Tusen frågor
Nu är vi på väg igen. Jag känner redan nojjigheten komma smygande. Kommer det bli tillräckligt många ägg? Kommer det vara bra ägg? Blir de klara på lika många dagar som sist eller kommer det ta längre tid? Kommer jag bli överstimulerad? Många frågor som tiden får utvisa svaren på. Och sedan alla de frågor som jag knappt vågar tänka. Kommer vi få några ägg befruktade? Kommer det gå bättre med ICSI?
Första UL och blodprov blir på torsdag.
Startskottet har gått!
Nu är vi igång med vår andra IVF. Igårkväll fick jag min mens och idag har jag tagit första sprutan. Ringde idag för att få bestämt exakt startdag och dos. Kändes lite, eller ärligt talat väldigt, konstigt att ringa till sin doktor på en helg på ett mobilnummer. Det var ju bestämt att vi skulle ringa när jag fick mens, men när jag konstaterade det på lördagkväll så kändes det så opassande att ringa och dessutom satt jag så till att det skulle vara svårt att komma ifrån och ringa. Så det fick bli idag istället. Det passade att börja idag och jag fick lite sänkt dos, ska ta 100 enheter Puregon. Första UL blir på tors-fre. Så nu är vi igång igen, första stimuleringsdag på Tures namnsdag - det måste väl betyda tur!
Lugn söndag efter en hektisk vecka
Sent igårkväll kom vi hem från tävlingarna, de fyra timmarna hem i bilen gick ändå förvånansvärt snabbt, kanske var det för att tävlingarna gått bra och jag var nöjd med hästen. Men oj så trött jag var! Det har varit många sena kvällar den här veckan med bokslut och annat trassel och förberedelser för tävlingen. I fredags slängde jag mig i bilen direkt efter jobbet och åkte sedan med hästen för att vara på plats till lördagens övningar.
Tänkte såklart att jag hade förtjänat en sovmorgon idag, men vaknade strax innan sju och kunde inte somna om. Det blev frukost i lugn och ro och en morgonpromenad, inte fy skam det heller! Nu blir det en stund i solen på balkongen.
More to come
Ja, som det inte räckte med alla saker jag rattar just nu så kom det ytterligare en tung post idag.
Fått mail av chefen om att titta förbi, känns ju aldrig riktigt bra när man får sådana mail. Och det var det inte heller.
Jag var en av flera personer som blivit anmäld av en anhörig till en patient. Chefen backade upp mig och sa att han tyckte jag gjort allt rätt. Jag tycker det känns olustigt och dessutom tragiskt, för vi är ju alla förlorare. Jag, som känner mig misstrodd i mitt sätt att utöva mitt jobb och också misstrodd i min omsorg kring de patienter jag träffar. De, som känner att de blivit felbehandlade och att ingen lyssnat.Jag känner ändå att jag inte ångrar något, jag tyckte jag gjorde rätt och jag ansträngde mig verkligen för att nå fram, att förklara och ta mig tid, men det räckte inte.
Jag måste göra en skriftlig inlaga som ska skickas iväg, vad jag ska skriva i den har jag ingen aning om. Den måste skickas i början av nästa vecka. Det var inte precis vad jag behövde. Men det är inte alltid man får välja.
Ingen panik - allt på en gång
Ibland undrar jag hur jag lyckas. Sitter just nu och försöker slutföra bokslutet och momsrapporten (som ska lämnas in med deklarationen nästa vecka) i min egna firma och letar frenetiskt efter några kronor som fattas. Jag är verkligen ingen stjärna på bokföring, kan nästan ingenting men har under året hjälpligt försökt lära mig för att sköta om bokföringen på egen hand. Jag har visserligen tagit hjälp med just bokslutet och momsen men varken jag eller redovisningstjejen kan riktigt sätta fingret på var sista kronorna som fattas är.
Annars så ska jag åka iväg med ena hästen över helgen sisådär dryga 30 mil, vi åker redan på fredagskvällen för att hinna fram i tid. Utrustningen ska putsas och lastas i trailern, och så var det lite foder och särskilda kläder till mig som ska packas med. Behöver komplettera med några inköp av saker som tagit slut. Och visst ja, behövde ju byta till sommardäck på trailern med så jag gjorde det av bara farten ikväll. Sedan ska hästen tvättas, friseras och putsas. Förutom de fyra andra hästarna som ska ha sitt dagliga såklart.
