Tänk vad tiden går fort och långsamt på en och samma gång. Idag är det precis en månad sedan Snuttobert som jag lite skämtsamt kallar honom för här hemma kom till världen. Dagen till ära har vi firat med att åka iväg för första gången bara vi två. Jag packade in honom och vagnen i bilen och åkte hem till en kollega som fick barn samma vecka för en fika. Sedan lyckades vi även ta oss varvet runt i mataffären för lite kompletteringshandling. Förutom då de sedvanliga stallsysslorna. Imorgon blir vi gräsänklingar i  nästan två dygn då P ska iväg på utflykt.

Jag håller tummarna, hårt. Hoppas. Igår var P på jobbintervju. Han klädde upp sig i jobbkläder som för hans del är skjorta och kostym. Jag insåg hur lång tid som förflutit sen han sist gick upp en morgon och klädde sig för att åka iväg till jobbet. Läget är och har varit rätt förtvivlat här hemma men vi försöker att inte gräva ner oss i det.

 

Innan veckopendlade P till jobb och vi hade någon slags "semi-distansförhållande". Därför var lyckan stor när P äntligen fick ett jobb i samma stad som mig och vi äntligen för första gången i vårt förhållande fick bli sambos på heltid. Jobbet var ett bra drag karriärmässigt, villkoren helt ok och med en bra lön, vi var helt enkelt väldigt glada när allt var klart. Men det blev inte som vi tänkt oss. P trivdes inte alls utan mådde rent av dåligt av jobbet, sömnlösa nätter följde. Till slut sa P upp sig,  utan att ha något annat jobb på g, till min stora förskräckelse. Tyvärr blev det som jag befarade, nu snart två år efter att han skrev på sin avskedsansökan så står han fortfarande utan något nytt jobb. Det har såklart varit en stor besvikelse och många tårar, att jobbet som vi trodde så mycket på gick om intet. En stor självförtroendeknäck för P som inget hellre velat än att det skulle fungera. Tiden av arbetslöshet som ytterligare tärt på självförtroendet och medvetenheten om hur illa allt detta passar med barnlöshetskarusellen. Skuldkänslor gentemot mig då några tänkbara vägar ut ur barnlösheten som adoption försvunnit som alternativ tillsammans med jobbet.

 

Nu har han alltså varit på intervju, den första på ett långt tag. Jobbet ligger en bit bort, men i alla fall pendlingsavstånd. Jag hoppas, håller andan.

för idag är min födelsedag! Dagen har varit mysig och jag har fått fira tillsammans med min lilla familj. Jag känner mig lyckligt lottad.

Det är något särskilt med att få barn. Det vet nog inte minst alla vi som haft en krokig väg dit. Men även för alla "vanliga" människor. Sen E kom har gratulationerna strömmat in. Dels från de som vi har berättat för men det har sedan spridit sig i både släkt och bland vänner som en löpeld. Det har kommit kort, paket och blomsterbud hem hit. Jag har nog faktiskt inte varit med om någon motsvarighet tidigare. Rörande att så många är så glada för vår skull (även fast de inte alls har någon aning om vår långa resa). Det är mestadels P:s vänner som skickat saker eftersom många av mina närmsta vänner inte vet något som jag berättat om tidigare.

 

Bland alla gratulationer finns det dock vissa som jag nästan hellre varit utan. Som kortet från min farmor och farfar. De sa upp kontakten med mig för många år sedan (ja faktiskt närmre tio än fem),  utan att jag någonsin fick en förklaring. Helt plötsligt hälsade de inte på mig på släktkalasen, jag var inte välkommen vid deras födelsedagar osv. På omvägar har jag fått veta att det har rört sig om att vi i familjen inte varit tillräckligt tacksamma gentemot dem och att jag svikit familjen när jag flyttade iväg från min hemstad för att plugga vid universitetet. Mycket luddigt och fragmentariskt men det närmsta någon form av förklaring som jag kommit.  

I somras blev farfar allvarligt sjuk och jag råkade träffa på farfar på jobbet då jag jobbar inom vården. I samma veva så "bjöd" de in sig via pappa till att komma och titta på gården där vi bor och på våra djur. Ett mycket märkligt möte. Även om jag på intet sätt vill vara långsint så har jag svårt att låtsas som inget hänt. När nu kortet kom blev jag arg och ledsen, att sömnbristen var uttalad och vi precis hade blivit återinlagda på BB pga för stor viktnedgång bidrog säkert till att det inte riktigt gick att hålla tillbaka tårarna. De ville säkert väl med kortet men om de inte hör av sig annars så behöver de inte höra av sig för att vi fått barn heller, så känns det för mig. Jag har faktiskt inte någon glädje av att få ett kort från någon som jag inte längre har någon aktiv relation till och som dessutom betett sig väldigt illa tidigare. Nästan lika fel kändes det med kortet från mina kusiner som av solidaritetsskäl inte heller hört av sig sen min farmor och farfar sa upp kontakten. Mest väljer jag dock att tänka på alla de fina kort och hälsningar som vi fått från alla håll och kanter.

Nu är vi där, i den berömda bebisbubblan. Människor som har barn brukar le nostalgiskt och få något drömmande i blicken och prata just om "bebisbubblan" som benämning på den första tiden. Det är såklart härligt att vi äntligen är här, efter all väntan. Samtidigt är det en rätt stor omställning också. Dels det uppenbara att vi nu har en tredje individ i familjen men framförallt att dagarna nu ser så annorlunda ut. Kanske spelar det in en del att jag fortfarande har rätt svårt att gå pga foglossning och därför känner mig rätt så begränsad i vad jag kan göra. Jag har nog helt enkelt lite svårt för omställningen till att det inte händer så mycket om dagarna. Min hjärna är van vid och vill jobba, vill ha struktur och stimulans, något som inte direkt utmärker dagarna just nu. Visst det blir lite sömnbrist som tar udden av den värsta rastlösheten men det känns konstigt att inte ha något planerat om dagarna. Jag ska försöka skriva lite oftare här nu när jag har nästan all tid i världen :)

Ja, vi är hemma igen efter lite tillmatning och pyssel på BB. Han verkar nu ha fått grepp om det här med ätandet och har nu börjat gå upp fint i vikt, det känns skönt. På dagarna är han lugn och sover mestadel av tiden, till kvällarna kommer oftast "trollungen" fram och han är gnällig och inte helt nöjd. Som tur är tycker vi väldigt mycket om honom ändå ;)

 

Idag har vi varit till familjerätten och skrivit på papper, så nu har han både en pappa och två vårdnadshavare. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite gammaldags att man som sambor ska skriva på papper till skillnad från gifta där mannen automatiskt anses vara fader. Som om äktenskapet vore någon slags trohetsgaranti?

 

Eftersom vi har gjort IVF skulle vi också ha pappret från kliniken med oss där P skrivit under. Det tycker jag också är konstigt faktiskt, han har skrivit under att  det är ok att hans simmare används till mina ägg och att han är ok med att han blir pappa till ev barn. Jag menar  vad vore liksom alternativet (undantaget då spermiedonation)? Skulle han inte förstå innebörden av att gå till en IVF-klinik och lämna ifrån sig sina simmare i ett provrör till lab samtidigt som hans sambo blir plockad på ägg som odlats fram genom dagliga injektioner i magen och flera gynkontroller? Till skillnad från en svängom i sänghalmen som är begripligt för alla...

Och jag har då inte skrivit på något papper om att jag tycker det är ok att mina ägg träffar hans simmare för den delen. Ja, Sverige 2014...

 

Tack för alla gratulationer, jag skriver lite mer när vi landat litegrann :)