VUL imorgon

Imorgon är det dags, VUL igen. Hur många VUL har man inte gjort det senaste året egentligen? Usch, jag ryser bara vid tanken.
Imorgon hoppas vi dock på att få se något nytt, att huvudfokus ska flyttas från det eviga äggräknandet till något annat än ägg som växer. Fast det är tidigt, 6+2 imorgon. Jag vet inte riktigt om det är att kliniken ska ha semesterstängt eller om det var för att jag haft en del symtom på överstimulering som vi fått en så tidig tid. Den värsta svullnaden i magen har lagt sig och jag har inte längre så särskilt ont. Senaste dagarna gör det faktiskt bara ont om något klämmer på magen, inget om den bara får vara ifred. I ärlighetens namn så blev jag ju erbjuden tid förra veckan för kontroll pga överstimulering, men ja, jag avböjde det och sa att jag gärna hörde av mig om det blev värre. (Ja, jag avskyr gynundersökningar och jag kände mig ju ändå inte sååå dålig :))
 
Om jag är nervös inför imorgon? Kanske egentligen om jag riktigt skulle tänka och känna efter, men mitt huvud förskjuter effektivt alla sådana tankar. Jag bara orkar inte tänka tanken på att det inte ska se bra ut imorgon, orkar inte. Blir det så får jag ta det då.
 

Tacksamhet och oro

Vi är väldigt tacksamma för det andra lilla strecket som uppenbarade sig. Tack också till alla som gratulerat här! Hur det känns? Overkligt! Fast på ett bra sätt. Jag är rätt svullen om magen och har lite ont med, fast inte värre än att man kan stå ut :)
En smygande oro finns tyvärr också i mitt sinne. Kommer det gå bra? Hur ska det bli med allt, kommer P få något jobb? När ska jag orka prata med några av mina vänner som jag inte pratat med på ett par månader? Kommer våra relationer hålla för all den besvikelse som jag känner?

Mirakel, finns dom?

Vi tjuvtestade häromdagen och DET uppenbarade sig, det magiska andra strecket. Jag vet inte hur många test jag gjort med hånfulla blanka stickor så det går nästan emot min världsbild.
Har haft det på känn ett par dagar då det sticker lite långt ner i magen och jag börjar dessutom känna mig svullen och öm i magen igen. Ändå så var minuterna sen jag doppat stickan lååånga. Och även fast jag kände mig rätt så säker blev jag nästan förbannad på mig själv, hur kunde jag vara så dum att tro att det skulle lyckas? Sedan uppenbarade det sig, det andra strecket. Vi är så otroligt tacksamma över detta lilla streck och hoppas att detta kan bli början på något nytt.

Det finns fyra stycken i frysen, det finns fyra stycken i frysen...

Jag upprepar det i mitt huvud. Igår, när brevet kom från kliniken sändes budskapet i en glad och tacksam ton. Ikväll är det snarast en manisk, på gränsen till hysterisk ton som upprepar orden. Det är ju egentligen helt fantastiskt, sist fick vi 0 och intet till frysen och den här gången fick vi fyra fina blastocyster till frysen. Men jag börjar känna rädslan komma krypande. Likt Stig-Helmer använde sitt mantra "Jag är inte rädd, jag kan flyga" i ett försök att lugna sig själv upprepar jag "Det finns fyra stycken i frysen". 

ET avklarat och RD 1 och tävlingsdag till ända

Igår packade vi in oss i bilen igen och åkte alla milen till kliniken. Det känns lite knäppt att tillbringa en hel arbetsdag i bilen för ett besök som inte tar så många minuter, men vad gör man inte :)
Jag hade en bra känsla, vad nu det är värt, och beskedet denna gång var bra mycket roligare än sist. Av de nio ägg som var mogna hade samtliga befruktats med hjälp av ICSI. Vi fick tillbaka en toppenblastocyst och två lika bra gick till frysen. De andra skulle de odla vidare till idag och se om ytterligare någon gick att frysa.
Instruktionen vi fick var att leva som vanligt och jag tog läkaren på orden för idag har jag varit iväg och tävlat med ena hästen. Jag tror också att veckan som kommer blir rätt intensiv och det känns skönt att tvingas fokusera på annat.

