör att jag inte kan titta på den videokurs jag försöker gå. Försöker att inte tänka på allt som gör mig stressad, såsom P:s jobb eller avsaknad av snarare.

Hoppas ni har överseende och kan tänka er att fortsätta titta in här hos mig då och då :)

För ett år sedan hade vi precis gjort ett misslyckat IVF-försök. Jag hade visserligen fått mens redan ett par dagar innan så att behöva ta testet var nästan mest en förnedring, behöva se ännu en blank sticka. Försöket efter gick bättre och nu sitter jag här med E i famnen, på dagen två månader gammal. Tänk vad saker och ting ändrar sig och hur tiden på något märkligt sätt går både fort och långsamt - på en och samma gång!

När jag läser om alla som fortfarande kämpar i barnlöshetsträsket och tänker på alla omgivningen idiotiska kommentarer så känns det som igår, samtidigt känns de där nätterna som jag grät mig igenom långt borta.

P var på jobbintervju för snart 3 veckor sedan men ännu är inget besked i sikte. Vi hade hoppats på lite klarhet i frågan innan denna helgen men icke. Vi försöker att inte tänka på det, men vi hoppas och håller tummarna - så hårt. Inte för att det är något drömjobb, rätt ordinär tjänst och en timmes bilpendling enkel väg, men P behöver verkligen ett jobb både för självkänsla och ekonomin.

Det är en nästan lätt svindlande känsla med alla dessa "första gången" som vi gör just nu. Tänk att det är allra första gången som E är med om något, bada, åka vagn, träffa släktingar...

I helgen var det första långresan. En märklig men otroligt härlig känsla att få packa in hela lilla familjen i bilen och styra kosan mot E:s farmor och farfar. Bilresan gick som en dans, E sov sött i sitt babyskydd de dryga tre timmar som resan tog. Hemresan gick lika bra den, lovande inför nästa långresa som blir om ca en månad!

Idag var det vår ute. Strålande sol och ljumma vindar. Min foglossning lättar allt eftersom och idag tog jag en promenad på grusvägarna med vagnen, underbart! Tänkte tillbaka på den här tiden för ett år sedan, bottenlös förtvivlan mitt i IVF-träsket...Jag är så tacksam att vi kommit ända hit.

Den här veckan har E en egen influgen nanny :) Skämt åsido så är det min moster som bor på andra sidan Atlanten som kommit hem på en snabbvisit för att titta på lilla E. Tänk vad små barn engagerar ändå! Flyg över halva jorden, blommor och presenter frånalla möjliga håll och kanter...

Tänk vad tiden går fort och långsamt på en och samma gång. Idag är det precis en månad sedan Snuttobert som jag lite skämtsamt kallar honom för här hemma kom till världen. Dagen till ära har vi firat med att åka iväg för första gången bara vi två. Jag packade in honom och vagnen i bilen och åkte hem till en kollega som fick barn samma vecka för en fika. Sedan lyckades vi även ta oss varvet runt i mataffären för lite kompletteringshandling. Förutom då de sedvanliga stallsysslorna. Imorgon blir vi gräsänklingar i  nästan två dygn då P ska iväg på utflykt.

Jag håller tummarna, hårt. Hoppas. Igår var P på jobbintervju. Han klädde upp sig i jobbkläder som för hans del är skjorta och kostym. Jag insåg hur lång tid som förflutit sen han sist gick upp en morgon och klädde sig för att åka iväg till jobbet. Läget är och har varit rätt förtvivlat här hemma men vi försöker att inte gräva ner oss i det.

