Hur länge ska P orka?

Kursen avklarad, intensiva dagar med schema från tidiga morgonen till efter 18 på kvällen. Jag har inte varit på topp prestationsmässigt, men jag klarade mig i alla fall på båda testen utan några tveksamheter, skönt. Trots dessa intensiva dagar har det ändå varit lite avkoppling från alla malande tankar. Hur sjukt är inte det, att man känner sig mer utvilad efter två intensiva dagar med kurs 8-18 och flera prov?
 
Trots kursen och avkopplingen kände jag mig ändå tillbaka på botten redan igårkväll. Jag försöker att göra de saker som jag brukar tycka är kul, även fast de inte alls känns lika kul längre. Jag försöker att upprätthålla de dagliga rutinerna någotsånär även om jag utan omsvep får erkänna att städningen här hemma inte görs som innan. Jag äter fastän aptiten lyser med sin frånvaro större delen av tiden. Varje dag åker jag till jobbet, fast jag egentligen bara vill stanna bilen på vägen dit och sätta mig och gråta. Jag försöker tänka positivt om alla behandlingar och tänker att "det kanske är nu det händer", men det gör det aldrig. Ångesten i bröstet är en daglig följeslagare och jag försöker att bara stilla acceptera den och tänka att det kommer bli bättre, det kommer att gå över.
Jag har kämpat med alla de här sakerna så länge nu, envist stretat på, och jag mår faktiskt inte ett dugg bättre. Jag vill må bättre, alldeles oavsett om vi någonsin får några barn behöver jag få må bättre än såhär. Jag har inga mer förslag på hur jag ska komma dit.
 
Jag vet att det tär på P, att jag mår såhär. Han är orolig för mig och det är nog jag med men det vågar jag inte säga. Dessutom är han fortfarande utan jobb och jag ser på honom att det börjar bli påfrestande nu. För ett år sedan sa han upp sig från ett bra och välbetalt jobb då situationen varit ohållbar en längre tid och han (och jag därmed) vaknade 3-4 varje morgon oförmågen att somna om pga tankar på jobbet. Jag är orolig för hur länge P ska orka. Över helgen åker han iväg med grabbkompisar, jag hoppas det ger honom lite ny energi.
 
Till sist vill jag bara tacka för alla fina kommentarer, ska läsa igenom ordentligt ikväll när jag har tid.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0