Jag är nervös. Upprepar i mitt huvud "De flesta barn är friska", för så är det ju. Men jag är orolig att allt inte ska se bra ut. Sedan ser man ju inte allt på ultraljud heller, men nog skulle det kännas som en liten lättnad om det ser fint ut. Imorgon vet vi.

För nästan 1,5 vecka sedan kände jag små buffar och bubbel i magen som jag förstått måste varit från kokosnöten. Ja, kokosnöten är arbetsnamnet dessa veckor; alltefter veckorna har gått har den bytt från vindruvan, plommonet, kiwin och just nu är den kokosnöten. Det är P som uppfinner nya "namn" vartefter han läser om ungefärlig storlek. Jag är nyfiken på vad som blir nästa.

Nåja tillbaka till ämnet, i fredags kände jag kokosnöten faktiskt riktigt tydligt. P frågar ofta om jag känner något och det glittrar så fint i hans ögon när han gör det. Han ser förväntansfull ut, som ett barn på julafton. Det känns såklart bra, särskilt eftersom jag de senaste veckorna fantiserat om att den dött därinne. Ändå kan jag inte riktigt känna odelad glädje, jag är väl trött av mitt mående och är fortfarande rädd att något ska gå fel. På fredag i nästa vecka är det dags för rutinultraljudet och jag hoppas så att allt ska se bra ut. 

Här blir det tyvärr mest utrymme för min klagosång, rätt trist - jag vet. Jag vill ju egentligen vara glad och tillfreds. Måendet är tyvärr rätt oförändrat och i helgen hade jag en episod med något som jag misstänker kan vara foglossning. En slags skärande smärta vid korsryggen och vid blygdbenet som inte riktigt liknar någon annan ryggont jag haft. Det gjorde mig lite nedslagen att redan börja med nästa krämpa, innan ens illamåendet och kräkningarna gett med sig.

 

Trots att saker och ting är långtifrån på topp; jag kräks dagligen och mår illa nästan jämt, foglossning har börjat smyga sig på, P har inget jobb och det ser inte särskilt ljust ut framöver heller; så är allt ändå bättre. Bättre än i våras då allt kändes nattsvart, då jag bara ville få lägga mig ner på marken och slippa finnas, då tårarna aldrig tog slut. Det är ändå bättre nu även om det stundtals är lite kämpigt och solen inte riktigt strålar från en klarblå himmel.

Sommaren här hemma har bjudit på en lite annorlunda meny. Allt efter vad jag har kunnat tänka mig att stoppa i mig, alternativt känt minst olust mot att stoppa i mig.

 

Såhär i backspegeln kan jag också se att jag ändrat litegrann i menyn under veckorna. Oftast börjar det med att jag kan komma och tänka på något som jag tror jag skulle kunna få ner. Sedan blir det en provätning och, om den faller väl ut, ett inköp av lite större volym. Sedan äter jag ofta samma sak eller alternerar mellan ett fåtal olika. Tyvärr står sig inte alltid alternativen,  utan mat som innan varit listetta kan plötsligt förpassas till utelistan och bli helt otänkbar. Det sker som regel av två anledningar; antingen har smaken liksom bara radikalt ändrats över en natt eller så har jag haft ett dåligt kräkminne med den maten. (Dåligt som i att ha kaskadkräkts ner hallen med den, stått vid en vägren och hulkat upp den med ett gäng åskådare eller att jag helt sonika tröttnat på den smaken som uppstår av den maten uppkräkt)

 

1. Stuvade makaroner med ketchup och stekt falukorv

2. Fiskbullar i hummersås med potatis

3. Pytt i panna

4. Tomatsoppa

 

Alla har nu hamnat på utelistan och det var faktiskt i juni som jag åt nåt av det där senast. Det finns dock en möjlighet att de stuvade makaronerna kan göra comeback.

