Tillbaka på jobbet
Det var väldigt lägligt med ledigt förra veckan när illamåendet nådde nya höjder. Den här veckan är det dock tillbaka i verkligheten igen. Tyvärr är jobbet inte alls illamående-anpassat. Inga regelbundna raster och lunchen kan hipp som happ bli flyttad två timmar fram. Men jag har hittat en vän i kaoset; DRICKYOGHURT! Jag har en i fickan redo att ta upp när illamåendet hotar. Peppar, peppar har jag klarat att hålla mig på banan med det. Jag tror att det kanske är så att det håller på att bli bättre, för förra veckan spelade det ingen roll om jag åt varje timme, jag mådde illa o kräktes ändå.
Tillbaka på jobbet och nya Utmaning
Mitt liv på paus...
Om det är något jag kommer att komma ihåg av hela den här barnlöshetskarusellen så är det, förutom den bottenlösa förtvivlan, den eviga väntan. Väntan på ägglossning, väntan på mer utredningar och behandlingar, den olidliga väntan dagarna innan mens, väntan på att det där magiska andra strecket NÅGON GÅNG ska uppenbara sig.
Väntandet tar över tillvaron. Det är ett jäkla räknande av dagar och hela ens liv kretsar helt plötsligt kring ens menscykel. Resten av världen bleknar lite bort, blir grå och trist. Alla de där projekten och idéerna orkar man helt plötsligt inte ta itu med. Byta jobb? Njae, det kanske inte är så lägligt just nu, för tänk om jag skulle bli gravid, eller om just den här behandlingen skulle lyckas..
Nä det gjorde den visst inte och i backspegeln kan konstateras att man hade både hunnit byta jobb och ha jobbat något år på ett nytt ställe vid det här laget.
Boka den där resan till en kontinent på andra sidan jordklotet och som måste bokas ett halvår i förväg? Tänk om vi skulle lyckas innan dess och jag som inte vill åka till tropikerna som gravid.
Det största hindret mot att leva sitt liv har nog ändå inte varit alla praktiska saker som skulle varit olämpliga om vi lyckades. Nej, det största hindret har nog varit kraftlösheten och hopplösheten. Det har förlamat mig.
Och under tiden man väntar så svischar vänner och bekanta förbi i en Ferrari och syns snart som en röd prick mot horisonten. Själv står man kvar vid vägkanten i ett par trasiga skor, i vägdammet, och undrar vad som hände? När kommer nästa bil och får vi åka med?
Kanske är väntandet snart över för oss. Vi var och är så otroligt tacksamma över plusset som uppenbarade sig. Sen kom väntan på att de där första darriga veckorna ska passera. Att inget blod ska komma. Att överstimuleringen skulle bli lite bättre och magen inte göra så ont. Och att det helvetiska illamåendet ska ge med sig. Mitt liv är fortfarande på paus, jag mår illa, kräks och väntar på att dagarna ska gå. Intiativlös. Vem är det som ska trycka på "play", när börjar livet igen?
Ledig vecka
Det kunde nog inte kommit mer lägligt än såhär. Illamåendet håller tyvärr i sig och vi fortsätter med "önskekost" här hemma då tanken på alla möjliga normalt sett goda maträtter får det att vända sig i magen på mig.
Igår kräktes jag inget och tänkte därför kaxigt idag att jag nu fått koll på hur jag ska äta för att hålla illamåendet någorlunda i schack. Men tji fick jag! Klockan sex på kvällen slog illamåendet till med full kraft, trots att jag ätit bara två timmar tidigare. Ynkligt fick jag be P laga lite mat medan jag umgicks med handfatet. Så att jag råkade vara ledig just den här veckan kommer såklart som en skänk från ovan. Min första tanke var dock förtvivlat "Hur ska jag kunna jobba nästa vecka om jag mår såhär?" Nog är man plikttrogen allt...
