Nu är vi där, i den berömda bebisbubblan. Människor som har barn brukar le nostalgiskt och få något drömmande i blicken och prata just om "bebisbubblan" som benämning på den första tiden. Det är såklart härligt att vi äntligen är här, efter all väntan. Samtidigt är det en rätt stor omställning också. Dels det uppenbara att vi nu har en tredje individ i familjen men framförallt att dagarna nu ser så annorlunda ut. Kanske spelar det in en del att jag fortfarande har rätt svårt att gå pga foglossning och därför känner mig rätt så begränsad i vad jag kan göra. Jag har nog helt enkelt lite svårt för omställningen till att det inte händer så mycket om dagarna. Min hjärna är van vid och vill jobba, vill ha struktur och stimulans, något som inte direkt utmärker dagarna just nu. Visst det blir lite sömnbrist som tar udden av den värsta rastlösheten men det känns konstigt att inte ha något planerat om dagarna. Jag ska försöka skriva lite oftare här nu när jag har nästan all tid i världen :)