Äggplock avklarat!

Igårkväll åkte vi alla milen till kliniken och spenderade natten till idag på hotell. Nu är vi äntligen hemma igen och kan bocka av äggplocket. Jag hade i vanlig ordning funderat lite på hur många ägg det kan tänkas vara och om de kommer se bra ut. Nu är de i alla fall utplockade, 12 st blev det! Blåsorna var betydligt fler och de flesta satt på vänster sida, hela tjugo stycken punkterade de på vänstra äggstocken.
Den här gången så skippade jag faktiskt morfinet och det var ett lyckat drag. Visst, det kändes, men hellre det än att vara sådär halvborta och framförallt groggy och trött efteråt.
Nu väntar jag på morgondagens samtal från kliniken om hur det har gått.

Faller

Jag ska börja med att berätta att morgonens VUL såg helt ok ut, blåsorna hade växt till sig litegrann och det fanns en del på varje sida, åtminstone en 5-6 st,  som var omkring 16 mm och en hel del aningen mindre. Var så trött och mina torra ögon rann och var irriterade så det var svårt att följa med helt på skärmen. Blodprovet såg också helt ok ut, det verkade ha vänt uppåt, antagligen den stora cystan på ena äggstocken som stört litegrann tidigare men nu håller på att tillbakabildas. Vi har fått tid för äggplock, helgen kom ivägen då de inte gör plock så det blir först på måndag.
Men ändå så är det som all luft gått ur mig. Jag är så fruktansvärt trött, vill bara sova (varit så sedan jag började med sprutorna). Och less. Hur länge ska vi hålla på med den här skiten? Fick någon slags mindervärdeskomplex på jobbet med, att jag kanske inte är tillräckligt bra. Det trots att jag vet att många tycker jag är duktig och någon till och med ringt och frågar mig om medicinska råd kring deras barn. Men ändå, jag tänker att jag bara har lurat dom, på samma sätt som jag lurar omgivningen kring hur jag egentligen mår. Jag har ändå mått bättre de senaste veckorna än jag gjort på ett bra tag innan, är det slut på respiten nu?

Spola fram tiden

Sitter och är nervös för imorgon. I veckan som kommer finns det en rätt gedigen att-göra-lista som skulle behöva betas av, förutom IVF:en då. Det är massor som jag skulle behöva få gjort så snart som möjligt helst nästa helg och min snälla mamma har erbjudit sig att komma och hjälpa till. Det värsta är bara att jag vet inte om jag kommer vara i skick att göra så många knop om  det är efter ÄP och jag blir överstimulerad, eller om vi rentav kommer vara bortresta på IVF-äventyr. Nåja, jag hoppas att saker och ting utkristalliseirar sig något under morgondagen.

