Nä, självklart är det inte så. Idag när jag vaknade var det ingen bra dag. Jag sov riktigt dåligt inatt pga värkande höfter och redan strax efter sex hade jag hunnit gå upp (det var lönlöst att ligga kvar) och stå dubbelvikt över vasken. Efter en liten powernap tillsammans med vetekudden på förmiddagen så är jag vid lite bättre mod nu i alla fall men idag blir det ett par gnälliga rader här.

 

Igår var vi hos BM- en ny för fjärde gången i rad. Även fast hon var trevlig börjar det kännas lite irriterande med olika varje gång. Och nej, "vår" BM som skulle vara tillbaka i januari enligt vad vi fick höra sist var inte alls tillbaka till dess. Jag förstod redan när vi fick höra att hon var sjukskriven att det nog skulle bli såhär; det började med att hon skulle vara borta 2 veckor och sen har det bara förlängts. De borde ha givit oss en ny "egen" BM direkt när den första blev sjukskriven.

 

Igår när vi var där skulle det göras en sammanfattning av graviditeten. Den nya BM fick såklart gå på det som var skrivet i journalen. Jag vet inte ens om hon förstod vad ICSI är (som jag såg att det stod i journalen), för först pratade hon om äggdonationsbehandling, jag rättade och sa "ICSI" men jag vet inte om hon förstod att det var en rättning från min sida.

Sen pratade vi lite kort om hur jag mådde nu ("Jo jag kräktes senast imorse. Nej jag tar inga mediciner för det då jag inte tycker att de hjälper. Jo jag har rätt ont i höfterna men jag klarar av att jobba"osv) Sedan sammanfattade hon det med att det varit en helt normal graviditet och att jag haft lite lättare foglossning. Jag håller ju med om att det rent medicinskt varit en "normal graviditet" i stort sett men jag har ju gott och väl kräkts så mycket att det är tal om hyperemsis och inte "lite vanligt graviditetsillamående". Foglossningen har ju varit hanterbar, men om jag skulle kalla den "lite lättare" vet jag inte. Jag går med råge sämst av alla de gravida på jobbet (gott och väl en dryg handfull till som är gravida på jobbet), jag har svårt att vända mig i sängen pga det onda och går mellan ytterdörren och bilen, inte ens några fem-minuters promenader är det tal om.

 

Antagligen är jag dålig på att förmedla hur jag mår, för jag känner mig lite trött och less vid det här laget på att vara gravid. Men jag ser nog pigg och glad ut. Egentligen gör det ju ingen skillnad, för jag vill inte ha någon läkartid för att bli sjukskriven och illamåendet går inte att göra så mycket åt. Men ibland är det bara skönt att få lite bekräftelse på att det är lite kämpigt. Jag har svårt att inte ta lite illa upp när jag känner mig trött och uppgiven men inte får något riktigt gehör, alla verkar tänka att jag ser så pigg och stark ut, att jag inte är "en sån" som deppar ihop.

 

Vi är ju såklart väldigt glada över att en av alla behandlingar till slut lyckats men själva graviditeten har jag haft svårt att njuta av. Dels för att jag inte mått så bra, men också för att jag haft svårt att riktigt glädja mig, att våga tro. Jag vågar inte riktigt ta ut segern i förskott. Våra närmaste familjer har givetvis glatts med oss, men undantaget mina bästa vänner sedan studietiden så vet ingen av mina närmaste vänner ens om att vi ska ha barn. Hur blev det såhär?

 

Ikväll ska vi vara hemma och ta det lugnt, laga god mat tillsammans och njuta av varandras sällskap. Jag ska också klämma och inspektera alla fina saker vi fått till ananasen, och försöka njuta.

 

Gott Nytt År till er allesammans!

Allt såg bra ut med ananasen den 23:e så med det i ryggen kunde vi börja julfirandet. Jag har alltid gillat julen och är fortfarande barnsligt förtjust i den, så pass att inte ens de barnlösa åren ändrat på det. För min del har nog inte själva julafton i sig påmint så mycket, utan mer det faktum att året närmat sig sitt slut och att jag i summeringen av året som gått kunnat konstatera att alla försök varit fruktlösa och att vi fortfarande trots allt kämpande varit på ruta ett. Förhoppningsvis var det här vår sista jul som barnlösa. Nästa år vid den här tiden har vi kanske en till individ i familjen som skriker, kastar mat och drar ner julpynt - surrealistisk tanke :)

 

Vi firade julen tillsammans med min familj inklusive mina morföräldrar som fortfarande är pigga och alerta. Nog för att jag tycker att jag har varit hyfsat snäll i år, men jag och P fick så mycket paket att jag nästan skäms. Flera bra saker till mig och hästarna, och massa saker till Ananasen! Kläder, overaller, åkpåsar, skötbord, skötväska, babysitter - ja ni hör! Min pyssliga mormor hade dessutom stickat ett fint set med tröja, mössa, vantar och tossor. 