 

1. Blåbär- och hallonfil med havrefras

2. Minestronesoppa

3. Vattenmelon

4. Persika

5. Sandwich eller 88:ans glass

 

Dryck: Fläder lättdryck

Bubblare: Fiskpinnar

 

Tyvärr har det mesta på andra innelistan också ratats helt vid detta laget. Det är nog bara glassen som fortfarande står sig. Jag tror att Arla måste sett en uppgång i sin försäljning av blåbärs-och hallonfil dessa veckor för jag åt det jämt. När vi var ute och åkte på semestern hade jag allt som oftast en liten kylbag med mig med filen och lite havrefras för att enkelt kunna fylla på allt eftersom behovet uppstod.

 

1. Välling

2. Fil med kellogs special-K röda bär alternativt bara lite strösocker

3. Naturell yoghurt ev med färska blåbär

4. Glass; kulglass eller sandwich

5. Kiwi

 

Dryck  tropisk juice

Bubblare: Pannkakor

 

Nu någonstans börjar vi närma oss dagens datum. Episoden för tredje innelistan började efter att jag haft två riktigt usla dagar  (i mitten av v 15) och till och med fått åka in till sjukhuset och få dropp då jag verkligen inte fått i mig ens vätska utan att det kom i retur. Sedan dess har jag faktiskt nästan bara ätit av ovanstående. Denna vecka (17)  har jag dock lyckats introducera pannkakor och fiskpinnar så särskilt pannkakorna är nu en het kandidat till listan. Det artar sig!

 

 

Nya medicinen verkade lovande. Hela helgen höll den kräkningarna i schack och begränsade illamåendet till att bli lite mer stillsamt. Började nästan känna mig som människa igen. MEN, det finns ju ofta ett men, eller säg den lycka som varar. På lördagmorgonen när jag vaknade hade jag fått nässelutslag på stora delar av kroppen. Ni vet såna där svullnader som man även kan få efter brännässlor, fast just dessa kliar tusen gånger värre. Jag fortsatte med nya medicinen under helgen trots detta, det var så skönt att få vara lite kräkfri. För att kunna stå ut med nässelutslagen och klådan tog jag allergimedicin, det dämpade det värsta men tog inte bort det. Idag har jag dock plockat bort nya medicinen till min stora sorg då det mesta pekade på att det var den som gav mig nässelutslagen. Klarade trots det första jobbdagen hyfsat, nu på kvällen var det dock återigen jag och handfatet :/

Jag kan inte låta bli att känna mig lite småsint när jag skriver det här. Nästan är det så att jag skäms litegrann, fast jag ändå faktiskt tycker såhär. Nåja, here we go!

 

Jag har försökt att prata om allt det jobbiga kring barnlösheten, utredningar och behandlingar med en av mina bästa vänner sen tonåren.  Tyvärr kan jag inte påstå att det gått särskilt bra. Antagligen inte illa menat från hennes sida så fick jag höra alla de "klassiska" kommentarerna man som barnlös brukar få höra. "Du stressar nog för mycket..." , "Ni vill kanske lite för mycket.../tänker på det för mycket". Dessutom toppat med bonusar som "Vet ni hur man gör då, jag menar gör ni på rätt sätt?"

Då det inte hjälpte att jag försökte bemöta dessa kommentarer med fakta och ett tydligt budskap att jag blev ledsen av att behöva höra dessa kommentarer slutade jag helt sonika att prata om det här med henne. Om hon frågade hur det gick för oss svarade jag bara undfallande, ungefär som politiker gör, svarar med en mening fastän den egentligen inte alls svarar på den ställda frågan. Uppmuntrande kommentarer som "det är väl bara att göra ivf´"  "Jag har en jobbarkompis som..." eller "Man kan ju leva bra utan barn också, det är ju inte allt"  snarast styrkte mig i mitt beslut att jag faktiskt inte orkade prata om det här med henne. Hon fick inget veta om våra fortsatta behandlingar efter de misslyckade kurerna med Pergotime.

