Ordet är som ljuv musik. Som en skänk från ovan. Jag är nästan gråtfärdig, så skönt känns det. Bara trekvart efter att jobbdagen egentligen var slut kunde jag packa ihop och springa ut till P som väntade utanför. Vi åkte direkt hem och jag kraschade i en stol på balkongen. Efter en stund blev det för varmt och jag hamnade i soffan istället. Jag låg sedan där hela kvällen och flämtade som en liten fisk. Med en stor kraftansträngning tog jag mig upp en kort stund på kvällen för att titta till hästarna och sörpla i mig lite soppa på vägen. Sedan till sängen.

Vid tiotiden idag steg jag upp, inte för att jag var sådär överdrivet pigg utan mer för att jag bestämt mig att det nog var dags. Jag tror aldrig att jag känt att jag behövt semester mer än jag gör nu.