Mirakel, finns dom?
Vi tjuvtestade häromdagen och DET uppenbarade sig, det magiska andra strecket. Jag vet inte hur många test jag gjort med hånfulla blanka stickor så det går nästan emot min världsbild.
Har haft det på känn ett par dagar då det sticker lite långt ner i magen och jag börjar dessutom känna mig svullen och öm i magen igen. Ändå så var minuterna sen jag doppat stickan lååånga. Och även fast jag kände mig rätt så säker blev jag nästan förbannad på mig själv, hur kunde jag vara så dum att tro att det skulle lyckas? Sedan uppenbarade det sig, det andra strecket. Vi är så otroligt tacksamma över detta lilla streck och hoppas att detta kan bli början på något nytt.
En dag för sådana som oss
Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Jag har haft fullt upp hela dagen men försökt hålla ögon och öron öppna för att se om det lyfts något i media. I vår dagstidning fanns det ett halvsidesreportage om ett par som fått sina två barn tack vare spermiedonation, men det var nog det enda jag sett i ämnet. Innan jag släcker lampan ska jag kika hur rapporteringen ser ut på nätet.
Jag önskar att jag orkade stå upp för alla oss kämpare därute. Tala om vilket litet helvete det är och hur dåligt många mår på den här resan. Tala om att det här visst är en sjukdom och inte bara klumpiga människor som "inte riktigt får till det". Men jag är för svag, just nu kan jag inte riktigt. Jag är för tagen av vår egen kamp.
Kommer vi att känna segerns sötma?
Det finns många OM på den här resan. Det största av dem är såklart OM vi någon gång kommer att lyckas. Ibland tillåter jag mig att tänka ett steg till. Om vi gör det, hur kommer det kännas? Kommer vi vara glada, uppfyllda av lycka? Kommer vi känna den sköna segern? Eller kommer lyckan bara ersättas av nästa oro, för om det ska gå hela vägen? För om barnet ska vara friskt? Och striden har varit hård, vi har kämpat så länge. Även om vi skulle gå segrande ur den har vi betalat ett högt pris, alla tårar, all förtvivlan och alla vänner jag förlorat längs med vägen. Jag tror ingen av dem förstår hur sviken jag känner mig i den här situationen och de kommer säkert finnas kvar i mitt liv även efter den här resan. Men det kommer aldrig bli riktigt detsamma igen, jag kommer aldrig riktigt glömma. Kommer vi att känna segerns sötma eller kommer vi bara matt pusta ut och konstatera att den värsta stormen bedarrat?
Det finns fyra stycken i frysen, det finns fyra stycken i frysen...
Jag upprepar det i mitt huvud. Igår, när brevet kom från kliniken sändes budskapet i en glad och tacksam ton. Ikväll är det snarast en manisk, på gränsen till hysterisk ton som upprepar orden. Det är ju egentligen helt fantastiskt, sist fick vi 0 och intet till frysen och den här gången fick vi fyra fina blastocyster till frysen. Men jag börjar känna rädslan komma krypande. Likt Stig-Helmer använde sitt mantra "Jag är inte rädd, jag kan flyga" i ett försök att lugna sig själv upprepar jag "Det finns fyra stycken i frysen".
Hur mycket av ens fritid ska jobbet få ta?
Klockan är strax kvart över elva på kvällen. Jag ligger i sängen och längtar efter att få sova, alla dessa mediciner gör mig så äckligt trött. Egentligen borde jag läsa igenom lite material och förbereda en presentation jag ska hålla på jobbet senare i veckan. Jag borde också verkligen läsa igenom ett par andra sidor till imorgon. Ändå la jag i alla fall ett par timmar i helgen på att förbereda inför den här veckan. Jag väljer att sova.
ET avklarat och RD 1 och tävlingsdag till ända
Igår packade vi in oss i bilen igen och åkte alla milen till kliniken. Det känns lite knäppt att tillbringa en hel arbetsdag i bilen för ett besök som inte tar så många minuter, men vad gör man inte :)
Jag hade en bra känsla, vad nu det är värt, och beskedet denna gång var bra mycket roligare än sist. Av de nio ägg som var mogna hade samtliga befruktats med hjälp av ICSI. Vi fick tillbaka en toppenblastocyst och två lika bra gick till frysen. De andra skulle de odla vidare till idag och se om ytterligare någon gick att frysa.
Instruktionen vi fick var att leva som vanligt och jag tog läkaren på orden för idag har jag varit iväg och tävlat med ena hästen. Jag tror också att veckan som kommer blir rätt intensiv och det känns skönt att tvingas fokusera på annat.