 

Lagom tills vi misslyckats med vår första IVF kom så nyheten att de väntade tillökning. Samtidigt som jag var glad för deras skull så gjorde det något så fruktansvärt ont. Vi hade precis gjort en jobbig behandling, jag hade blivit överstimulerad på köpet och nu var misslyckandet ett faktum. Och framförallt var hotet om att det kanske inte någonsin kommer att fungera för oss ytterst påtagligt. (Vi hade jättedålig fertiliseringsgrad på äggen trots bra kvalitet och att spermierna såg normala ut, vårt hopp stod nu till att ICSI skulle hjälpa oss) 

Om jag känt att det funnits en spricka emellan oss tidigare så öppnade den sig nu till ett avgrundsdjupt stup. Hur kunde hon sitta och säga saker till mig som att det säkert skulle ordna sig med IVF eller att det inte gör så mycket om vi inga barn får!? I sådana fall kunde ju hon skänka bort sin blivande unge till sådana som mig som i sådana fall faktiskt förtjänade ungen bättre än hon. Jag blev arg och ledsen.

 

Sedan dess har vår kontakt varit ytterst sporadisk. Det där sista om att de väntade tillökning var liksom den sista droppen som fick mig att känna att jag inte orkade prata med henne. Jag har varit s otroligt ledsen över barnlösheten och att inte bli mött eller stöttad när man har det som svårast är tungt. Jag förstår att hon nog inte förstått hur illa hon gjort mig. Även om jag tycker oförstånd inte ursäktar dumhet/klumpighet så tror jag inte hon har ont uppsåt. Hon har ringt eller sms:at och jag har svarat kort att det är lite mycket just nu. Så till det jag ville berätta. På Facebook formligen haglar bilderna och statusuppdateringarna kring magen och den blivande familjen. Självklart är hon själaglad över den väntade tillökningen. Jag vill inte ta ifrån någon den lyckan. Men med vetskap om hur jag har och har haft det kan jag säga att jag inte hade gjort samma sak om jag var hon. Vi har inte berättat något om att senaste behandlingen gick bra, så det vet hon inget om. Kan inte låta bli att tycka det är taktlöst, även om jag inte begär eller förväntar mig att alla ska ta hänsyn till mig in absurdum. Kanske någon bild eller något avslöjande - fine. Men dessa ständiga uppdateringar kring magen och det kommande familjelivet. Är jag småsint och elak?

Det blev en tur till sjukan.  I onsdags hade jag en så dålig dag då ALLT utom en ynka 88:ans glass och några Kåvepenintabletter kom upp. Dagen därpå gick det inte direkt bättre utan minsta klunk saft vände. Riktigt så går det ju såklart inte att hålla på, särskilt när det är lite lagom kvavt ute och man till följd av det bristande intaget inte har kissat något på ett halvt dygn. P drog en lättnadens suck när jag själv föreslog att vi kanske behövde höra av oss till barnmorskemottagningen för lite mer hjälp. Han vet ju hur envis jag är och hur ogärna jag uppsöker sjukhus, i alla fall som privatperson.

 

Det gick inte att komma fram till barnmorskemottagningen och då vi bor så nära så åkte vi dit istället. Det blev en sängplats och dropp för mig, tre liter senare kände jag mig lite piggare. Fick också lite illamående-medicin direkt i blodet. Urinprovet visade såklart full pott på ketoner. Ketoner bildas när kroppen bryter ned fett och är alltså ett tecken på att man inte får i sig ordentligt med energi. Blev erbjuden att stanna över natten men ville ju såklart hem :) Har nu fått ny medicin mot illamåendet som jag hoppas tillsammans med upptankningen ska ge mig en liten nystart.

Det är dagens netto det, varken mer eller mindre. Resten har kommit i retur. Hur ska jag kunna jobba nästa vecka?

Efter allt kämpande med behandlingar och lång tid av ovisshet om vi någonsin skulle kunna få några barn är vi nu närmre målet än någonsin. Naturligtvis är det något väldigt positivt. Och visst mår jag bättre. Den bottenlösa förtvivlan som jag känt över allt detta har sakta motats in i en skuggig vrå, där den kan stå utan att påverka hela min existens.