Igår kräktes jag inget och tänkte därför kaxigt idag att jag nu fått koll på hur jag ska äta för att hålla illamåendet någorlunda i schack. Men tji fick jag! Klockan sex på kvällen slog illamåendet till med full kraft, trots att jag ätit bara två timmar tidigare. Ynkligt fick jag be P laga lite mat medan jag umgicks med handfatet. Så att jag råkade vara ledig just den här veckan kommer såklart som en skänk från ovan. Min första tanke var dock förtvivlat "Hur ska jag kunna jobba nästa vecka om jag mår såhär?" Nog är man plikttrogen allt...
Hej illamående
Lagom till att överstimuleringen börjat bli bättre har illamåendet gjort entré. Nåja, äggstockarna är ju fortfarande ordentligt förstorade, men magen står inte längre åt alla håll eller gör så ont. Illamåendet är ingen höjdare, har kräkts lite vissa dagar och det känns nästan bättre då faktiskt, det liksom lättar efteråt och lämnar mig ifred ett par timmar. Värst är olika äckliga lukter (som det finns gott om på jobbet) och jag har fått bita ihop för att behärska mig och försvinna iväg lite snabbt och hulka.
Här hemma kör vi "önskekost", så jag har handlat på mig ett lager med mat som jag kan tänka mig att äta och som inte får det att vända sig alltför mycket i magen. P tittar lite konstigt på mig och ja smaken är kanske lite udda. Det är inte direkt delikatesser jag har handlat hem, utan mat som fiskbullar, köttfärssås på burk, kräm och mjölk, idealmakaroner (att stuva) och falukorv.
Nåja, vi är ju trots allt egentligen glada för orsaken även om resan just nu inte är så bekväm.
Här hemma kör vi "önskekost", så jag har handlat på mig ett lager med mat som jag kan tänka mig att äta och som inte får det att vända sig alltför mycket i magen. P tittar lite konstigt på mig och ja smaken är kanske lite udda. Det är inte direkt delikatesser jag har handlat hem, utan mat som fiskbullar, köttfärssås på burk, kräm och mjölk, idealmakaroner (att stuva) och falukorv.
Nåja, vi är ju trots allt egentligen glada för orsaken även om resan just nu inte är så bekväm.
Det gick bra
Därinne fanns något litet. Mina gigantiska äggstockar tillsammans med kissblåsan gjorde det svårt att se så efter en extratur för att kissa gick det lite bättre. Det var inte stort men ett litet hjärta fanns där med. Eftersom det var så väldigt litet (men i rätt storlek för tiden) fick vi en ny tid om ca 2 veckor.
VUL imorgon
Imorgon är det dags, VUL igen. Hur många VUL har man inte gjort det senaste året egentligen? Usch, jag ryser bara vid tanken.
Imorgon hoppas vi dock på att få se något nytt, att huvudfokus ska flyttas från det eviga äggräknandet till något annat än ägg som växer. Fast det är tidigt, 6+2 imorgon. Jag vet inte riktigt om det är att kliniken ska ha semesterstängt eller om det var för att jag haft en del symtom på överstimulering som vi fått en så tidig tid. Den värsta svullnaden i magen har lagt sig och jag har inte längre så särskilt ont. Senaste dagarna gör det faktiskt bara ont om något klämmer på magen, inget om den bara får vara ifred. I ärlighetens namn så blev jag ju erbjuden tid förra veckan för kontroll pga överstimulering, men ja, jag avböjde det och sa att jag gärna hörde av mig om det blev värre. (Ja, jag avskyr gynundersökningar och jag kände mig ju ändå inte sååå dålig :))
Om jag är nervös inför imorgon? Kanske egentligen om jag riktigt skulle tänka och känna efter, men mitt huvud förskjuter effektivt alla sådana tankar. Jag bara orkar inte tänka tanken på att det inte ska se bra ut imorgon, orkar inte. Blir det så får jag ta det då.
Ingen riktig sjukdom
Ofrivillig barnlöshet är på många sätt en lite annorlunda sjukdom. Den drabbar direkt två personer även om det kan vara hos en av dessa som man hittar orsaken. Det är också så att den måste "provoceras fram", för definitionsmässigt så ska man ha försökt en viss tid för att vara just ofrivilligt barnlös även om det såklart finns många par där man redan på förhand vet att det kommer bli problem.
