Imorgon är det dags, VUL igen. Hur många VUL har man inte gjort det senaste året egentligen? Usch, jag ryser bara vid tanken.

Imorgon hoppas vi dock på att få se något nytt, att huvudfokus ska flyttas från det eviga äggräknandet till något annat än ägg som växer. Fast det är tidigt, 6+2 imorgon. Jag vet inte riktigt om det är att kliniken ska ha semesterstängt eller om det var för att jag haft en del symtom på överstimulering som vi fått en så tidig tid. Den värsta svullnaden i magen har lagt sig och jag har inte längre så särskilt ont. Senaste dagarna gör det faktiskt bara ont om något klämmer på magen, inget om den bara får vara ifred. I ärlighetens namn så blev jag ju erbjuden tid förra veckan för kontroll pga överstimulering, men ja, jag avböjde det och sa att jag gärna hörde av mig om det blev värre. (Ja, jag avskyr gynundersökningar och jag kände mig ju ändå inte sååå dålig :))

 

Om jag är nervös inför imorgon? Kanske egentligen om jag riktigt skulle tänka och känna efter, men mitt huvud förskjuter effektivt alla sådana tankar. Jag bara orkar inte tänka tanken på att det inte ska se bra ut imorgon, orkar inte. Blir det så får jag ta det då.