Allt såg bra ut med ananasen den 23:e så med det i ryggen kunde vi börja julfirandet. Jag har alltid gillat julen och är fortfarande barnsligt förtjust i den, så pass att inte ens de barnlösa åren ändrat på det. För min del har nog inte själva julafton i sig påmint så mycket, utan mer det faktum att året närmat sig sitt slut och att jag i summeringen av året som gått kunnat konstatera att alla försök varit fruktlösa och att vi fortfarande trots allt kämpande varit på ruta ett. Förhoppningsvis var det här vår sista jul som barnlösa. Nästa år vid den här tiden har vi kanske en till individ i familjen som skriker, kastar mat och drar ner julpynt - surrealistisk tanke :)

 

Vi firade julen tillsammans med min familj inklusive mina morföräldrar som fortfarande är pigga och alerta. Nog för att jag tycker att jag har varit hyfsat snäll i år, men jag och P fick så mycket paket att jag nästan skäms. Flera bra saker till mig och hästarna, och massa saker till Ananasen! Kläder, overaller, åkpåsar, skötbord, skötväska, babysitter - ja ni hör! Min pyssliga mormor hade dessutom stickat ett fint set med tröja, mössa, vantar och tossor. 

 

Det glädjer mig att det varit så många plus på IVF-bloggar den senaste tiden. För alla oss som kämpat är det förmodligen en av de bästa julklapparna man kan få. Mina tankar går även till de som fått glädjen utbytt till sorg. Det går inte riktigt att säga något som tröstar, det går bara att konstatera att livet ibland är väldigt, väldigt orättvist.