Public meltdown

I veckan pratade de om public meltdowns på radion när jag var på väg till jobbet. Ni vet, när det liksom bara rinner över och man ställer sig och storgråter som en stor treåring mitt bland folk. Idag var jag sååå nära.
Igår efter jobbet fick jag ju reda på att P och läkaren pratat om en annan medicin som kanske skulle tas istället för Ovitrelle om jag verkade för överstimulerad, men på måndag skulle vi få veta mer.
Förstod att den alternativa medicinen mest troligt skulle vara beställningsvara eller något som fanns på något enstaka apotek. Jag tillbringade därför förmiddagen med att åka runt till stadens olika apotek och leta efter medicinen. Första stället hade den inte hemma och om jag beställde kom den på tisdag först. Kronan och Cura hade den inte heller. Så fick jag span på nätet att vanliga Apoteket skulle ha den hemma 1-2 st i city.  Åkte dit och det fanns 1 kvar sa hon som expedierade mig och gick till lådan där den skulle ligga - där var det tomt! Så de hade ingen hemma, tänkte väl att det måste vara för bra för att vara sant. Liksom de andra apoteken kunde de få hem först till tisdag. Inte bra ifall jag skulle behöva ta medicinen på måndag. Frågade om de hade Suprecur nässpray istället då jag tänkte att det borde gå att ta det istället om det blir krisläge. Jodå, de hade 1 eller 2 st hemma så jag undrade om hon kunde lägga undan den ifall jag skulle behöva den på måndag. Men se, nej det gick inte, jag hade ju inget recept på just den. Men hon trodde att den nog skulle finnas kvar till på måndag. Suck. Där någonstans var jag färdig att sätta mig ner på golvet och tjuta. Jag tog ett djupt andetag och gick därifrån.
Och nej jag gillade inte avregleringen av apoteksmarknaden innan (märker av extra krångel på jobbet), jag gillar den ännu mindre efter förmiddagens övningar.

Avskyvärda gynundersökningar och första VUL för den här gången

Idag var det dags för första VUL den här IVF:en, dag fem med sprutor idag. Som jag har skrivit redan innan så blir jag så trött av sprutorna, inte blev det väl direkt bättre av att jag inatt sprungit upp flera gånger för att kolla till ena hästen som var dålig igårkväll och inatt. Och så gruvar jag mig alltid för VUL:en.
Jag är orolig för att det inte ska ha växt som det ska eller att det hänt något annat tokigt. Dessutom tycker jag så genuint illa om gynundersökningar. Man kan ju tycka att man borde ha vant sig vid det här laget, jag menar jag har nog blivit gynundersökt fler gånger sen vi sökte hjälp än vad jag har varit hos doktor totalt under hela min livstid. Men icke! Jag tycker det är obehagligt och jag känner mig så utlämnad. En känsla av lätt panik infinner sig och senast idag låg jag där och skakade smått i benen. Spänner mig inte så mycket i övriga kroppen men kan ändå inte riktigt hindra skakningarna. När ultraljudsskärmen börjar visa något fokuserar jag intensivt på den och tittar och gör min egen bedömning av allt jag ser där. Då känns det i alla fall något bättre. Men den generella känslan är hela tiden att jag vill slå ihop benen med en smäll och springa därifrån.
 
Dagens VUL visade att blåsorna inte växt så mycket, det fanns ett par stycken i varje äggstock som alla var omkring 9-11 mm. Sen fanns det en stor blåsa på 19x24 mm på ena sidan. Och jag blev givetvis genast orolig, tänk om vi behöver bryta, om den stör behandlingen?
Vår doktor trodde inte att den skulle störa något och idag ska jag börja med Orgalutran-sprutorna med. Det togs ett blodprov också och jag hade förväntat mig att vi skulle få samtal under eftermiddagen med besked om resultatet och fortsatt dos, men det kom inget. P får ringa till kliniken imorgon och fråga vad de tänkt sig om fortsatt dos.

Startskottet har gått!

Nu är vi igång med vår andra IVF. Igårkväll fick jag min mens och idag har jag tagit första sprutan. Ringde idag för att få bestämt exakt startdag och dos. Kändes lite, eller ärligt talat väldigt, konstigt att ringa till sin doktor på en helg på ett mobilnummer. Det var ju bestämt att vi skulle ringa när jag fick mens, men när jag konstaterade det på lördagkväll så kändes det så opassande att ringa och dessutom satt jag så till att det skulle vara svårt att komma ifrån och ringa. Så det fick bli idag istället. Det passade att börja idag och jag fick lite sänkt dos, ska ta 100 enheter Puregon. Första UL blir på tors-fre. Så nu är vi igång igen, första stimuleringsdag på Tures namnsdag - det måste väl betyda tur!

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0