Ibland är det lätt att känna sig ensam som ofrivilligt barnlös. Som om de enda som är drabbade är de andra tysta paren i väntrummet på Fertilitetsenheten och de förtvivlade IVF-medbloggerskorna, men inga verkliga människor.

 

I veckan råkade jag dock höra ett samtal på jobbet som påminde mig om att vi finns i vanliga livet också. En av mina kollegor frågade en annan kollega om han hade barn, varpå svaret "Vi står i kö för IVF" kom tämligen omedelbart. Det högg till i bröstet på mig, sådär som det gjort när jag själv varit som mest ledsen över vår barnlöshet och jag tvingats konfrontera omvärlden. Även fast jag satt där med en sparkande IVF-bebis i magen. Resten av samtalet hörde jag inte så mycket av, men kollegan som hade öppnat diskussionen backade i alla fall inte eller ursäktade sig utan de fortsatte att småprata lite kring det hela. Den ofrivilligt barnlösa kollegan såg ledsen men samlad ut. En del av mig ville ta del i diskussionen och berätta om vår resa. Jag är ju ännu förhållandevis ung och antagligen var de ingen av dem som anade att vår väg till en växande mage inte varit så lätt. Sen gör det fortfarande så ont allt det här med barnlösheten, jag känner mig inte redo att prata öppet kring det.

Så, så länge får jag beundra modiga människor, som min kollega, och hoppas att jag någon dag ska vara stark nog att berätta hur det varit för oss.