För övrigt så borde jag få mens vilken dag som helst nu, tog en kur Provera för att få igång den och slippa bli sen i förhållande till den preliminära planeringen. Sedan startar vi vår andra IVF. Dock ville doktorn gärna att jag skulle komma på ett VUL i samband med start eller strax efter för att se att allt såg bra ut, med tanke på att jag fått sätta igång mensen. Så det ska klämmas in någon dag som jag inte vet vilken än eftersom jag inte vet när blödningen behagar dyka upp.
Glömde jag att nämna att jag har ett (mer än) heltidsjobb med? Och inget extra ledigt nu, snarare jobbprojekt som väntar på att jag ska ta itu med dem, trots att jag knappt har någon avsatt arbetstid till det.
På något sätt ordnar det sig nog.
Sista kvällen i paradiset
Vi sitter i kvällssolen på terassen och dricker bubbel. Njuter i fulla drag som om det inte fanns några bekymmer. Som om alla de där tårarna aldrig trillat ner för mina kinder, som att känslan att vilja dra täcket över huvudet aldrig existerat, som om allt varit en ond dröm.
Semester
Sitter i solen på en ö i medelhavet. Semester, inte bara från jobbet utan också från vår vardag. Oj, vad vi behöver detta!
Jag har så mycket jag vill berätta
Det finns så mycket saker jag vill berätta för er. Om den avgrundsdjupa förtvivlan jag känner, om känslan när man inte ser något ljus i tunneln, om besvikelsen när livet inte blir som man tänkt sig. Men jag vill också berätta om förhoppningarna, den spirande känslan av lycka i maggropen och mitt fantastiska jobb. Jag är glad att så många av er vill lyssna.
Tillbaka vid tangentbordet
Har varit på konferens ett par dagar och haft lite semester från nätet. J
ag är glad att jag tog mig iväg i helgen, hade länge funderingar på att komma upp med någon ursäkt för att slippa.
Vi hade en trevlig helg tillsammans och på kvällen blev det lite deep-talk. Jag berättade helt sonika om vår situation här hemma och hur förtvivlad jag är. Inga muntra ord och många tårar. Det var skönt att ändå få det ur sig, för läget är nästintill desperat och jag drömmer mardrömmar varje natt. Varje dag har jag ett tryck i bröstet, ångest kallas det visst, och huvudvärken är min ständiga följeslagare. Det är konstigt vilken helande effekt det ändå har bara att någon lyssnar. Lyssna, några frågor och inga idiotiska kommentarer. Det var tur för jag hade nog inte orkat mer idioti vid det här laget.
Jag tror mina vänner kanske blev lite överrumplade. De såg lite bekymrade ut. Jag tror nog nästan att de aldrig under alla dessa år vi känt varann sett tårar rulla ner för mina kinder, jag gråter helt enkelt inte i första taget när någon är i närheten. Inte för att jag egentligen ser det som någon svaghet, det är bara det att jag inte vill vara en lipsill och jag känner mig obekväm, och så löser ju tårarna sällan några problem.
Trycket i bröstet har lyst med sin frånvaro de senaste dagarna och huvudvärken likaså. Sinnet känns lite lättare. Jag försöker ta tillvara på det, det finns säkert så många tunga dagar att genomlida framöver ändå.
Hemväg
Jag orkade och de gick mig till mötes.
På väg
Nu sitter jag på tåget och tittar ut genom fönstret. Det var länge sedan. Jag åker inte tåg så ofta nuförtiden. Påminner lite om gamla goda tider, när jag var student och for med tåget kors och tvärs över Sverige. Tiden går långsamt, jag har ett par timmar kvar.
Hur mycket jag ska orka berätta har jag inte bestämt än, jag kommer improvisera, göra det som känns rätt just i stunden. Kanske kommer de se på mig att jag inte mår bra? Jag har gått ner i vikt, åtminstone fem kilo från min vanliga vikt. Jag var smal redan innan, nu är jag definitionsmässigt precis på gränsen till underviktig, men fortfarande precis på rätt sida gränsen. Jag håller gärna upp en fasad. Det är inget fel med det, tvärtom det är ett funktionellt beteende. På morgonen borstar jag håret och lägger på make-upen, som ett lager mellan min trasiga själ och omvärlden. Det är faktiskt så att jag är mer noga med att alltid vara sminkad på jobbet nu än när jag mådde bra. Då var det inte lika noga, skimret kom inifrån, nu skimrar det inte så mycket därinne och istället tar jag skimmer från en liten puderdosa och lägger på kinderna.