Instruktionen vi fick var att leva som vanligt och jag tog läkaren på orden för idag har jag varit iväg och tävlat med ena hästen. Jag tror också att veckan som kommer blir rätt intensiv och det känns skönt att tvingas fokusera på annat.
Heja heja
Nu ligger de där i ett mysigt värmeskåp på ett öde lab. Vi hoppas de har trivts, imorgon får vi veta.
Biverkningar
Fick medicin vid äggplocket för att förebygga överstimulering. Visst känns det fortfarande efter äggplocket, har lite ont i magen och svårt att ta ut stegen till min vanliga takt pga det. Men mitt största problem är nog biverkningar av medicinen jag fick. Hade samma biverkningar sist. Blir illamående, förra gången trodde jag nästan att jag drabbats av vinterkräksjukan som gick på jobbet. Och så blir jag yr också, så fort jag reser mig upp så snurrar det och nästan svartnar. Igår på jobbet var det så illa att jag var tvungen att avbryta mitt i mina arbetsuppgifter och gå och sätta mig för att inte svimma. Idag var det kanske aningen bättre, men långtifrån bra. Helt slut när jag kom hem efter att försökt anstärnga mig och hålla skenet uppe hela dagen.
Firar delseger
Idag kl 11.57 ringde de så äntligen från kliniken. De skulle ju ringa mellan 10-12 så vid det här laget hade jag lyckats städa undan övriga arbetsuppgifter och barrikaderat mig på ett rum, redo att svara i telefon. Av äggen vi fått ut var 9 mogna och hade injicerats och samtliga var befruktade!
Fantastiskt, jag blev helt skakig. Har varit så orolig för att ICSI inte ska kunna hjälpa oss. Idag firar vi således en delseger här hemma. Väl medvetna om att allt ändå kan gå åt helvete såklart, men just idag är vi glada!
Fantastiskt, jag blev helt skakig. Har varit så orolig för att ICSI inte ska kunna hjälpa oss. Idag firar vi således en delseger här hemma. Väl medvetna om att allt ändå kan gå åt helvete såklart, men just idag är vi glada!
Äggplock avklarat!
Igårkväll åkte vi alla milen till kliniken och spenderade natten till idag på hotell. Nu är vi äntligen hemma igen och kan bocka av äggplocket. Jag hade i vanlig ordning funderat lite på hur många ägg det kan tänkas vara och om de kommer se bra ut. Nu är de i alla fall utplockade, 12 st blev det! Blåsorna var betydligt fler och de flesta satt på vänster sida, hela tjugo stycken punkterade de på vänstra äggstocken.
Den här gången så skippade jag faktiskt morfinet och det var ett lyckat drag. Visst, det kändes, men hellre det än att vara sådär halvborta och framförallt groggy och trött efteråt.
Nu väntar jag på morgondagens samtal från kliniken om hur det har gått.
Varför kunde inte vi också vara normala?
Ätit söndagsfrukost i lugn och ro och bläddrat i lokalblaskan. Såg på sidan bland alla nyfödingar att en kollega som numer jobbar på en annan avdelning fått barn. Jag kommer ihåg när vi för bara ett år sedan satt och småsnackade och hon passade på att ta sitt p-piller.Sedan måste det uppenbarligen gått snabbt.
Bläddrade lite på facebook och kunde se att hon som stod brud på försommaren i fjol nu hade fått en liten dotter. Så som så många andra av mina vänner på facebook. Fantastiska bröllopsbilder publiceras och inom ett år så kommer bilden på det där lilla knytet. Unga och fertila hela högen uppenbarligen. Det var inte det att det högg i hjärtat, eller att jag kände missunsamhet. Bara en sorgsen känsla av att vara så utanför, onormal. Varför kan inte vi som alla andra?
Upploppet
Sådärja, då var ägglossningssprutan tagen. Man skulle kunna säga att äggen passerat sista kurvan och nu är uppe på rakan fram till mållinjen. Jag hoppas det blir många som klarar sig dit.
Annars har jag stått i idag. I veckan har jag köpt hem 400 stolp som ska bli till sommarhage. Vädret har varit fint och jag har stått och gjort hål med ett jordspett för stolparna och bankat i dem. Rätt avkopplande och bra terapi för min just nu något oroliga själ.
Annars har jag stått i idag. I veckan har jag köpt hem 400 stolp som ska bli till sommarhage. Vädret har varit fint och jag har stått och gjort hål med ett jordspett för stolparna och bankat i dem. Rätt avkopplande och bra terapi för min just nu något oroliga själ.
