I torsdags var vi på tillväxtultraljud (TUL) eftersom livmodern hade växt dåligt vid senaste kontrollen.  Allt såg bra ut, hjärtat såg ut att ha rätt antal rum, magen på rätt plats och normalstor (+5% över medel) för åldern. Dessutom fick vi bekräftat vad åtminstone jag varit rätt säker på sedan RUL, nämligen att det är en pojke. Vi hade ju egentligen inte tänkt ta reda på vad det är för något, men det var något på skärmen som svischade förbi som var svårt att bortse från, vilket vi alltså fick bekräftat nu. Sedan ringde de upp senare under dagen och det tydligen ett till TUL i v 34-35 någon gång, logiken i det har jag lite svårt att förstå när nu allt såg bra ut denna gång. Huvudsaken är i alla fall att allt såg bra ut såhär långt.

Det gick helt ok hos barnmorskan idag. Blodtryck, socker och blodvärdet var fint. Livmodern hade dock växt lite dåligt så det bokades ett extrabesök i nästa vecka. Nu i slutet av arbetsdagen blev vi dock uppringda igen av bm och det blir istället ett tillväxt-ultraljud imorgon. Vi är ju ändå planerade för ett lite längre fram och de tyckte det var lika bra att göra det tidigare nu när livmodermåttet hade ökat dåligt. Så vi får hoppas det ser bra ut imorgon.

 

Något som jag tycker att man märker rätt så tydligt är att det finns gott om tid på barnmorskebesöken och vårdpersonalen frågar aktivt om vi har några funderingar eller något vi undrar över.  Det är i och för sig en väldigt skön kontrast mot många andra delar av vården, så det är inte menat som någon kritik. Men vad frågar och diskuterar alla hos barnmorskan? Varken jag eller P känner att vi har så mycket att fråga om så vi säger bara att vi inte undrar något särskilt. Även om jag tänker efter har jag svårt att komma på någon fråga som jag skulle vilja ställa. Nästa gång jag får frågan kanske jag istället ska fråga vad folk brukar fråga om :)?

 

 

 

 

Imorgon ska vi till barnmorskan. Den som vi gått till innan är sjukskriven så imorgon blir det ett nytt ansikte. Jag hoppas det är någon som är trevlig och som vi kommer någorlunda överens med. Jag vet inte om jag har höga krav men jag vill gärna att det är någon som man känner förtroende för och får någon slags känslomässig kontakt med. Det är klart att kontrollerna egentligen är det viktiga, men jag vill gärna att det KÄNNS bra också. Vi får se imorgon helt enkelt.

Idag har det återigen varit jag och handfatet. Om vi ska gå in på detaljer så väljer jag handfatet framför toaletten, särskilt om jag är på en offentlig/jobb-toa. Blotta åsynen av toalettstolen när jag mår sådär illa får det att vända sig ett extra varv i magen. Såväl frukost, morgonfrukt som förmiddagsmacka kom i retur.

 

På jobbet har vi haft internutbildning och det gick bra. Det är en tröst att kunna prestera även när förutsättningarna är halvdana. Det känns ofta som en nackdel i jobbet, att det ofta passar så dåligt att vara ur form. Omgivningen verkar ju i alla fall inte missnöjd, kanske är det bara mina egna högt ställda krav?

Ibland känner jag mig nästan som en hycklare. För jag ser ju så pigg och glad ut, som alla säger, (eller håller jag bara en bra fasad?)  men om någon konstaterar att jag har mage och frågar hur jag mår så kommer det en gnällharang. Det är ljusår bättre än i det djupaste av barnlöshetsträsket - alla gånger. Men bra vill jag inte påstå att det är.

För ett par veckor sedan pratade jag med en av mina bästa vänner som jag varit och fortfarande är så besviken på. Jag skrev litegrann om det här, men egentligen inte så mycket om vad som sades. Tyvärr var det ju lite som jag befarade; hon delade inte alls min världsbild. Att något oss emellan inte stod helt rätt till hade hon förstått eftersom vi inte hörts på nästan ett halvår, men resten var hon helt oförstående till. Jag tror rent utav att hon kände sig lite provocerad; hennes bild var att hon minsann hade ställt upp för mig och verkligen försökt att stötta mig i barnlösheten. Tänk så fel det kan bli!

Hon blev i alla fall så tagen på sängen att vi efter ett relativt kort samtal rundade av då hon, som hon sa, behövde få chans att smälta det som kom fram. Sen dess har vi inte hörts.

 

Det har också varit tyst här. Dagarna har rullat på och jag har många gånger påbörjat ett inlägg, men inte riktigt förmått mig att skriva klart. Jobbet är intensivt, och kul!

Tyvärr är jag inte riktigt på topp, har efter ett par veckors frid börjat kräkas och må illa igen. I ärlighetens namn inte alls lika illa som innan, men att kalla det njutbart vore en lögn. Höfterna känns lite som ett plockepinn och jag har konsekvent fått börja att åka hiss mellan våningarna på jobbet. Imorgon blir det i alla fall vattengympa, jag längtar.