Huset ekar tomt. Jag är alldeles själv hemma. Snuttman och P har åkt iväg en sväng till P:s föräldrar som bor ett par timmar bort, jag skjutsade dem till tåget imorse. Inatt blir första gången som jag inte sover i samma rum som Snuttman, konstig känsla. Imorgonkväll hämtar jag hem dem vid tåget igen, det känns skönt att de kommer hem och det är faktiskt lite härligt att få längta lite grann. Längta efter mina grabbar <3

 

Tiden är den mest demokratiskt fördelade resursen. Vi har alla och envar tjugofyra timmar till vårt förfogande på ett dygn. Fattig som rik. Vit eller svart.

Just nu har jag svårt att få min tid att räcka riktigt till allt det jag vill. Jag får ihop dagarna men det är inte så mycket mer än så. En av hästarna här hemma är sjuk och trots att det nu har gått 6 veckor sedan hon skadade sig så är hon inte ett dugg bättre. Försöker sköta om henne på allra bästa sätt, bland annat ger vi medicin sex gånger per dygn, otaliga veterinärbesök. Eller som häromkvällen när hon hade förstört den slang som hon har fastsydd som vi ger medicin i och jag spenderade ett par timmar med att laga (på en allt annat än samarbetsvillig häst). Tjugo i tolv var klockan när jag kom innanför dörren. Då skulle jag duscha mig själv och amma Snuttman.

Kära Snuttman hade sedan den goda smaken att ha en riktigt dålig natt och vakna en gång i timmen eller mer fram till klockan fyra då jag gav upp och ammade honom. Sen sov jag 1,5 timme innan det var dags att stiga upp.

 

För ja, semestern är slut och jag jobbar heltid, eller uppriktigt sagt mer än heltid. Jag försöker att vara en bra mamma till Snuttman och avlasta P så att han får åtminstone en timme, helst lite mer, i egentid varje kväll. Jag tänker att han kan behöva det och så vill jag ju såklart umgås med Snuttman själv också.

 

Sen har vi oron också. Oron över hur det ska gå för P med jobb. Ännu finns ingen lösning i sikte och jag försöker att härda ut. Bita ihop och försöka känna hopp, se tiden an. Som den envisa jäkeln jag är försöker jag tänka ut lösningar. Tyvärr kan jag inte ordna något jobb åt P. Vi jobbar i helt olika branscher och jag har inte mycket till kontakter i hans. Istället tänker jag på lösningar som gör att vi åtminstone skulle kunna bo kvar här, dvs att jag skulle försöka jobba mer och dra in mer pengar till hushållet. Kanske är jag överdrivet pessimistisk? Jag önskade att det var så, att alla som lättvindigt har sagt att det säkert löser sig ska få rätt.