 

Det glädjer mig att det varit så många plus på IVF-bloggar den senaste tiden. För alla oss som kämpat är det förmodligen en av de bästa julklapparna man kan få. Mina tankar går även till de som fått glädjen utbytt till sorg. Det går inte riktigt att säga något som tröstar, det går bara att konstatera att livet ibland är väldigt, väldigt orättvist.

 

Ja, häromveckan var vi hos ny BM - igen. Jag förstår såklart att det är svårt för dem när en ordinarie plötsligt blir sjuk, men det blir lite tradigt för oss att träffa en ny BM varje gång. Dessutom verkar det ju ställa till det för oss och dom. Alla värden såg nämligen bra ut, utom just SF-måttet. Vid förra mätningen hade det ju planat ut, och vid denna mätningen fortsatte det att plana ytterligare. Så det blev ytterligare en barnmorska som fick komma in och mäta och lyckades få det till någon centimeter ytterligare jämfört med den första. Det är väl lite av problemet med just SF-måttet, det är nog bra om det är en och samma person som mäter varje gång då alla verkar mäta lite olika. Efter att de hade mätt och tryckt på mitt bäcken gjorde det så ont i höfterna att jag inte tog mig upp från britsen med mindre än att P fick ge mig en hjälpande hand.

Imorgon blir det ett nytt tillväxt-UL för att se hur stor Ananasen är. Som tur är oroar jag mig inte så mycket för de dalande SF-måtten utan jag tror att allt kommer se bra ut imorgon. Och sen blir det en ny BM till nästa kontroll vi har inbokad i mellandagarna, tjiho :)

Ibland är det lätt att känna sig ensam som ofrivilligt barnlös. Som om de enda som är drabbade är de andra tysta paren i väntrummet på Fertilitetsenheten och de förtvivlade IVF-medbloggerskorna, men inga verkliga människor.

 

I veckan råkade jag dock höra ett samtal på jobbet som påminde mig om att vi finns i vanliga livet också. En av mina kollegor frågade en annan kollega om han hade barn, varpå svaret "Vi står i kö för IVF" kom tämligen omedelbart. Det högg till i bröstet på mig, sådär som det gjort när jag själv varit som mest ledsen över vår barnlöshet och jag tvingats konfrontera omvärlden. Även fast jag satt där med en sparkande IVF-bebis i magen. Resten av samtalet hörde jag inte så mycket av, men kollegan som hade öppnat diskussionen backade i alla fall inte eller ursäktade sig utan de fortsatte att småprata lite kring det hela. Den ofrivilligt barnlösa kollegan såg ledsen men samlad ut. En del av mig ville ta del i diskussionen och berätta om vår resa. Jag är ju ännu förhållandevis ung och antagligen var de ingen av dem som anade att vår väg till en växande mage inte varit så lätt. Sen gör det fortfarande så ont allt det här med barnlösheten, jag känner mig inte redo att prata öppet kring det.

Så, så länge får jag beundra modiga människor, som min kollega, och hoppas att jag någon dag ska vara stark nog att berätta hur det varit för oss.

På bloggen är det lite stiltje, men det är faktiskt inte bara här. Även i "verkliga livet" går det mesta i snigelfart just nu. Jag jobbar visserligen mina fyrtio timmar, ibland några extra, och tar hand om fyra hästar dagligen så jag förstår att det säkert inte låter så illa. Men nivån innan var betydligt högre. Nu går det mesta lååångsamt och utöver ovanstående blir just inte så mycket gjort. Förutom att höfterna protesterar och illamåendet är hämmande så saknar jag lite "geist", är lite intiativlös helt enkelt. I helgen har jag i alla fall med assistans av P lyckats plocka upp julpyntet och klämt av årets första glögg.