Ändå kan jag inte påstå att jag är sprudlande glad och lycklig. Illamåendet och kräkningarna lägger såklart lite av ett löjesaktigt skimmer över det hela. Med tårarna sprutande under kräkattacker som lyckas göra både golv och väggar finprickiga och med maginnehållet vällande ur såväl näsa som mun så känner man sig inte så glammig. Inte så svårt att förstå. Men det är något mera. En gnagande känsla i kroppen, en oförklarlig lust att sätta sig ner på golvet och gråta. Den har infunnit sig då och då även tidigare, den där känslan. Trots att känslan funnits där och varit påtaglig så har den ändå varit, vid första anblicken, helt oförklarlig. Jag har rannsakat mig själv och försökt tänka ut varför. Ibland har jag med hjärnans hjälp lyckats knäcka nöten - PMS kallas det visst. Andra gånger har jag inte lyckats utan först ett par dagar senare när tant röd kommit har jag förstått. Jag antar att det är något liknande som händer just nu, hormonerna rusar runt i kroppen och jag känner mig illa till mods. Men hjärnan säger att jag borde vara lycklig.

Som ni har märkt här på bloggen har rätt mycket av mitt mående kretsat kring illamående och kräkningar och däremellan att försöka få till schysta matintag. Jag noterade för ett tag sedan, ja pinsamt nog har jag svårt att avgöra hur länge sedan det var egentligen, att jag var lite röd i knävecket. Tänkte att det kanske var nåt insektsbett eller nåt eksemliknande och att jag skulle hålla lite koll på det. Men i det allmänna måendet så liksom la jag inte så mycket mer notis om det hela. Att det dessutom sitter på baksidan av benet, i knävecket gjorde ju inte det hela bättre.

På semestern när vi var på stranden så hajade till och med P till över märket.  Jag insåg att det hade växt och att det var borrelia. Bara att skaffa sig medicin och börja knapra. Borreliainfektionen i sig ska nog inte vara någon fara vad jag kan förstå, men det är ju bra om man får i sig medicinen. Alla som kommer ihåg sin senaste Kåvepenin-kur vet kanske också att tabletterna är rejält tilltagna. Som grädde på moset ska de dessutom helst tas på fastande mage för att tas upp på bästa sätt. Ingen lätt kombination med illamående och kräkningar. Jag kämpar på så gott jag kan, men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var less.

 

Idag har jag lyckats kaskadkräka ner hallen då jag inte riktigt hann fram fort nog till toaletten. Jag kräktes så jag grät och blev inte mindre ledsen av att jag dessutom ställde till det sådant. Stackars P är verkligen en klippa och kom som ett skott och hjälpte till att torka av väggar och golv även fast jag sa att jag kan städa upp själv om jag bara får kräkas färdigt först. När man känner sig sådär mest miserabel vill man ju helst inte att någon ska se en, ännu mindre den oreda man just ställt till med. P är en riktig guldklimp, bra att ha när det blåser helt enkelt.

Varit iväg ett par dagar på en ö, inte i Medelhavet men i Östersjön. Väldigt härligt. Bott på ett litet B&B ett par hundra meter från havet. Cyklat runt på ön, legat lite på stranden, varit på konsert, ätit god mat.

Ja, jag har faktiskt fått i mig lite god mat, men illamåendet och kräkandet har ännu inte släppt sitt grepp. Så förutom vackra vyer har jag även detaljstuderat lite buskage och vägkanter när handfatet varit för långt borta. Nu ska jag njuta av ännu en semestervecka!

Finns det egentligen några personer som kan göra en så ledsen och konfunderad som ens släkt? Eller som man kan känna att man så totalt inte förstår sig på? Ja, antagligen finns det, jag inser det. Men kom inte och säg att släkten inte ligger bra till.  Är det kanske för släkten är människor som vi är nära fastän vi inte väljer dem? De flesta andra nära relationer med partner och med vänner väljer man ju själv. Och man väljer också bort. För trots allt finns det ju en del personer genom åren som var nära men som man nu inte alls har någon kontakt med. Man växte ifrån varann, kände att värderingarna var för olika, eller gick ifrån varann efter en meningsskiljaktighet eller svek.