P min klippa
Igår när jag var lite låg så fixade P all mat, tog hand om disken och föste mig i säng. Imorse gick han upp och matade djuren och släppte ut dem så jag fick sova. Sedan gjorde han frukost som vi åt i trädgården i morgonsolen, jätteskönt. Han håller om mig och säger att vi måste hoppas. Finaste P, vilken klippa i dessa tider!
Faller
Jag ska börja med att berätta att morgonens VUL såg helt ok ut, blåsorna hade växt till sig litegrann och det fanns en del på varje sida, åtminstone en 5-6 st, som var omkring 16 mm och en hel del aningen mindre. Var så trött och mina torra ögon rann och var irriterade så det var svårt att följa med helt på skärmen. Blodprovet såg också helt ok ut, det verkade ha vänt uppåt, antagligen den stora cystan på ena äggstocken som stört litegrann tidigare men nu håller på att tillbakabildas. Vi har fått tid för äggplock, helgen kom ivägen då de inte gör plock så det blir först på måndag.
Men ändå så är det som all luft gått ur mig. Jag är så fruktansvärt trött, vill bara sova (varit så sedan jag började med sprutorna). Och less. Hur länge ska vi hålla på med den här skiten? Fick någon slags mindervärdeskomplex på jobbet med, att jag kanske inte är tillräckligt bra. Det trots att jag vet att många tycker jag är duktig och någon till och med ringt och frågar mig om medicinska råd kring deras barn. Men ändå, jag tänker att jag bara har lurat dom, på samma sätt som jag lurar omgivningen kring hur jag egentligen mår. Jag har ändå mått bättre de senaste veckorna än jag gjort på ett bra tag innan, är det slut på respiten nu?
Dags igen
Imorgon är det dags igen för VUL, jag hoppas innerligt att det ska se bra ut och att även blodprovet ska vara bra. Vi ska, som i de flesta fall, vara där tidigt på morgonen, strax efter sju. Jag är så glad att vi kan få så bra tider som gör att jag inte behöver ta ledigt från jobbet. Det är verkligen guld värt för det här är jobbigt nog ändå, utan att behöva ta ledigt i tid och otid. Jag har ett jobb som gör att det inte är så lätt att ta ledigt alla gånger. Visst måste man så måste man, men det är i princip alltid nåt eller någon som blir lidande.
Jag har valt att inte berätta på jobbet heller, vill inte att det ska komma ut. Dels så tycker jag att det är privat och vill inte riskera att bli diskriminerad mer än man redan indirekt kan bli som kvinna i barnafödande ålder. Min nuvarande chef är i och för sig bra och tycker det är ok och något att räkna med att människor i en viss ålder får barn. Sedan är ju allt med IVF så oberäkneligt och mitt jobb skulle antagligen inte vara så mycket hjälpt av informationen att jag någon gång under vecka X kommer vara borta två heldagar och under vecka Y kommer vara borta ett par timmar då och då. Det går liksom inte riktigt att göra någon vettig planering utifrån den informationen utan man skulle få ta mig ur ordinarie del av verksamheten och hitta något annat åt mig att göra, vad nu det skulle vara. Så på så sätt motiverar jag varför jag inte berättar och försöker döva mitt dåliga samvete. För lite dåligt samvete har jag allt, jag gillar inte att behöva ringa och sjuka mig. Jag är kanske lite för plikttrogen.
Jag har valt att inte berätta på jobbet heller, vill inte att det ska komma ut. Dels så tycker jag att det är privat och vill inte riskera att bli diskriminerad mer än man redan indirekt kan bli som kvinna i barnafödande ålder. Min nuvarande chef är i och för sig bra och tycker det är ok och något att räkna med att människor i en viss ålder får barn. Sedan är ju allt med IVF så oberäkneligt och mitt jobb skulle antagligen inte vara så mycket hjälpt av informationen att jag någon gång under vecka X kommer vara borta två heldagar och under vecka Y kommer vara borta ett par timmar då och då. Det går liksom inte riktigt att göra någon vettig planering utifrån den informationen utan man skulle få ta mig ur ordinarie del av verksamheten och hitta något annat åt mig att göra, vad nu det skulle vara. Så på så sätt motiverar jag varför jag inte berättar och försöker döva mitt dåliga samvete. För lite dåligt samvete har jag allt, jag gillar inte att behöva ringa och sjuka mig. Jag är kanske lite för plikttrogen.
