Jag  är så oerhört lyckligt lottad att kunna säga att vi äntligen är där, att just vi har fått bli föräldrar. Den 27 januari kl 15.24 blev vi tre i familjen.

 

En av fotona jag tog häromveckan. Efter mycket om och men bestämde jag mig slutligen för att ändå föreviga magen. Vet inte riktigt vad jag tycker, men nu finns det i alla fall sparat ifall jag skulle vilja ha senare. P förstår sig inte riktigt på mig, kanske inte så konstigt för jag har svårt att själv se logiken i mitt resonemang.

 

 

 

 

 

Ja, imorgon är det sista jobbdagen, på ett tag i alla fall. Det känns lite konstigt. På min rad i schemat står det därefter "FL", märkligt. Ska jag...?

Smått surrealistisk känsla trots att magen är minst sagt påtaglig vid det här laget.

Jag mår ju inte så bra så på sätt och vis känns det skönt. Kunna ta det lite lugnt och lägga sig på rygg eller sova en stund när illamåendet är som värst. Samtidigt så gillar jag verkligen mitt jobb och har inspiration för flera saker som jag skulle vilja ta tag i eller komma igång med. Okvinnligt så det förslår har jag förstått då omgivningen förväntar sig att jag ska vilja vara hemma i ett par år och bara titta på barnet och tindra med ögonen. Märkligt att det fortfarande är så i 2000-talets Sverige.

Idag är en till såndär dålig dag. Jag bara känner mig så less. Eftersom blodtrycket var högt hos BM sist så passade jag på att kolla det på jobbet idag som jag blivit uppmanad. Det var fortfarande högt, inte sådär alarmerande, men 150-145/90. Mitt normala blodtryck, både tidigare under graviditeten och i vanliga fall,  är kring 110/65 så det är ju en klar skillnad.

Jag är så trött på att må illa, kräkas och ha ont så jag knappt kan gå. Jag blev ännu mer less när blodtrycket också verkar vilja trilskas. Kan inte allt bara få vara normalt och bra?

Idag blev jag nästan less. Det var dags för nytt besök hos barnmorskan och det blev ytterligare ett nytt ansikte i raden!

Vi har nu under hela graviditeten lyckas träffa samma barnmorska två tillfällen, resterande gånger har det varit nya personer varje gång. Resultatet blir ju såklart därefter. Jag får frågan hur jag mår och förklarar att det är ungefär som jag brukar, dvs jag har ont och mår illa och kräks emellanåt. Sedan kommer ungefär samma frågor varje gång; om jag tar några läkemedel för illamåendet, om jag har testat stödbälte för foglossningen. Idag frågade hon till och med om det var första barnet. Trevligt kanske man kan tycka - jag blev mest irriterad över att hon inte hade bättre koll. Mitt blodtryck var högt dessutom, så nu är vi inbokade på en extra koll. Hon frågade om jag inte var trött och om jag var tvungen att jobba. Jag blev nog irriterad för det är klart att det inte är så att jag är tvingad att jobba, men det är ju så jag har tänkt mig/planerat och jag är inte för trött för att jobba. Hon lade inte direkt fram det som att jag kanske behövde vara sjukskriven heller, utan just med orden om jag var tvungen att jobba. Det är ju knappast semesterdagar jag ska ta av för att kontrollerna hos dem är avvikande, då är det ju faktiskt sjukskrivning. Jag kunde ju fundera på att sjukskriva mig själv en vecka som hon sa då.

P påstår att jag är lite aggressiv, jag kan förstå hans poäng, men jag är trött och less på mitt tillstånd och deras dåliga planering.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag till sist tog mig till den tid jag bokat för lite gravidfotografering. Stackars P är  inte så förtjust i kamerablixtar och jag lovade honom att han skulle slippa. Mitt eget förhållande till det hela är ju minst sagt lite dubbelt. Jag gillar egentligen inte att stå framför kameran och min uppenbarelse för tillfället jämställer jag i det närmaste med ett mumintroll eller barbapappa, så varför föreviga det hela...

Nu är det i alla fall gjort och jag blev väl hyfsat nöjd ( som vanligt höga krav). Kanske att jag visar er några av bilderna i veckan.

Jag har länge velat kring om jag, eller jag och P, ska passa på att föreviga magen. Graviditeten i sig har knappast varit så särskilt njutbar och vem vet om det blir någon mer gång? Med det i tankarna har jag känt någon form av önskan att bevara något bildbevis. Lite motsägelsefullt kanske eftersom jag knappast känner mig särskilt vacker, snarare som en blekrosa variant på mumintrollen. eller barbapappa.

 

Nu har jag i alla fall bokat en tid för fotografering på lördag. Stackars P är måttligt förtjust då han inte alls gillar att stå framför kameran och kanske är han lite förvirrad också eftersom jag som sagt knappast är särskilt förtjust i min gravidkropp. Jag är lite nervös vilket är knäppt. Det är inget köptvång (m a o helt gratis fotografering om jag inte vill ha någon av bilderna)  och fördelen med att ändå ta dem är ju att då har jag ju dem och om jag inte gillar de i efterhand behöver jag ju inte titta på dem och jag behöver ju inte heller ångra at jag aldrig tog några.

 

Igår ringde en av mina bästa vänner som jag inte pratat med på länge. Hon har ringt mig rätt många gånger under senhösten men jag har inte haft någon lust att svara, så jag har inte gjort det. Hon är en av mina riktigt goda vänner men som jag varit rätt besviken på i hela den här härvan. Igår svarade jag i alla fall när hon ringde och lovade att ringa upp henne idag eftersom jag var hemma hos mina föräldrar på middag. Så jag tänkte att jag skulle göra det alldeles strax. Det kan bli ett jobbigt samtal, önska mig lycka till.

Ja, i alla fall till BF, sen vet man ju inte, det kan ju bli två "bonusveckor" också. Min mamma har fått båda oss syskon något tidigare, tyvärr tror jag inte det finns så mycket ärftlighet med i det hela. Förlossningen är inget jag direkt ser fram emot men jag tänker att värre "mähän" än mig har överlevt så det borde finnas goda utsikter :) Om inte annat så längtar jag rätt mycket efter att bli "ogravid" och förhoppningsvis slippa alla krämporna.

 

Dessutom har kära P lyckats ge mig en förkylning innan han åkte på weekend till Malmö för JVM i hockey. Det blir nog helt enkelt inte så mycket gjort den här helgen. I snigelfart har jag gjort stallet och tagit hand om hästarna, jag misstänker att mina höfter kommer låta mig veta detta, som om de inte redan gjorde sin existens påmind. Senaste tiden har P skött den stora delen av markservicen kring hästarna då jag varit lite för skraltig.
Annars tror jag att jag ska spana lite på bebiskläderna och fundera på om det är något mer som vi behöver köpa. Det känns fortfarande rätt abstrakt att det kanske landar en liten mini-människa här hemma om cirka en månad.