Nöden prövar vännen

Visst är det så. Ännu har vi inte sett slutet på den här historien men mycket talar för att jag i kampen mot barnlösheten förlorat två av mina närmsta vänner.
 
Jag hade kanske kunnat göra annorlunda. Inte med ett ord nämnt det som höll på att trasa sönder mig inifrån, lidit i det tysta. Eller lyssnat på alla råd om vad vi gjort för fel.  Försöka hitta det tröstande i kommentarer som "det kanske inte är meningen" eller "det är ju inte hela världen om ni inte får några barn". Men jag kunde inte låta det stå oemotsagt. Och vem ska man kunna säga vad man tycker till om inte ens vänner? Försökte lugnt och sakligt bemöta med fakta och förklara att vi blev ledsna av kommentarer som dessa. Men inget gehör. De hade den dåliga smaken att fortsätta som innan och dessutom skrika ut deras gravidlycka eller prata timmavis om sitt fantastiska barn som är det bästa som hänt dem. Jag tog en timeout, för att orka.
 
När jag nu i efterhand försökt förklara detta har det tagit hus i helvete. Som de ställt upp på mig och stöttat, och som de förstått! Den ena som nu är helt förkrossad över att de inte lyckats med att få syskon (första kom till på vanlig väg) verkar vilja få det till att det trots allt är mest synd om henne. Vi hade ju så god prognos (jag är x antal år yngre än henne)  så skulle hon som det såg mera kritiskt ut för trösta mig? Det är ju knappast någon tävling om vem som det är mest synd om, känns helt befängt i mina ögon. Sedan var vi ju aldrig ledsna över att vår prognos var dålig, vi var ledsna över alla egna försök och alla behandlingar som inte gav något resultat alls och ovissheten kring om vi någonsin skulle lyckas. För god prognos eller ej så är det inte garanti för någonting.
Jag är ledsen över att det inte verkar finnas mer empati och självdistans hos dessa. Men jag ångrar ingenting. Det har varit ett högt pris, men jag tänker inte hyckla. Ha en vänskap där det inte finns utrymme för annat än medhåll och snack om vädret är inte värt namnet för mig.
Mina tankar går till de mina fantastiska vänner som trots egna prövningar alltid har ett öra att låna ut, som finns där även när det blåser och är mörkt och kallt.


Kommentarer
Karin

Så otroligt tråkigt att läsa om din sk vän, det är en sorg att förlora en vän men det är ju prövningar som denna som sållar agnarna från vetet. Men är det en riktig vän så hittar ni tillbaka (det gjorde jag och min gravida barndomsvän iaf, trots paus när jag kämpade med IVF). Din tid och dina känslor är för värdefulla för att slösas på någon som inte förtjänar det, så stå på dig!

Svar: Jo, inte bara en tyvärr utan två. Men så är det o jag ångrar som sagt ingenting. Kanske hittar vi tillbaka kanske inte, riktigt som innan blir det nog inte. Det är ju egentligen inte barngrejen som är/var problemet utan min besvikelse över att inte fått stöd när allt var som mörkast.
Rebria

2014-06-11 @ 23:24:59
URL: http://hurslutardet.wordpress.com


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0