Tålamod
Det är allt jag inte har. Tålamod. Jag gruvade mig i sedvanlig ordning inför dagens VUL. Efter knappa tre timmars sömn så vaknade jag någon gång strax efter tre. Jag hade drömt mardrömmar igen. Vi hade glömt bort tiden och kom på först ett par timmar senare att vi skulle varit på kliniken på morgonen. Somnade om men drömde om nästan samma dröm igen, den här gången hade vi dock missuppfattat tiden och trott vi fått en annan tid. När vi sedan kom till kliniken var väntrummet fullsatt med folk som alla skulle in till doktorn. Alla insåg att det här inte skulle gå, väntan skulle bli enorm. Någon av mottagningspersonalen började därför fälla upp massor med gynstolar inne på mottagningsrummet så att alla skulle kunna klä av sig och lägga sig färdiga för att de skulle hinna med att beta av alla patienter. Vi skulle alltså ligga där halvnäck inför varandra medan doktorn gick runt och undersökte oss i tur och ordning och pratade så att alla i hela rummet såklart kunde höra. Jag vägrade och sa att jag inte ställde upp på det här och insåg samtidigt att det innebar att vi skulle få bryta mitt i detta IVF:et och kanske inte vara välkomna tillbaka för fler försök heller. Fy vilken hemsk dröm!
Blåsorna hade inte växt på sig så mycket, de största var omkring 14 mm tror jag. Såg så dåligt på skärmen för mina torra ögon bara rann och rann. Blodprovsvärdet hade dessutom gått ner. Kändes inget vidare. Skulle fortsätta med samma dos och ny koll på onsdag. Jag tog en tröstetur med min vackra springare. Vi red genom skogen på en matta av vitsippor, ut till fälten och galopperade fram mellan åkrarna som om det inte fanns några sorger.
Spola fram tiden
Sitter och är nervös för imorgon. I veckan som kommer finns det en rätt gedigen att-göra-lista som skulle behöva betas av, förutom IVF:en då. Det är massor som jag skulle behöva få gjort så snart som möjligt helst nästa helg och min snälla mamma har erbjudit sig att komma och hjälpa till. Det värsta är bara att jag vet inte om jag kommer vara i skick att göra så många knop om det är efter ÄP och jag blir överstimulerad, eller om vi rentav kommer vara bortresta på IVF-äventyr. Nåja, jag hoppas att saker och ting utkristalliseirar sig något under morgondagen.
Public meltdown
I veckan pratade de om public meltdowns på radion när jag var på väg till jobbet. Ni vet, när det liksom bara rinner över och man ställer sig och storgråter som en stor treåring mitt bland folk. Idag var jag sååå nära.
Igår efter jobbet fick jag ju reda på att P och läkaren pratat om en annan medicin som kanske skulle tas istället för Ovitrelle om jag verkade för överstimulerad, men på måndag skulle vi få veta mer.
Förstod att den alternativa medicinen mest troligt skulle vara beställningsvara eller något som fanns på något enstaka apotek. Jag tillbringade därför förmiddagen med att åka runt till stadens olika apotek och leta efter medicinen. Första stället hade den inte hemma och om jag beställde kom den på tisdag först. Kronan och Cura hade den inte heller. Så fick jag span på nätet att vanliga Apoteket skulle ha den hemma 1-2 st i city. Åkte dit och det fanns 1 kvar sa hon som expedierade mig och gick till lådan där den skulle ligga - där var det tomt! Så de hade ingen hemma, tänkte väl att det måste vara för bra för att vara sant. Liksom de andra apoteken kunde de få hem först till tisdag. Inte bra ifall jag skulle behöva ta medicinen på måndag. Frågade om de hade Suprecur nässpray istället då jag tänkte att det borde gå att ta det istället om det blir krisläge. Jodå, de hade 1 eller 2 st hemma så jag undrade om hon kunde lägga undan den ifall jag skulle behöva den på måndag. Men se, nej det gick inte, jag hade ju inget recept på just den. Men hon trodde att den nog skulle finnas kvar till på måndag. Suck. Där någonstans var jag färdig att sätta mig ner på golvet och tjuta. Jag tog ett djupt andetag och gick därifrån.
Och nej jag gillade inte avregleringen av apoteksmarknaden innan (märker av extra krångel på jobbet), jag gillar den ännu mindre efter förmiddagens övningar.