Idag hade vi besök av min farmor och farfar. De har inte pratat med mig på ca 8 år. Av någon för mig fortfarande oklar anledning så blev de sura på mig och resten av familjen och har sedan dess inte vare sig pratat med mig, ringt eller på annat sätt varit närvarande i mitt liv. Någon förklaring har jag aldrig fått.  Så småningom blev min pappa och bror "sams" med farmor och farfar igen och de har nu sedan flera år tillbaka kontakt. Det har dock varit så att jag uttryckligen inte varit välkommen på kalas trots att andra i familjen varit det.

Förutom den brutna kontakten med farmor och farfar har det också fört med sig att kontakten brutits med kusiner, faster och farbror. De ville vara "neutrala" och "inte ta någons parti" som de uttryckte det - vi blev inte bjudna dit och de kom inte längre till oss.

 

Visst försökte jag någon gång ta kontakt, inför första julen sedan brytet skrev jag ett långt brev. Jag fick aldrig något svar. Jag har förlikat mig med situationen. Känt att jag inte kan låta mer energi dräneras till människor jag inte får något tillbaka av. Det finns ju trots allt så många andra människor som är viktiga för mig och som bryr sig om mig, som finns där för mig. Jag har valt att lägga min energi på dem.

 

På försommaren blev farfar sjuk. Trött och tagen. Hamnade på sjukhus, på en avdelning där jag råkade jobba just den veckan. Utredning visade en "halvelak" sjuka och att tiden gick mot sitt slut. Så möttes vi där i en sjukhuskorridor. Pappa hade kommit på besök och jag satt mig ner med dem en stund. De pratade på som inget hade hänt, jag spelade teater och gjorde min del för att hålla konversationen flytande.

 

Idag var de här på besök för att titta på mina hästar och fölet. Pappa frågade tidigare i veckan om de kunde "få komma och titta på fölet". Han hade tydligen dividerat med mamma i veckor om det hela innan han slutligen frågade. Jag undrade kort vad som var på agendan med besöket. Känslig mark. De ville komma och titta på fölet eftersom de missade sist vi hade föl (läs: för två år sedan då vi senast hade föl hade vi inte heller någon kontakt) . Jag kan inte påstå att jag blev klokare av det svaret. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att prata om saker och ting.  Det var med blandade känslor som de fick komma hit. Visst förstår jag att farfar kanske inte är i livet så länge till. Men allas våra dagar är faktiskt räknade, bara att vi vet så lite om det. Genom mitt yrke har jag sett det på nära håll. Sett tragedier. Mött människor i sorg. Givit tråkiga besked. Det ger en slags ödmjukhet för livet och det som är viktigt. Det är inte det att jag vill hålla liv i gammalt groll. Jag tycker bara inte att det faktum att man är sjuk förlåter allt som varit. Ett förlåt ska vara något man menar i sitt hjärta.

Idag var vi iväg på KUB. I vårt landsting erbjuds alla det och efter en del funderingar bestämde vi oss för att göra det. Vi kände att det var svårt att bestämma vad som är rätt och fel i det här läget, men till slut blev det en svag övervikt mot att ändå göra det. Det är klart att vi förstod att vi med stor sannolikhet skulle få bra siffror men det finns ju inga garantier. Statistiken gäller ju inte i det enskilda fallet, det har vi ju fått erfara tidigare.

Vi fick fina siffror med låg risk och det kändes så skönt. Att se lilla bubblan snurra runt därinne och sprattla under tiden barnmorskan försökte leta fram nackspalten var som balsam för själen. Det är ju början till en liten människa därinne. Kanske är det vår tur nu!? Precis vad jag behövde bland kräkningar och illamående.

