Nu sitter jag på tåget och tittar ut genom fönstret. Det var länge sedan. Jag åker inte tåg så ofta nuförtiden. Påminner lite om gamla goda tider, när jag var student och for med tåget kors och tvärs över Sverige. Tiden går långsamt, jag har ett par timmar kvar. Hur mycket jag ska orka berätta har jag inte bestämt än, jag kommer improvisera, göra det som känns rätt just i stunden. Kanske kommer de se på mig att jag inte mår bra? Jag har gått ner i vikt, åtminstone fem kilo från min vanliga vikt. Jag var smal redan innan, nu är jag definitionsmässigt precis på gränsen till underviktig, men fortfarande precis på rätt sida gränsen. Jag håller gärna upp en fasad. Det är inget fel med det, tvärtom det är ett funktionellt beteende. På morgonen borstar jag håret och lägger på make-upen, som ett lager mellan min trasiga själ och omvärlden. Det är faktiskt så att jag är mer noga med att alltid vara sminkad på jobbet nu än när jag mådde bra. Då var det inte lika noga, skimret kom inifrån, nu skimrar det inte så mycket därinne och istället tar jag skimmer från en liten puderdosa och lägger på kinderna. Det är bra att kunna hålla upp en fasad, det hjälper mig att fungera i en kaotisk vardag. Och ibland när man spelar och låtsas så känns det nästan på riktigt. Jag flyr från mig själv en stund och spelar mitt egentliga jag, så som jag tror det var. Men allt detta förvillar såklart min stackars omvärld. Hur ska de kunna förstå hur jag egentligen mår? Ibland så gör jag inte mitt bästa. Spelar inte riktigt så bra som jag egentligen kan, för att lämna en öppning, för att ge en hint. För jag hoppas att de ska se och välja själva om de vågar och orkar komma in, om de ska ställa frågan och är beredda att höra svaret. Samtidigt så är det ett delat ansvar, jag måste såklart säga hur jag mår och ge dem en chans att förstå. Som vuxen människa har jag ett eget ansvar att tala om mina behov. Men om de är mina vänner är det också deras ansvar att gå mig till mötes. Jag hoppas de vågar och orkar.