Hopp och rädsla
Dagarna går och jag sprutar på. Är det nu det ska hända? Vi är hoppfulla.Och jag är så rädd. Rädd att vi ska behöva avbryta, rädd att det inte ska bli tillräckligt många ägg, rädd att äggen inte ska vara mogna, rädd att det inte ska gå något bättre med antalet befruktade ägg trots ICSI. Rädd att jag ska bli överstimulerad och sjuk, rädd att ena äggstocken ska snurra och strypa sin egen blodtillförsel så att den måste tas bort. Men framförallt, är jag så rädd att vi inte ska lyckas denna gång heller. Blotta tanken på att jag är rädd för ett nytt misslyckande gör mig rädd, jag vågar nästan inte tänka den. Orkar vi fler misslyckanden?
Läkaren ringde aldrig igår om blodprovssvaret och fortsatt dos, så P fick ringa idag och fråga. Blodprovet låg på 2090 igår som var dag fem. Det var högre än förra IVF:en trots att jag nu har fått något lägre dos. Läkaren hade rådgjort med kollegan på IVF-kliniken ang ev sänkning av dosen men de tyckte jag skulle fortsätta med samma dos. Nästa koll blir på måndag. Doktorn hade skrivit ut Suprecur sprutor till mig och pratat med P om att vi kanske inte skulle ta Ovitrellen, men vi skulle se på måndag hur det blir. Om jag verkar bli för överstimulerad så vågar man inte ge mig Ovitrelle då det kan spä på det ytterligare, det blir lite spänd väntan fram till måndag helt enkelt. Då får jag börja gruva mig för nästa steg istället om vi klarar oss förbi detta.
Avskyvärda gynundersökningar och första VUL för den här gången
Idag var det dags för första VUL den här IVF:en, dag fem med sprutor idag. Som jag har skrivit redan innan så blir jag så trött av sprutorna, inte blev det väl direkt bättre av att jag inatt sprungit upp flera gånger för att kolla till ena hästen som var dålig igårkväll och inatt. Och så gruvar jag mig alltid för VUL:en.
Jag är orolig för att det inte ska ha växt som det ska eller att det hänt något annat tokigt. Dessutom tycker jag så genuint illa om gynundersökningar. Man kan ju tycka att man borde ha vant sig vid det här laget, jag menar jag har nog blivit gynundersökt fler gånger sen vi sökte hjälp än vad jag har varit hos doktor totalt under hela min livstid. Men icke! Jag tycker det är obehagligt och jag känner mig så utlämnad. En känsla av lätt panik infinner sig och senast idag låg jag där och skakade smått i benen. Spänner mig inte så mycket i övriga kroppen men kan ändå inte riktigt hindra skakningarna. När ultraljudsskärmen börjar visa något fokuserar jag intensivt på den och tittar och gör min egen bedömning av allt jag ser där. Då känns det i alla fall något bättre. Men den generella känslan är hela tiden att jag vill slå ihop benen med en smäll och springa därifrån.
Dagens VUL visade att blåsorna inte växt så mycket, det fanns ett par stycken i varje äggstock som alla var omkring 9-11 mm. Sen fanns det en stor blåsa på 19x24 mm på ena sidan. Och jag blev givetvis genast orolig, tänk om vi behöver bryta, om den stör behandlingen?
Vår doktor trodde inte att den skulle störa något och idag ska jag börja med Orgalutran-sprutorna med. Det togs ett blodprov också och jag hade förväntat mig att vi skulle få samtal under eftermiddagen med besked om resultatet och fortsatt dos, men det kom inget. P får ringa till kliniken imorgon och fråga vad de tänkt sig om fortsatt dos.
Trött
Jag är trött som jag vet inte vad. Har märkt att jag blir det under sprutperioderna, idag är det dag 4. Det blev kanske inte bättre av att jag blev kvar på jobbet en sådär 3 timmar efter att jag slutat igår (halvt kaos) och sedan i spöregnet mockade och tog in hästarna sådär halv nio innan jag äntligen kunde få ta kväll.
Idag är jag i alla fall ledig. Solen skiner ute och jag har massor på min att-göra-lista men helst skulle jag bara vilja gå och lägga mig och sova. Jag gillar inte att göra ingenting och jag gillar definitivt inte att vara såhär trött. P frågade om jag inte skulle försöka dra ner lite på planeringen framöver. Jag vet att han bara menar väl, men jag ställde istället nästan anklagande motfrågor om hur han hade tänkt sig då. Har redan lagt ner mycket tid och pengar på det som ligger i planeringen framöver och ärligt talat så blir jag ju varken piggare eller har roligare av att vila, även om det såklart känns skönt just när man gör det. Jag - envis ? ja litegrann kanske :)