 

Innan veckopendlade P till jobb och vi hade någon slags "semi-distansförhållande". Därför var lyckan stor när P äntligen fick ett jobb i samma stad som mig och vi äntligen för första gången i vårt förhållande fick bli sambos på heltid. Jobbet var ett bra drag karriärmässigt, villkoren helt ok och med en bra lön, vi var helt enkelt väldigt glada när allt var klart. Men det blev inte som vi tänkt oss. P trivdes inte alls utan mådde rent av dåligt av jobbet, sömnlösa nätter följde. Till slut sa P upp sig,  utan att ha något annat jobb på g, till min stora förskräckelse. Tyvärr blev det som jag befarade, nu snart två år efter att han skrev på sin avskedsansökan så står han fortfarande utan något nytt jobb. Det har såklart varit en stor besvikelse och många tårar, att jobbet som vi trodde så mycket på gick om intet. En stor självförtroendeknäck för P som inget hellre velat än att det skulle fungera. Tiden av arbetslöshet som ytterligare tärt på självförtroendet och medvetenheten om hur illa allt detta passar med barnlöshetskarusellen. Skuldkänslor gentemot mig då några tänkbara vägar ut ur barnlösheten som adoption försvunnit som alternativ tillsammans med jobbet.

 

Nu har han alltså varit på intervju, den första på ett långt tag. Jobbet ligger en bit bort, men i alla fall pendlingsavstånd. Jag hoppas, håller andan.

för idag är min födelsedag! Dagen har varit mysig och jag har fått fira tillsammans med min lilla familj. Jag känner mig lyckligt lottad.

Det är något särskilt med att få barn. Det vet nog inte minst alla vi som haft en krokig väg dit. Men även för alla "vanliga" människor. Sen E kom har gratulationerna strömmat in. Dels från de som vi har berättat för men det har sedan spridit sig i både släkt och bland vänner som en löpeld. Det har kommit kort, paket och blomsterbud hem hit. Jag har nog faktiskt inte varit med om någon motsvarighet tidigare. Rörande att så många är så glada för vår skull (även fast de inte alls har någon aning om vår långa resa). Det är mestadels P:s vänner som skickat saker eftersom många av mina närmsta vänner inte vet något som jag berättat om tidigare.

 

Bland alla gratulationer finns det dock vissa som jag nästan hellre varit utan. Som kortet från min farmor och farfar. De sa upp kontakten med mig för många år sedan (ja faktiskt närmre tio än fem),  utan att jag någonsin fick en förklaring. Helt plötsligt hälsade de inte på mig på släktkalasen, jag var inte välkommen vid deras födelsedagar osv. På omvägar har jag fått veta att det har rört sig om att vi i familjen inte varit tillräckligt tacksamma gentemot dem och att jag svikit familjen när jag flyttade iväg från min hemstad för att plugga vid universitetet. Mycket luddigt och fragmentariskt men det närmsta någon form av förklaring som jag kommit.  

I somras blev farfar allvarligt sjuk och jag råkade träffa på farfar på jobbet då jag jobbar inom vården. I samma veva så "bjöd" de in sig via pappa till att komma och titta på gården där vi bor och på våra djur. Ett mycket märkligt möte. Även om jag på intet sätt vill vara långsint så har jag svårt att låtsas som inget hänt. När nu kortet kom blev jag arg och ledsen, att sömnbristen var uttalad och vi precis hade blivit återinlagda på BB pga för stor viktnedgång bidrog säkert till att det inte riktigt gick att hålla tillbaka tårarna. De ville säkert väl med kortet men om de inte hör av sig annars så behöver de inte höra av sig för att vi fått barn heller, så känns det för mig. Jag har faktiskt inte någon glädje av att få ett kort från någon som jag inte längre har någon aktiv relation till och som dessutom betett sig väldigt illa tidigare. Nästan lika fel kändes det med kortet från mina kusiner som av solidaritetsskäl inte heller hört av sig sen min farmor och farfar sa upp kontakten. Mest väljer jag dock att tänka på alla de fina kort och hälsningar som vi fått från alla håll och kanter.

