God Jul

Hemma efter ytterligare en sväng på sjukan för dropp. Nu sitter vi på tåget till svärföräldrarna, där vi firar julen. Hela lilla familjen. Fast utan hästarna, det kommer nog kännas konstigt då jag sedan unga år alltid varit i stallet varje jul. I år blir det ändå ett nytt kapitel med Snuttman som vi tycker så mycket om :)
Jag hoppas ni alla kan få en fin jul med nära och kära!

Hemma igen

Här hemma går dagarna i maklig takt, ibland känns det som att de aldrig ska ta slut. ändå får jag nästan ingenting gjort, ligger mest och flämtar känns det som. Jag äter litegrann, spyr litegrann, spyr lite till fastän magen är tom. Känner mig helt slut i kroppen. Gått ner åtta kg på 2,5 vecka så det kanske inte är så konstigt. Vi får väl se om det blir något kvar av mig om det ska fortsätta i den här takten...

Det finns hopp!

Kvar på sjukhuset, behöver mer dropp innan jag är ifatt, hoppas åka hem imorgon. Börjar faktiskt känna mig lite bättre. Strax kommer de bästa grabbarna och hälsar på.

Dripp, dropp

Förra veckan blev det två besök på kära KK för lite dropp. Senaste besöket blev det bara 1 liter efter att en hurtbulle till doktor tyckte jag skulle dricka mycket ingefärste hemma istället. (Jotack jag vore tacksam om jag får ner ens något välsmakande utan att det kommer i retur.) Det gick inte så bra hemma sen heller o imorse när jag inte kissat på två dygn var det bara att ringa igen. Så nu ligger jag inlagd med lite mer dropp, tack och lov inget tjat om ingefärste denna gång...:)

Avdelningen för självömkan

Jag ligger i sängen och funderar på om det glaset blåbärssoppa som jag fått i mig till frukost kommer få stanna, det är högst osäkert. Att det går att må såhär illa är fascinerande, eller nåt. Vinterkräksjuka vore en nåd att stilla be om, där finns det ju utsikter till relativt snart tillfrisknande...
Jag drömmer om att kunna äta god mat, just nu kommer precis all varm mat i retur. En vanlig dag får jag i mig en liten tallrik fil och ett glas äppeljuice, ibland två. Jo, just nu tycker jag rätt synd om mig själv...

VUL gick bra och kräkfesten har börjat...

För en vecka sedan var vi och gjorde vul och till vår lättnad såg allt bra ut. Det var skönt. Samtidigt så ballade illamåendet ur helt. Från att ha varit ändå hanterbart med små och täta måltider och önskekost så började kräkfesten. Fick knappt i mig någon mat och mediciner gjorde det bara kortvarigt bättre, snart spydde jag trots tabletterna. Nu har jag fått lite dropp på sjukhuset och tillbringat dagen till stor del i soffan hemma när jag inte stått böjd över vasken...

UL imorgon

Ja imorgon är det dags. Som vanligt blandade känslor. Det ska bli bra att få se hur det ser ut och förhoppningsvis så är allt just bra.
Fast jag hatar så innerligt gynundersökningar, verkligen. Det spelar ingen roll att vi sist vi var där fick se Snuttman ett par mm stor, jag känner mig nästan sjuk i kroppen så motbjudande är tanken att gå dit. Kanske kan man tycka att jag borde vant mig efter alla utredningar och otaliga behandlingar men uppenbarligen inte. Håll tummarna för oss!