Det är bra att kunna hålla upp en fasad, det hjälper mig att fungera i en kaotisk vardag. Och ibland när man spelar och låtsas så känns det nästan på riktigt. Jag flyr från mig själv en stund och spelar mitt egentliga jag, så som jag tror det var.
Men allt detta förvillar såklart min stackars omvärld. Hur ska de kunna förstå hur jag egentligen mår? Ibland så gör jag inte mitt bästa. Spelar inte riktigt så bra som jag egentligen kan, för att lämna en öppning, för att ge en hint. För jag hoppas att de ska se och välja själva om de vågar och orkar komma in, om de ska ställa frågan och är beredda att höra svaret. Samtidigt så är det ett delat ansvar, jag måste såklart säga hur jag mår och ge dem en chans att förstå. Som vuxen människa har jag ett eget ansvar att tala om mina behov. Men om de är mina vänner är det också deras ansvar att gå mig till mötes. Jag hoppas de vågar och orkar.
Tjejhelg
Imorgon ska jag ta tåget för att hälsa på två av mina vänner, tillika gamla kursare till mig. Jag försöker och peppa mig själv att det ska bli kul, för det blir det nog, men jag har länge letat efter ursäkter för att få slippa. Jag har helt enkelt svårt för att se fram emot saker, även om jag vet rent intellektuellt att det nog kan bli trevligt så känns det inte på insidan.
Förutom det så funderar jag på vad jag ska ha för strategi för helgen. Ska jag våga blotta mig? Ska jag orka?
Det här är två väldigt goda vänner till mig. Vi har samma utbildning inom vården och de borde därmed ha bättre möjlighet att förstå än gemene man. De har också fått uppleva att livet inte alltid ler emot en. Och just därför är jag nästan extra rädd, för om inte de förstår och visar empati - vem ska då bättre kunna göra det?
Den ena av dem har jag visserligen sagt att vi sökt hjälp och att jag inte mår så bra, men vi har inte pratats vid sedan innan jul egentligen.
Det är ju det att jag känner mig så väldigt nere också, det finns liksom oceaner att ösa ur, jag skulle kunna gråta oavbrutet i timtal. Jag vill inte breda ut mig och ta upp all plats och tid när vi ses så sällan. Och jag vet inte om jag vågar berätta allt om hur jag egentligen mår, om vilka tankar som far i mitt huvud. De kanske blir rädda då och oroliga för mig. De tankarna vågar jag nästan inte berätta för någon, inte ens P. Men jag tror att han ibland anat.
Korta glimtar
Idag har jag varit på gemensam utbildningsdag tillsammans med kollegor från andra enheter. Vi var en salig blandning av yngre och äldre och från olika områden. Många kloka reflektioner under dagen och de värmde mitt hjärta.
Ibland känner jag att man blir lätt desillusionerad av vården, inte minst när man möter den som patient själv. Då känns det hoppingivande med alla dessa kompetenta och inkännande kollegor.
Det var kul och intressant att få prata lite med kollegorna utan att det fanns jobb som väntar på en och jag kom plötsligt ihåg att jag ju gillar att träffa, prata och diskutera med människor. Det var som att få en glimt av mitt gamla jag - mitt riktiga jag - som jag inte orkar vara just nu. Ibland när någon ringer känner jag ofta att jag inte har lust att svara, men tvingar mig till det. Jag drar mig undan. Är inte den glada person jag brukar vara. Livet är hårt och orättvist, men det kan vara fint och härligt också. Idag fick jag en kort, kort glimt av det. Som att se världen i färg för en liten stund, när den annars är svartvit.
Hur länge ska P orka?
Kursen avklarad, intensiva dagar med schema från tidiga morgonen till efter 18 på kvällen. Jag har inte varit på topp prestationsmässigt, men jag klarade mig i alla fall på båda testen utan några tveksamheter, skönt. Trots dessa intensiva dagar har det ändå varit lite avkoppling från alla malande tankar. Hur sjukt är inte det, att man känner sig mer utvilad efter två intensiva dagar med kurs 8-18 och flera prov?
