rebria.blogg.se -

Ilska och sorg

Publicerat 2013-03-24 21:47:31 i Allmänt

Imorse vaknade jag redan vid 6-snåret. En blandning av melankoli och mensvärk gjorde det omöjligt att somna om så det blev en tidig frukost. Jag hann göra stallet klart och lagom till dess hade P vaknat och vi packade in skidorna i bilen. Det blev 1,5 mil i skidspåret. Varven gick fort, mycket fortare än jag annars åker. Det är så mycket ilska, sorg och frustration som måste ut. En del i skidspåret, en del här.

Åtskilliga timmar har jag även tillbringat i sängen, med tårarna trillandes ner för kinderna. De tar liksom aldrig slut. Kudde, täcke och hår - allt genomblött av tårar. P har tålmodigt suttit hos mig och torkat mina tårar, kommit och tittat till mig och serverat mig mat när för många timmar gått sedan sist. Jag är så trött, trött och skör.

Framför mig ligger en hel arbetsvecka och jag undrar hur jag ska orka? Ibland önskar jag att jag stod vid ett löpande band, på ett jobb som inte krävde så mycket av mig. Men sådan är inte jag, jag har ett jobb som är utvecklande och utmanande. Men i sådana här tider, när livet känns som en tillräckligt stor utmaning, hade hälften varit nog.

Direktlänk, 1 Kommentarer

Kommentarer

Jakteneftertotallycka

Först och främst vill jag säga välkommen till alla ofrivilligt barnlösas bloggvärld! Här kan du finna mycket stöd, tröst, hjälp med frågor och igenkännande. Så upplever i alla fall jag det.

Jag beklagar verkligen det misslyckade försöket! Det är så knäckande och det går aldrig att förbereda sig på det inre, starka känslomässiga krig som uppstår när man får chocken och besvikelsen slängd rätt i ansiktet. Första gången med ivf är man som mest naiv, (fast egentligen är det ju bara rent och skärt hopp man känner), och en del av en tror ju att man ska ha tur och lyckas på första försöket. Jag önskar att jag kunde trösta med att säga att det blir lättare och lättare för varje försök, men det kan jag tyvärr inte göra. Efter tre misslyckade ivfer (icsi) där vi aldrig fått någon befruktning så kan jag säga att det tyvärr inte blir lättare- MEN man blir så pass luttrad av "ivf-livet" att det liksom slutar att uppta hela ens liv, och alla ens tankar. Hur illa det än låter så vänjer man sig vid att falla ner i sorgehålet ett tag för att sedan resa sig igen och bygga upp psyket och kroppen inför nästa gång.
Man önskar att man kunde förutspå slutet på resan. Jag önskar dig stort lycka till och skickar stora tröstande och förstående KRAMAR!

Svar: Tack så mycket! På något sätt känns det ändå tröstande att det finns fler av oss därute, även om jag såklart önskar att människor slapp detta helvete. I min egen bekantskapskrets känner jag mig som en alien.
Ja, jag vet att vi egentligen statistiskt sett haft större chans att misslyckas än att lyckas. Men jag behövde känna hoppet och tillförsikten en liten stund, för att orka. Även om vägen ner blir lite längre.
Vad tråkigt att höra att ni inte kommit till någon åteföring, även om jag inte kan säga att vi upplevt det så har vi ändå varit i de kvarteren och nosat när vi bara fick ett ägg befruktat trots många ägg ut.
Stor KRAM.

Rebria

2013-03-25 @ 10:44:06
URL: http://jakteneftertotallycka.blogspot.se/

Trackback

Ilska och sorg

Kommentera inlägget här:

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.