Tänkte att jag ville skriva en rad eller två, men jag har helt enkelt svårt att få ner något bra på pränt. Trots att jag egentligen har massor av saker som jag vill skriva om, saker som jag tycker är viktiga och som jag vill lyfta upp. Illamåendet ligger dock som en förlamande dimma kring mitt väsen och jag har svårt att ta mig för med alls någonting. Jag kan dock skryta med att jag senaste dagarna flera gånger har lyckats att plocka ut filmjölken ur kylskåpet på egen hand, utan att kaskadspy.

 

Jag vet inte riktigt vad det är med att kräkas, men det är väldigt obehagligt och de där sekunderna när man mår som mest illa och medan man står där dubbelvikt över handfat, vägren eller vad som nu står till buds, så känner jag en intensiv ångest. När jag väl har kräkts färdigt så försvinner ångesten och känslan av att jag mår så illa att jag  håller på att dö är borta - för den gången. Jag vet inte men de flesta som jag har pratat med beskriver något liknande, en stark obehagskänsla i kroppen. P har en teori om att varje gång man kräks så tänker man undermedvetet tillbaka på sist man gjorde det, och så kommer den där eländiga känslan. Jag vet inte riktigt om jag skriver under på den teorin. Kanske att den är applicerbar på fylle-/dagenefter-kräkningar. Resterande inte. Jag har ännu inte kommit på någon bra egen teori att kontra med. Jag tror mer på någon djupt rotad instinkt, någon slags medfödd basal känsla. Har ni några teorier?