Nu är vi där, i den berömda bebisbubblan. Människor som har barn brukar le nostalgiskt och få något drömmande i blicken och prata just om "bebisbubblan" som benämning på den första tiden. Det är såklart härligt att vi äntligen är här, efter all väntan. Samtidigt är det en rätt stor omställning också. Dels det uppenbara att vi nu har en tredje individ i familjen men framförallt att dagarna nu ser så annorlunda ut. Kanske spelar det in en del att jag fortfarande har rätt svårt att gå pga foglossning och därför känner mig rätt så begränsad i vad jag kan göra. Jag har nog helt enkelt lite svårt för omställningen till att det inte händer så mycket om dagarna. Min hjärna är van vid och vill jobba, vill ha struktur och stimulans, något som inte direkt utmärker dagarna just nu. Visst det blir lite sömnbrist som tar udden av den värsta rastlösheten men det känns konstigt att inte ha något planerat om dagarna. Jag ska försöka skriva lite oftare här nu när jag har nästan all tid i världen :)

 

Jag  är så oerhört lyckligt lottad att kunna säga att vi äntligen är där, att just vi har fått bli föräldrar. Den 27 januari kl 15.24 blev vi tre i familjen.

 

En av fotona jag tog häromveckan. Efter mycket om och men bestämde jag mig slutligen för att ändå föreviga magen. Vet inte riktigt vad jag tycker, men nu finns det i alla fall sparat ifall jag skulle vilja ha senare. P förstår sig inte riktigt på mig, kanske inte så konstigt för jag har svårt att själv se logiken i mitt resonemang.

 

 

 

 

 

Ja, imorgon är det sista jobbdagen, på ett tag i alla fall. Det känns lite konstigt. På min rad i schemat står det därefter "FL", märkligt. Ska jag...?

Smått surrealistisk känsla trots att magen är minst sagt påtaglig vid det här laget.

Jag mår ju inte så bra så på sätt och vis känns det skönt. Kunna ta det lite lugnt och lägga sig på rygg eller sova en stund när illamåendet är som värst. Samtidigt så gillar jag verkligen mitt jobb och har inspiration för flera saker som jag skulle vilja ta tag i eller komma igång med. Okvinnligt så det förslår har jag förstått då omgivningen förväntar sig att jag ska vilja vara hemma i ett par år och bara titta på barnet och tindra med ögonen. Märkligt att det fortfarande är så i 2000-talets Sverige.

Idag är en till såndär dålig dag. Jag bara känner mig så less. Eftersom blodtrycket var högt hos BM sist så passade jag på att kolla det på jobbet idag som jag blivit uppmanad. Det var fortfarande högt, inte sådär alarmerande, men 150-145/90. Mitt normala blodtryck, både tidigare under graviditeten och i vanliga fall,  är kring 110/65 så det är ju en klar skillnad.

Jag är så trött på att må illa, kräkas och ha ont så jag knappt kan gå. Jag blev ännu mer less när blodtrycket också verkar vilja trilskas. Kan inte allt bara få vara normalt och bra?

Idag blev jag nästan less. Det var dags för nytt besök hos barnmorskan och det blev ytterligare ett nytt ansikte i raden!

Vi har nu under hela graviditeten lyckas träffa samma barnmorska två tillfällen, resterande gånger har det varit nya personer varje gång. Resultatet blir ju såklart därefter. Jag får frågan hur jag mår och förklarar att det är ungefär som jag brukar, dvs jag har ont och mår illa och kräks emellanåt. Sedan kommer ungefär samma frågor varje gång; om jag tar några läkemedel för illamåendet, om jag har testat stödbälte för foglossningen. Idag frågade hon till och med om det var första barnet. Trevligt kanske man kan tycka - jag blev mest irriterad över att hon inte hade bättre koll. Mitt blodtryck var högt dessutom, så nu är vi inbokade på en extra koll. Hon frågade om jag inte var trött och om jag var tvungen att jobba. Jag blev nog irriterad för det är klart att det inte är så att jag är tvingad att jobba, men det är ju så jag har tänkt mig/planerat och jag är inte för trött för att jobba. Hon lade inte direkt fram det som att jag kanske behövde vara sjukskriven heller, utan just med orden om jag var tvungen att jobba. Det är ju knappast semesterdagar jag ska ta av för att kontrollerna hos dem är avvikande, då är det ju faktiskt sjukskrivning. Jag kunde ju fundera på att sjukskriva mig själv en vecka som hon sa då.

P påstår att jag är lite aggressiv, jag kan förstå hans poäng, men jag är trött och less på mitt tillstånd och deras dåliga planering.