Tänkte att jag ville skriva en rad eller två, men jag har helt enkelt svårt att få ner något bra på pränt. Trots att jag egentligen har massor av saker som jag vill skriva om, saker som jag tycker är viktiga och som jag vill lyfta upp. Illamåendet ligger dock som en förlamande dimma kring mitt väsen och jag har svårt att ta mig för med alls någonting. Jag kan dock skryta med att jag senaste dagarna flera gånger har lyckats att plocka ut filmjölken ur kylskåpet på egen hand, utan att kaskadspy.

 

Jag vet inte riktigt vad det är med att kräkas, men det är väldigt obehagligt och de där sekunderna när man mår som mest illa och medan man står där dubbelvikt över handfat, vägren eller vad som nu står till buds, så känner jag en intensiv ångest. När jag väl har kräkts färdigt så försvinner ångesten och känslan av att jag mår så illa att jag  håller på att dö är borta - för den gången. Jag vet inte men de flesta som jag har pratat med beskriver något liknande, en stark obehagskänsla i kroppen. P har en teori om att varje gång man kräks så tänker man undermedvetet tillbaka på sist man gjorde det, och så kommer den där eländiga känslan. Jag vet inte riktigt om jag skriver under på den teorin. Kanske att den är applicerbar på fylle-/dagenefter-kräkningar. Resterande inte. Jag har ännu inte kommit på någon bra egen teori att kontra med. Jag tror mer på någon djupt rotad instinkt, någon slags medfödd basal känsla. Har ni några teorier?

Egentligen är det mesta bra. Egentligen. Jag ser en liten ljusning på illamåendet och kräkningarna, faktum är att jag häromdagen hade min första kräkfria dag på jag vet inte hur många veckor. Semestern har börjat och första veckan har inneburit massa roliga besök med övernttande gäster och trevligt umgänge. Dessutom har jag tre veckor kvar. P är supergullig och lagar mat och tar hand om mig på bästa sätt. Fölet växer och mår bra. Jag hoppas snart vara tillbaka i sadeln om jag bara får må lite bättre. Alla vi har berättat för verkar glada över att det kommer en nummer tre i familjen nästa år.

 

Ändå känner jag mig nere. Sådär sätta-mig-ner-på-golvet-och-gråta-ledsen. Helt irrationellt. Antagligen är det alla hormoner och kombinationen över att ha kämpat hårt och länge och nu mått konstant illa och kräkts i 5 veckor. För trots alla "biverkningar" har vi haft svårt att tro, svårt att våga hoppas. P har kategoriskt sagt att "R är gravid". Inte "Vi ska ha barn". Och det är ju sant. Fast det går ju faktiskt bra för det flesta. Men vi har inte varit "de flesta" innan. Vi vet inte om vi ska våga tro att vi får vara det den här gången.

Strax kommer P:s föräldrar, de bor ett par timmar bort med bil. De ska stanna här ett par dagar och bo hos oss. Jag har en dålig dag, började att kräkas redan när jag gick upp. Vi har sagt redan innan att vi ska berätta då det kan bli lite knasigt att gå runt och må dåligt och dessutom försöka hålla masken. Så idag ska vi berätta för dom och imorgon för mina föräldrar när vi åker dit allesammans på middag. Jag är så nervös. Rädd att de inte ska bli glada.

Ordet är som ljuv musik. Som en skänk från ovan. Jag är nästan gråtfärdig, så skönt känns det. Bara trekvart efter att jobbdagen egentligen var slut kunde jag packa ihop och springa ut till P som väntade utanför. Vi åkte direkt hem och jag kraschade i en stol på balkongen. Efter en stund blev det för varmt och jag hamnade i soffan istället. Jag låg sedan där hela kvällen och flämtade som en liten fisk. Med en stor kraftansträngning tog jag mig upp en kort stund på kvällen för att titta till hästarna och sörpla i mig lite soppa på vägen. Sedan till sängen.

Vid tiotiden idag steg jag upp, inte för att jag var sådär överdrivet pigg utan mer för att jag bestämt mig att det nog var dags. Jag tror aldrig att jag känt att jag behövt semester mer än jag gör nu.