Trots kursen och avkopplingen kände jag mig ändå tillbaka på botten redan igårkväll. Jag försöker att göra de saker som jag brukar tycka är kul, även fast de inte alls känns lika kul längre. Jag försöker att upprätthålla de dagliga rutinerna någotsånär även om jag utan omsvep får erkänna att städningen här hemma inte görs som innan. Jag äter fastän aptiten lyser med sin frånvaro större delen av tiden. Varje dag åker jag till jobbet, fast jag egentligen bara vill stanna bilen på vägen dit och sätta mig och gråta. Jag försöker tänka positivt om alla behandlingar och tänker att "det kanske är nu det händer", men det gör det aldrig. Ångesten i bröstet är en daglig följeslagare och jag försöker att bara stilla acceptera den och tänka att det kommer bli bättre, det kommer att gå över.
Jag har kämpat med alla de här sakerna så länge nu, envist stretat på, och jag mår faktiskt inte ett dugg bättre. Jag vill må bättre, alldeles oavsett om vi någonsin får några barn behöver jag få må bättre än såhär. Jag har inga mer förslag på hur jag ska komma dit.
Jag vet att det tär på P, att jag mår såhär. Han är orolig för mig och det är nog jag med men det vågar jag inte säga. Dessutom är han fortfarande utan jobb och jag ser på honom att det börjar bli påfrestande nu. För ett år sedan sa han upp sig från ett bra och välbetalt jobb då situationen varit ohållbar en längre tid och han (och jag därmed) vaknade 3-4 varje morgon oförmågen att somna om pga tankar på jobbet. Jag är orolig för hur länge P ska orka. Över helgen åker han iväg med grabbkompisar, jag hoppas det ger honom lite ny energi.
Till sist vill jag bara tacka för alla fina kommentarer, ska läsa igenom ordentligt ikväll när jag har tid.
.
Fullt fokus
Nyss hemkommen från kurs. Varit en späckad dag som krävt stundtals all fokus. Avancerade övningar där många beslut ska tas på kort tid och uppgifter delegeras. Jag tror jag behöver mer sådant för idag mår jag bättre än på länge. Spänningshuvudvärken som varit min ständiga följeslagare är borta som genom ett trollslag. Visserligen är jag nog inte på topp prestationsmässigt men det duger.
Ja jag vet att det här är ett sätt att fly. Men det var också en skön paus som jag behövde. Imorgon blir det ytterligare en dag på kurs och med flera avslutande test. Jag hoppas de går bra!
Svart blogg fortsättning eller Var är mina vänner när jag behöver dem?
Det är söndag förmiddag och jag har ätit en lång frukost läsande olika ivf-bloggar. Sedan blev jag bara sittande här, oförmögen att ta mig för med något vettigt. Jag vet inte riktigt om jag bara är orkeslös eller om jag är arg eller ledsen.
Jag saknar mina vänner och samtidigt så är jag arg på dem. Jag har en av mitt livs största kriser och allt jag får höra är att det inte är så farligt. "Det ordnar sig säkert ska du se", "Du är nog för stressad och det vet ju alla att det inte är bra för fertiliteten", "Gör ni på rätt sätt då?", "Ni har ju inte försökt så länge, det tar ju tid ibland", "Ni kan väl adoptera då", "Alla behöver ju inte ha barn", "Ni kan väl bara göra ivf då"
Jag skulle kunna fortsätta i all evinnerlighet. För några av mina närmaste vänner har jag valt att berätta. Mina vänner, som jag har valt med omsorg för att jag tycker att de är bra och vettiga människor. Mina vänner, som jag har kunnat diskutera kraschade förhållanden, misslyckanden, sjukdom och död med. Men inte det här.
Jag har inte orkat prata med någon av mina vänner om det här på många månader. Jag orkar inte höra att det inte är så farligt, jag orkar inte lyssna på idiotiska råd som är långt under deras värdighet. För mig är det här blodigt allvar, jag vet snart inte om jag orkar längre, jag kanske inte överlever det här.
Svart blogg
Tyvärr blir det inte många muntra toner här just nu. I fredags såg jag fram emot helgen och tänkte att det nog skulle bli en skön och rätt så bra helg. Men när jag kommit hem på fredagen så rasade det mesta. Jag bara känner mig så in i själen urtrött och less på allt. Jag orkade nog inte gråta mer så jag la mig och sov bort nästan hela fredagkvällen, gick upp och åt kvällsmat vid niotiden och var uppe någon timme innan jag återvände till sängen.
Lördagen har förlupit i lite samma anda. Efter att ha gjort stallet och ridit lite så blev det en dusch och sen sängen. Jag ska på kurs måndag-tisdag nästa vecka och har en härlig kursmanual 200 sidor på engelska att ta mig igenom tillsammans med ett skriftligt test som ska lämnas in vid kursstarten. Hur jag sedan ska klara det praktiska och skriftliga provet på kursen orkar jag inte ens tänka på.
