Orosmoln
Publicerat 2013-09-13 19:55:00 i
Allmänt
Ikväll känner jag mig nere. Dagen har varit bra. Ananasen hör av sig i stort sett dagligen genom små buffar i magen. P och jag har försiktigt börjat våga tro på att det kanske kommer en bebis nästa år. Vi har till och med lyckats fynda en vagn på blocket, vi slog till då vi tyckte priset var bra och den fanns i vår stad. Jag har hittat en bra tjej som hjälper mig rida en av mina hästar, bättre än jag kunnat hoppats på.
Ändå känns andetagen tunga ikväll. Senaste veckorna har jag börjat oroa mig lite för hur det ska bli med jobb för P. Några nätter när jag vaknat för att kissa har jag inte kunnat somna om, istället har jag legat vaken åtminstone någon timme eller ett par och tänkt på hur allt ska bli. Eftersom det är totalt kontraproduktivt att ligga och oroa sig om nätterna har jag helt enkelt förbjudit mig själv att göra det. Det har faktiskt med viss viljestyrka fungerat rätt så bra.
Fast oron finns ju där och jag har inte velat prata med P om den. Vi kan egentligen prata om allt och såklart skulle jag kunna prata med honom om det här. Men jag ser inte vad för gott som skulle komma ur det. P har nu varit hemma i ett drygt år efter att ha sagt upp sig på ett jobb där han inte alls trivdes och mådde dåligt av. Han har sökt en del nya jobb sen dess men inget napp. De intervjuer han varit på har samtliga varit med pendlingsavstånd på över en timme enkel resa alternativt veckopendlingsjobb.
Jag ser på P att det börjar bli lite kämpigt att hålla humöret uppe, det tär på självförtroendet. Dagarna med a-kassa är snart slut. Självklart förstår jag att P förstår att jag också är lite bekymrad. Men jag vill inte lägga sten på börda genom att berätta exakt hur oroad jag är.
Försöker trösta mig själv med att det ordnar sig, att vi reder ut det hur det än blir. Att vi har varandra och att vi nu med vetenskapens hjälp förhoppningsvis ska få bli föräldrar. Samtidigt oroar jag mig för var det ska ta vägen. Ska vi bli tvungna att flytta från huset? Måste vi flytta till någon stad långt bort från båda våra familjer för att P ska kunna hitta ett nytt jobb? Hur många av hästarna kommer jag i så fall att behöva göra mig av med? Är det ett bra val att låta P ta merparten av föräldraledigheten medan jag återgår till jobb nästintill så snart som möjligt för att få in mer pengar och på så sätt köpa oss ytterligare lite tid? Frågorna är många, svaren få.
Snart kommer mitt jobb att vilja veta definitivt hur jag tänkt göra. Omvärlden kommer säkert inte skona mig från ifrågasättande om jag väljer att avvika från gängse normer. Hur ska jag peppa P när oron börjar slå rot i mig? Flera av mina närmaste vänner har jag inte orkat prata med på flera månader. Några av hästarna är lite småskadade och kräver lite extra omsorg. Skatteverket skickade ett brev idag där de önskade in redogörelse och specifikationer för deklarationen. Jag är trött.
Kommentarer
Svar:
Ja det är ingen höjdare med arbetslöshet. Krasst sett har vi också ett boende och en levnadsstandard som är satt efter två inkomster, inte en. Det är inte hållbart hur länge som helst. Vi får se hur vi ska försöka lösa det hela, om det är pengar vi vill ha in så är det jobb för mig som gäller. P är högskoleutbildad så han har redan tagit en hel del CSN tidigare och bidragsdelen är ändå så pass lite pengar i sammanhanget, det skulle vara om han hittar någon bra kurs som verkligen kompletterar hans kompetens så att det är värt det för den delen. Vi får se tiden an men snart är det dags att meddela mitt jobb, det känns nervöst. Både för att sitsen är lite ansträngd och också för att jag inte har någon lust att behöva försvara mig mot alla kommentarer som tveklöst kommer komma om jag inte följer gängse norm.
Hur går det för dig med återgång till jobb?
Kram!
Rebria
Svar:
Det här är egentligen något som har grämt mig rätt länge. Redan när P sa upp sig kände jag en oro för att det skulle bli såhär, att han nu fortfarande efter ett drygt år är hemma. Jag har dock rätt så hårt tryckt undan den oron och försökt att inte ta ut något i förskott.
I ärlighetens namn så visste vi ju också att vi skulle riskera att stå i denna situation men vi tyckte och tycker fortfarande att det ändå är värt det, att vi mådde så dåligt av barnlösheten och ovissheten kring det att vi var beredda att ta risken att det blev såhär. Tyvärr ser det ju inte så ljust ut, han har inte varit på en enda intervju här i stan.
Det där med föräldraledighet är nog verkligen en helig ko. Förväntningarna kring mig verkar också vara att jag ska vara hemma 1-1,5 år så jag kan bara tänka mig ramaskriet det blir om jag säger 3 månader..:)
Kram
Rebria
Trackback