Sedan finns det också många sätt som den är annorlunda på som den inte skulle behöva vara annorlunda. Ett är exempelvis vårdens begränsningar. Hur många sjukdomar sitter politikerna och bestämmer om hur och när de ska behandlas? Visserligen går mycket inom vården mot att politikerna vill in mer och mer och detaljstyra, men sällan går det så långt som vid ofrivillig barnlöshet. "Vi behandlar din öroninflammation max tre gånger, efter det får du själv betala din vård på en privat öronklinik" eller "Vi behandlar och utreder din ryggvärk, har du en gång blivit bra får du framöver själv betala din vård om det kommer tillbaka". Och då ska tilläggas att det rent medicinskt är så att återkommande ryggvärk i majoriteten av fallen ska behandlas med träning och vid behov smärtstillande som faktiskt finns receptfritt. Har man en gång fått hjälp med IVF är det ju faktiskt för att man bedöms ha små chanser att lyckas på egen hand...
Det verkar helt enkelt finnas en undermedveten ton att ofrivillig barnlöshet, det är ingen riktigt sjukdom. Det är ett lyxproblem, något som folk lider av enbart för att de har för höga krav på livet och tillvaron. Barn är ju faktiskt ingen rättighet. Att folk sedan i allmänhet och intervjuer i livsstilsmagasin förklarar att få barn är det mest livsomvälvande de varit med om och att deras barn är det käraste de har eller rent utav att barnen är meningen med deras liv - eller allas liv, det nämns inte i dessa sammanhang.
Vad är då en riktig sjukdom? Är det en sjukdom som tveklöst leder till döden oavsett behandling? Är det en sjukdom som är potentiellt dödande men där rätt behandling gör att man kan överleva? Är det en sjukdom där det alltid finns en klar och tydlig bakomliggande orsak? Är det hur mycket lidande den drabbade upplever?
En sak verkar i alla fall säker, ofrivillig barnlöshet räknas inte dit. Trots att önskan om att någon gång få barn är något som de flesta har. Trots att det finns undersökningar som visar att ofrivilligt barnlösa skattar en livskvalité som är jämförbar med människor med cancer. Trots att det finns studier som visar att ofrivilligt barnlösa dör i förtid och att ofrivilligt barnlösa kvinnor begår självmord i fördubblad utsträckning.
När jag för tredje gången av samma vän fick höra att jag genom stress orsakat vår barnlöshet och jag för tredje gången förklarade att jag blev ledsen av att hon sa så och inte ville höra det igen eftersom det dessutom inte var sant så fick jag höra det. Då jag ställde frågan vilka andra sjukdomar som man förtjänade att bli beskylld för att framkalla fick jag höra "Ja men du kan ju inte jämföra det med riktiga sjukdomar". Jag dog lite inombords där och då.
Tacksamhet och oro
Vi är väldigt tacksamma för det andra lilla strecket som uppenbarade sig. Tack också till alla som gratulerat här! Hur det känns? Overkligt! Fast på ett bra sätt. Jag är rätt svullen om magen och har lite ont med, fast inte värre än att man kan stå ut :)
En smygande oro finns tyvärr också i mitt sinne. Kommer det gå bra? Hur ska det bli med allt, kommer P få något jobb? När ska jag orka prata med några av mina vänner som jag inte pratat med på ett par månader? Kommer våra relationer hålla för all den besvikelse som jag känner?
Testdag
Idag är det testdag och vi tog lydigt testet vi fått med hem från kliniken. Det andra strecket uppenbarade sig. Det känns faktiskt helt overkligt. Vi har haft det första testet liggandes på handfatet i badrummet. Jag har tittat på det varje dag för att påminna mig.
Mycket kan såklart hända men vi valde att fira idag, tog upp en liten flaska med bubbel. Blev inte många droppar till mig, men den lyxiga känslan som bubbel ger infann sig. Kan det vara vår tur nu?
