När hjärtat och hjärnan säger olika

Vet precis hur du känner, inte riktigt kräkandet men med allt annat. Det är helt klart hormoner som gör att man bara vill sätta sig och gråta.
Min hjärna säger också att jag ska vara lycklig hela tiden. Men man får lov att gnälla att man har ont i fogarna eller mår illa. Det säger inte att du inte är lycklig. För det är både du och jag och andra som lyckats, men vi är samtidigt människor som inte älskar att kräkas eller inte kunna gå fortare än en 100-åring.
Kram

Jag vet också hur det är, har iofs inte heller haft problem med illamåendet, men det där gnagandet.

Man väntar och längtar så fruktansvärt, man är så redo att man stan spricker, men ingenting händer, mens på mens kommer och hoppet känns långt borta, men man har inget val, ge upp är inget alternativ, så man börjar hoppas igen, med samma kraft även den månaden och nästa och nästa. Sen kom det, plusset, det där man väntat och längtat efter, testa för, gråtit över, varit så redo att man nästan kunnat föda barn samma dag som plusset infunnit sig på Stickan, och då helt plötsligt, vänder det.

Jag känner mig inte alls så där redo och glad och posetivt som jag tänkt hela tiden att jag ska vara när jag blir gravid. Att jag ska trivas och njuta i att vänta barn och vara gravid, äntligen. Producera det största i världen, den lilla som ska bli del av oss, mig och han jag älskar mest.
Men dessa 20 veckor har jag mest varit orolig och haft den där gnagande känslan. Inte riktigt vågat tro vågat hoppas.

Jag tänkte alltid förut att jag skulle vara en sön gravid som gjorde allt för tidigt, köpte första bodyn samma dag som plusset, hade hela graviditeten att sprida ut inköpen, vara lycklig, inreda, mysa med tanken och vara så där sprudlande.
Men det känns fel, vi har inte köpt något mer än vagnen (som vi nästan sprang över) det känns fel, som om det inte är för oss.

Men jag kan trösta med att det blir bättre, jag börjar känna av nu, att det är på riktigt, att jag faktiska kan börja glädjas på riktigt över detta, och jag hoppas att i och med rul så släpper den där känslan av att barnkläder, möbler och saker inte är för oss.

/S

Det är nog som du säger - hjärta och hjärna är inte helt kopplade just nu/än. Men du kommer dit, tids nog - och då kommer du ta igen all njutning <3
Kram