Trött

Jag har jobbat 13 dagar i sträck (jo, jag vet det är självförvållat)  och idag kunde jag äntligen få njuta av en ledig dag. Snuttman firade in den nya dagen med förkylning och att vakna otaliga gånger under natten. Jag är också rätt förkyld. Vet inte om det är förkylningen, jobbsviten eller plusset som gör mig trött, eller så är det kanske en kombination av allt. Jag vågar inte riktigt skriva "detdär". att jag skulle vara ... 
Jag fortsätter att oroa mig, främst för att det ska vara något tok, drömmer om missfall och tråkiga besked på VUL, Jag ser det ändå som en fördel att det är det jag oroar mig för och inte vår i övrigt helt o-optimala situation med P som nu har varit arbetslös i över 2 år. Kanske känner jag mig ändå lite upplyft av min extra jobbvecka som kommer ge oss ett välkommet klirr i kassan. Trots allt är jag väldigt tacksam över att arbetsmarknaden för mig är så pass god och att jag, visserligen med en del slit och en arbetsvecka långt överskridande 40 timmar,  ändå har en möjlighet att dra in dessa goa extrapengar. Funderar givetvis på om jag vågar och orkar ge mig på några fler veckor, men om allt går som det ska finns ju risken för att jag snart mår lika dåligt som när jag väntade Snuttman.

Nu ska jag i alla fall sova, snor-pellarna  dvs Snuttman och jag,  har isolerats i vanliga sovrummet då P hoppas slippa baciller om han inte sover med oss. Jag hoppas på en bra natt inför kommande jobbvecka!

Oro

Just nu är jag inne i en period där jag oroar mig mycket. Ibland är det nästan så att jag funderar på om det är sjukligt mycket.
Hela förra veckan var jag nervös för extrajobbet, om jag skulle vara tillräckligt bra och hålla måttet. När det kändes som värst var det så pass att jag innerligt undrade varför jag utsatte mig för det hela och önskade att jag aldrig kommit på idén om att jobba extra.
I början av förra veckan var jag också så innerligt nervös för hur ruvandet skulle gå och jag tog ut ett nederlag i förskott som sedan visade sig bli ett litet plus på stickan. Sedan köpte jag ett digitalt test med veckoindikator som verkade lovande, visade gravid 2-3. Men nu senaste veckan tycker jag att jag har känt så lite, ingen direkt "mensvärk" , ingen extrem hunger som sist. Jag tog ett till digitaltest iförrgår (4+6) som fortfarande visade samma. Så nu oroar jag mig ännu mer för det. Jag tror att det blir ett nytt digitaltest redan imorgon, jag hoppas det ska stilla min oro.

På turné

Den gångna veckan har tickat på rätt fort. Vi åkte iväg till Ps föräldrar på höstlov en vecka. P och Snuttman har varit hemma o jag har jobbat extra. Det blev en öite längre vecka med jobb
från måndag till sent på söndagen. Och så är det 
ju alltid lite spänt att vara på helt nya ställen. 
Efter väl genomförd vecka styrde vi kosan hemåt
tidigt imorse för att hinna hem innan jag började på mitt vanliga jobb igen. Nu har jag just kommit hem och imorgon åker jag iväg på kurs och klockan ringer redan innan sex, snark. 

Digitala test, halleluja!

Kunde inte låta bli att inhandla två digitala test med veckoindikator. Jag gjorde det första redan iförrgår på RD 9 (motsv 4+0) och det visade redan gravid 2-3 v vilket känns lovande.
Vi är bortresta hela veckan, iväg på "höstlov" och bor hos svärföräldrarna. P och Snuttman är hemma och jag jobbar extra på en ny arbetsplats hela veckan, måndag till söndag. Det är således lite dåligt om tid för oss själva och vi smyger runt här hemma och ler lite hemlighetsfullt mot varann. Nu ska jag sova så att jag orkar med helgens arbetspass.

Världens sämsta testoman?

Ja, ruvarångest har infunnit sig och testmanin likaså. Jag erkänner, jag började redan RD 4. De tvärblanka testen har hånat mig, fått mig att undra hur jag kunde vara så dum. Igår, på RD 8, så uppenbarade sig det plötsligt, STRECKET! Jag hade faktiskt redan lagt bort testet och börjat känna mig dum och fånig när det plötsligt fanns där. Jo, jag är snabb på att lägga bort testet. Ägnar mig inte åt några långa spökstreck-skådningar, är nog nästan på gränsen till för snabb istället - helt uppenbart. Det känns fortfarande smått overkligt, jag som nästan hade tagit ut nederlaget i förskott.

Syskonförsök!