Nya planer
Nu är äntligen de nya planerna spikade. Doktorn ringde i eftermiddags och jag kunde svara.
Det blir korta protokollet på nästa mens som kommer. Känns skönt att komma igång snabbt igen. Det blir ICSI nästa gång eftersom vi fick så få ägg befruktade. I övrigt ville de inte ändra på något utan det blir som sagt korta protokollet och samma medicin. Bra att de ändå var nöjda med den delen av förra behandlingscykeln. Sedan fick vi ett mobilnummer till doktorn, så att vi skulle kunna ringa och få startdag (dag 1-3, beroende på hur det passar antar jag) och dos även om jag får mens på en helg. Smidigt och bra men det kändes konstigt. Jag tror nästan jag kommer tvinga P att ringa om vi måste utnyttja det.
Så nu oroar jag mig för när mensen ska komma. Kommer den komma i vanlig tid, eller tänker den ta tillfället i akt och strula? Smärtsamt medveten om hur lite jag har att säga till i frågan.
Det blir korta protokollet på nästa mens som kommer. Känns skönt att komma igång snabbt igen. Det blir ICSI nästa gång eftersom vi fick så få ägg befruktade. I övrigt ville de inte ändra på något utan det blir som sagt korta protokollet och samma medicin. Bra att de ändå var nöjda med den delen av förra behandlingscykeln. Sedan fick vi ett mobilnummer till doktorn, så att vi skulle kunna ringa och få startdag (dag 1-3, beroende på hur det passar antar jag) och dos även om jag får mens på en helg. Smidigt och bra men det kändes konstigt. Jag tror nästan jag kommer tvinga P att ringa om vi måste utnyttja det.
Så nu oroar jag mig för när mensen ska komma. Kommer den komma i vanlig tid, eller tänker den ta tillfället i akt och strula? Smärtsamt medveten om hur lite jag har att säga till i frågan.
Sol ute
Sol ute, sol inne, men när återvänder solen till mitt sinne?
Hemkommen efter ännu en kaosdag på jobbet.
Hemkommen efter ännu en kaosdag på jobbet.
Ge av sig själv
Nyss hemkommen från jobb. Gick kväll idag och blev kvar alldeles för länge. Det var i och för sig inte så oväntat eftersom det i det närmaste var krigszon med ohanterligt mycket att göra. Det är skönt för då tvingas jag fokusera på det som händer på jobbet, det ger inte utrymme till tankarna att fladdra iväg.
Samtidigt känner jag att jag inte är på topp. Jag är inte så bra och skarp i huvudet som jag skulle vilja vara. Ibland, ja inte helt sällan faktiskt, så möter jag människor som är väldigt ledsna och oroliga i mitt yrke. Jag försöker att ta hand om och bemöta dem på bästa sätt men just nu tär det lite extra. Man måste kunna ge av sig själv, försöka trösta men ändå ge lite hopp. Nu när jag själv känner mig så liten och skör så tar det på krafterna på ett sätt som det inte gör annars. Och jag vill ju göra det så bra, men jag orkar inte alltid vara den jag vill vara.
Strategi?
Just nu känns vardagen rätt så outhärdlig. Vårt förra misslyckande svider fortfarande, även om de rent fysiska blåmärkena jag samlat på mig på magen av alla stick nu börjat blekna och bara syns som lätt gulaktiga fläckar.
Vi väntar fortfarande på att få göra upp någon slags planering för nästa försök som vi räknar med att hinna innan sommaren. Doktorn på vår lokala klinik brukar vara snabb att ha och göra med så jag hoppas att det kan bli något bestämt i veckan som kommer.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt och hur jag ska härda ut. Jag har inte lust att göra någonting nästan och inget känns riktigt kul. Ena delen av mig vill bara ge efter för allt detta apatiska och bara lägga mig i sängen och helt sonika strunta i att gå upp och hoppas att det på något magiskt sätt vänder eller att jag sakta får tyna bort.
Andra delen vill försöka strukturera och organisera bort smärtan jag känner. Jag tänker tankar som att ta på mig massa extrapass på jobbet, eller mer eller mindre helt skippa semestern för att jobba, kanske se om jag kan hitta något forskningsprojekt att dra igång. För att liksom hålla fokus någon annanstans och ta mig framåt. Jag vet inte riktigt vad som är bäst, just nu lutar jag mest åt det senare alternativet. Hur gör ni?
