Det är allt jag inte har. Tålamod. Jag gruvade mig i sedvanlig ordning inför dagens VUL. Efter knappa tre timmars sömn så vaknade jag någon gång strax efter tre. Jag hade drömt mardrömmar igen. Vi hade glömt bort tiden och kom på först ett par timmar senare att vi skulle varit på kliniken på morgonen. Somnade om men drömde om nästan samma dröm igen, den här gången hade vi dock missuppfattat tiden och trott vi fått en annan tid. När vi sedan kom till kliniken var väntrummet fullsatt med folk som alla skulle in till doktorn. Alla insåg att det här inte skulle gå, väntan skulle bli enorm. Någon av mottagningspersonalen började därför fälla upp massor med gynstolar inne på mottagningsrummet så att alla skulle kunna klä av sig och lägga sig färdiga för att de skulle hinna med att beta av alla patienter. Vi skulle alltså ligga där halvnäck inför varandra medan doktorn gick runt och undersökte oss i tur och ordning och pratade så att alla i hela rummet såklart kunde höra. Jag vägrade och sa att jag inte ställde upp på det här och insåg samtidigt att det innebar att vi skulle få bryta mitt i detta IVF:et och kanske inte vara välkomna tillbaka för fler försök heller. Fy vilken hemsk dröm!

Blåsorna hade inte växt på sig så mycket, de största var omkring 14 mm tror jag. Såg så dåligt på skärmen för mina torra ögon bara rann och rann. Blodprovsvärdet hade dessutom gått ner. Kändes inget vidare. Skulle fortsätta med samma dos och ny koll på onsdag. Jag tog en tröstetur med min vackra springare. Vi red genom skogen på en matta av vitsippor, ut till fälten och galopperade fram mellan åkrarna som om det inte fanns några sorger.