Ja, idag reste jag alla milen till ivf-kliniken och fick insatt ett upptinat embryo. Hur knasigt är det inte egentligen? Potentiella frön till små barn - i frysen..?
 
De var som alltid trevliga och profesionella och jag var nervös och hade världens hjärtklappning. Trots att jag själv jobbar inom vården så ogillar jag starkt "vårdmiljöer" med väntrum när jag själv är patient. De är ångestframkallande. Många gamla känslor sköljde över mig igen och även om det kan kännas jobbigt så finns det ändå en så fundamental skillnad -nu finns en alldeles underbar liten pojke hos oss som jag är så tacksam över.
Nu är jag så trött att ögonlocken dalar så fortsättning följer en annan dag...

Förlåt bloggen

Nej, jag lovar jag har ingen annan. Det är inte dig det är fel på, det är jag. Jag har inte riktigt orkat, inte riktigt tagit mig för. Men jag tycker fortfarande om dig. Saknar dig. Tänker på dig, ofta. Allt som jag skulle vilja berätta, men istället är jag bara tyst. Jag kan inte lova att jag ska bättra mig, men jag ska försöka. Det händer en del spännande saker som jag vill berätta om.

Gräsänka

Huset ekar tomt. Jag är alldeles själv hemma. Snuttman och P har åkt iväg en sväng till P:s föräldrar som bor ett par timmar bort, jag skjutsade dem till tåget imorse. Inatt blir första gången som jag inte sover i samma rum som Snuttman, konstig känsla. Imorgonkväll hämtar jag hem dem vid tåget igen, det känns skönt att de kommer hem och det är faktiskt lite härligt att få längta lite grann. Längta efter mina grabbar <3
 

Tiden räcker inte till

Tiden är den mest demokratiskt fördelade resursen. Vi har alla och envar tjugofyra timmar till vårt förfogande på ett dygn. Fattig som rik. Vit eller svart.
Just nu har jag svårt att få min tid att räcka riktigt till allt det jag vill. Jag får ihop dagarna men det är inte så mycket mer än så. En av hästarna här hemma är sjuk och trots att det nu har gått 6 veckor sedan hon skadade sig så är hon inte ett dugg bättre. Försöker sköta om henne på allra bästa sätt, bland annat ger vi medicin sex gånger per dygn, otaliga veterinärbesök. Eller som häromkvällen när hon hade förstört den slang som hon har fastsydd som vi ger medicin i och jag spenderade ett par timmar med att laga (på en allt annat än samarbetsvillig häst). Tjugo i tolv var klockan när jag kom innanför dörren. Då skulle jag duscha mig själv och amma Snuttman.
Kära Snuttman hade sedan den goda smaken att ha en riktigt dålig natt och vakna en gång i timmen eller mer fram till klockan fyra då jag gav upp och ammade honom. Sen sov jag 1,5 timme innan det var dags att stiga upp.
 
För ja, semestern är slut och jag jobbar heltid, eller uppriktigt sagt mer än heltid. Jag försöker att vara en bra mamma till Snuttman och avlasta P så att han får åtminstone en timme, helst lite mer, i egentid varje kväll. Jag tänker att han kan behöva det och så vill jag ju såklart umgås med Snuttman själv också.
 
Sen har vi oron också. Oron över hur det ska gå för P med jobb. Ännu finns ingen lösning i sikte och jag försöker att härda ut. Bita ihop och försöka känna hopp, se tiden an. Som den envisa jäkeln jag är försöker jag tänka ut lösningar. Tyvärr kan jag inte ordna något jobb åt P. Vi jobbar i helt olika branscher och jag har inte mycket till kontakter i hans. Istället tänker jag på lösningar som gör att vi åtminstone skulle kunna bo kvar här, dvs att jag skulle försöka jobba mer och dra in mer pengar till hushållet. Kanske är jag överdrivet pessimistisk? Jag önskade att det var så, att alla som lättvindigt har sagt att det säkert löser sig ska få rätt.

Tiden flyger fram! Snuttman ett halvår.

