Ätit söndagsfrukost i lugn och ro och bläddrat i lokalblaskan. Såg på sidan bland alla nyfödingar att en kollega som numer jobbar på en annan avdelning fått barn. Jag kommer ihåg när vi för bara ett år sedan satt och småsnackade och hon passade på att ta sitt p-piller.Sedan måste det uppenbarligen gått snabbt.

Bläddrade lite på facebook och kunde se att hon som stod brud på försommaren i fjol nu hade fått en liten dotter. Så som så många andra av mina vänner på facebook. Fantastiska bröllopsbilder publiceras och inom ett år så kommer bilden på det där lilla knytet. Unga och fertila hela högen uppenbarligen. Det var inte det att det högg i hjärtat, eller att jag kände missunsamhet. Bara en sorgsen känsla av att vara så utanför, onormal. Varför kan inte vi som alla andra?