Förutom att hela den här resan i sig är ett stort stressmoment så finns det vissa saker som gör mig lite extra stressad. Ett av dem är telefonpassande. Vår lokala klinik är verkligen smidig och tillmötesgående och doktorn återkommer nästan alltid samma dag när sköterskan lagt en lapp. Men, det blir på obestämd tidpunkt. Jag jobbar själv inom vården och en vanlig dag kryllar helt enkelt av situationer där jag inte kan svara i telefon. Och situationer där jag visserligen kanske kan rycka upp telefonen ur fickan och svara, men där jag befinner mig mitt bland massa folk och med små möjligheter att gå undan.
Lösningen för oss blir oftast att doktorn får ringa till P istället. Det fungerar rätt så bra, han har ofta betydligt lättare att svara. Sedan pumpar jag P på all information, varenda detalj som han nogsamt har antecknat. Ibland har jag också "briefat" P på förhand om tekniska detaljer och frågor vi vill ha svar på, eller ärligt talat har jag som regel gjort det. Genom min utbildning har jag en helt annan kunskapsbas än P och på så sätt blir det ibland lite stressande för honom eftersom jag har många frågor som han inte ens tänkt på. Ibland är det ju så att det kommer upp nya frågor beroende på vilka svar man får, och det är enklare för mig att tänka ut följdfrågorna. Jag brukar försöka tänka ut ungefär vilka svar vi kan tänkas få, och sen fundera ut olika följdfrågor så att P har så stor chans som möjligt att kunna ställa bra och relevanta frågor. Vilken kontrollhäxa jag måste framstå som!
Idag har varit en såndär dag med telefonpassande. Jag har faktiskt haft svårt att få så mycket vettigt gjort på jobbet, jag har nästan maniskt gått med handen på telefonen i fickan. Det slutade ändå med att det blev P som blev uppringd. Doktorn behövde diskutera med IVF-kliniken och skulle antagligen ringa tillbaka imorgon igen. Så imorgon blir en till dag på helspänn.

Min fina sambo P och jag är verkligen ute på vandring i en snårig djungel bland piller, sprutor och gynbesök. Drivna av en förhoppning att det kanske någon gång kan bli vår tur. Hela denna resa tär något så fruktansvärt på mig och de senaste dagarna känns det som allt är nattsvart. Tankarna far runt i huvudet, river i bröstet och ger mig ingen ro. Jag har gråtit, gråtit och gråtit.
P har torkat mina tårar och sagt att det kommer ordna sig. Lagat mat och hjälpt mig med hästarna. Han är helt enkelt en sån pärla, min P. Just nu är det han som är den starka av oss. Jag är liten och svag.
Egentligen tror jag att han är orolig för mig, för hur jag mår. Det värsta är att jag också är lite orolig. Allt det här känns så jobbigt att jag snart inte vet var jag ska ta vägen, det håller på att göra mig sjuk. Jag är rädd att jag inte ska klara av att jobba. Jobbet är på nåt sätt både mitt andningshål - som tvingar mig att fokusera på annat, och något som kräver en koncentration som jag har svårt att uppbåda just nu.
Jag hoppas P orkar.

Ja, för alla er som inte är "i branschen" så är det alltså testdag imorgon, den dagen vi fått order av kliniken att göra ett graviditetstest. Nu vet jag ju redan att det kommer vara negativt så det känns nästan lite fånigt att behöva göra ett, det kommer vara sådär nästintill hånfullt tvärblankt.
Sedan ska vi ringa till kliniken och meddela resultatet och jag grämer mig nästan. Det känns så svart på vitt och ringa dit och berätta att det inte blev nåt. Och så är de så himla gulliga och förstående på kliniken, så då blir jag gråtmild nästan bara av det. Kanske blir det P som får ringa.

Det har börjat, försiktigt, sipprande. Någon dov mensvärk som kommer och går har infunnit sig. Nu kan det lika gärna få braka loss med buller och bång, hoppet är ute.

Idag känns allt så hopplöst. Ingen mensvärkskänsla, inga andra direkta besvär heller. Jag tar ut nederlaget i förskott, men kanske är det bättre, dämpar fallet. Det bottenlösa hålet håller på att öppna sig och kanske sugs jag ner däri. Jag vill inte vara där, snälla ta mig någon annanstans.

En sak som skrämmer mig med barnlösheten är att vi inte vet något om hur länge vi ska springa i detta ekorrhjul. Jag är ännu relativt ung i sammanhangen, inte fyllda trettio, vilket innebär att vi har många år på oss. Det kan ju såklart kännas bra att vi har tiden för oss, men samtidigt så innebär det att vi teoretiskt sett fortfarande kan vara i IVF-svängen om tolv år. Tolv år...det är en lång tid. När ska man sluta hoppas? När kan man säga att man verkligen försökte allt?
Nu är vi bara vid vår första IVF, men det är svårt att inte snudda vid tanken. Hur länge kan man hoppas och envetet försöka gång efter annan? Och framförallt vad gör det med en själv och med relationen..? Jag är ibland rädd att vi ska tappa bort varann och oss själva i det här. Jag kan ärligt säga att de två senaste åren knappast kommer gå till historien som de mest minnesvärda i mitt liv. Självklart har det hänt mycket bra saker i mitt liv under den här tiden, men på något sätt så ligger det i skuggan av barnlösheten. Och så vill inte jag leva mitt liv, i skuggan av något annat...

Klev upp redan några minuter i sju och åt frukost med nygjord smoothie i lugn och ro. Sedan packade vi in skidorna och matsäcken och begav oss till skidspåret. Det var skönt att få glida fram i spåret och sen sitta ner i solen och dricka varm oboy och äggmacka. Precis vad jag behövde! Nu har jag nog inte varit i form riktigt innan annars borde jag gjort det här långt tidigare!

Jag har varit rätt trött och magen har gjort ont vid minsta rörelse eller hostning så nattsömnen har varit därefter.
Jag gruvade mig lite för arbetsveckan då jag inte alls känt mig i form. Magen har dessutom varit som en ballong, ser ut som jag är i v 20 allra minst och jag kan inte knäppa några byxor. Som tur är har vi arbetskläder som är väldigt tillåtande, visserligen inte särskilt snygga, men bekväma. De går också alldeles utmärkt att dölja en svullen mage i, vilken tur för mig för nyfikna frågor och kommentarer klarar jag mig utan. Jag har valt att inte berätta för någon på jobbet, inte chefen och inte någon medarbetare. För mig känns det bäst så, jag tycker sådana här frågor är privata och jag vill gärna lämna mitt privatliv utanför jobbet.

Efter några få timmars sömn styrde vi kosan mot kliniken för att få vår dom. Det var i alla fall lite så det kändes. Det enda ägget såg bra ut och vi fick tillbaka det. Jag var så ledsen och när man bara sovit ett par timmar så blir det inte direkt bättre, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Vår doktor var professionell ut i fingerspetsarna och sa precis de ord vi behövde höra. Det var som plåster på mitt trasiga inre. När vi åkte därifrån kändes det ändå bättre, jag känner någon slags tillförsikt och hopp. Den känslan ska jag försöka hålla fast vid, det behöver jag.