Ja,nu kommer jag dragandes igen med en av alla dessa klyschor. Men det går verkligen så fort. Jag tyckte det var tämligen nyss som vi vandrade tvärs över korridoren från BB till förlossningen med ett litet knyte i famnen. En blick i kalendern säger mig dock att det idag är ett halvår sedan - helt otroligt!
Vi firade dagen med att ta en promenad i sittvagnen som han bara provat en kort stund en gång tidigare. Han är lite liten än så det blev en extrakudde att sitta på. Det passade herrn fint och han satt där på sin kudde som på en mini-tron. Älskade unge!

Mini-weekend

Vi har varit iväg på en mysig liten miniweekend. Packade in oss alla i bilen och styrde kosan till en stad ett par timmar bort där vi tidigare har bott. Snuttman fick följa med på sin första konsert, vilken han klarade galant med ett par hörselskydd på. Sedan blev det övernattning på hotell, lång härlig hotellfrukost morgonen därpå. Träffa lite kompisar till P. Massage som jag fått i morsdags-present och sushi i världsklass!  En mysig helg helt enkelt och jag är så tacksam för att vi har varandra, jag, P och Snuttman.

Nöden prövar vännen

Visst är det så. Ännu har vi inte sett slutet på den här historien men mycket talar för att jag i kampen mot barnlösheten förlorat två av mina närmsta vänner.
 
Jag hade kanske kunnat göra annorlunda. Inte med ett ord nämnt det som höll på att trasa sönder mig inifrån, lidit i det tysta. Eller lyssnat på alla råd om vad vi gjort för fel.  Försöka hitta det tröstande i kommentarer som "det kanske inte är meningen" eller "det är ju inte hela världen om ni inte får några barn". Men jag kunde inte låta det stå oemotsagt. Och vem ska man kunna säga vad man tycker till om inte ens vänner? Försökte lugnt och sakligt bemöta med fakta och förklara att vi blev ledsna av kommentarer som dessa. Men inget gehör. De hade den dåliga smaken att fortsätta som innan och dessutom skrika ut deras gravidlycka eller prata timmavis om sitt fantastiska barn som är det bästa som hänt dem. Jag tog en timeout, för att orka.
 
När jag nu i efterhand försökt förklara detta har det tagit hus i helvete. Som de ställt upp på mig och stöttat, och som de förstått! Den ena som nu är helt förkrossad över att de inte lyckats med att få syskon (första kom till på vanlig väg) verkar vilja få det till att det trots allt är mest synd om henne. Vi hade ju så god prognos (jag är x antal år yngre än henne)  så skulle hon som det såg mera kritiskt ut för trösta mig? Det är ju knappast någon tävling om vem som det är mest synd om, känns helt befängt i mina ögon. Sedan var vi ju aldrig ledsna över att vår prognos var dålig, vi var ledsna över alla egna försök och alla behandlingar som inte gav något resultat alls och ovissheten kring om vi någonsin skulle lyckas. För god prognos eller ej så är det inte garanti för någonting.
Jag är ledsen över att det inte verkar finnas mer empati och självdistans hos dessa. Men jag ångrar ingenting. Det har varit ett högt pris, men jag tänker inte hyckla. Ha en vänskap där det inte finns utrymme för annat än medhåll och snack om vädret är inte värt namnet för mig.
Mina tankar går till de mina fantastiska vänner som trots egna prövningar alltid har ett öra att låna ut, som finns där även när det blåser och är mörkt och kallt.

Jag är någons mamma

Tanken är fortfarande lite svindlande och ogreppbar. Trots att Snuttman är en så stor och självklar del av våra liv. Jag är någons mamma - Snuttmans mamma. Det kommer nog ta lite tid att smälta.
 
Vi har haft en sån fin dag tillsammans alla tre och jag är så tacksam över att få uppleva detta. Jag tror att även P känt att dagen varit viktig, han tackade nej till att ha kompisar på besök den här helgen och har handlat present och tårta som jag fick på sängen imorse. Vi har badat, ätit tårta i solen och trerätters. Nu har jag stoppat om Snuttman i vaggan och han ligger där så harmoniskt och snusar, min son <3

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0