Ilska och sorg
Först och främst vill jag säga välkommen till alla ofrivilligt barnlösas bloggvärld! Här kan du finna mycket stöd, tröst, hjälp med frågor och igenkännande. Så upplever i alla fall jag det.
Jag beklagar verkligen det misslyckade försöket! Det är så knäckande och det går aldrig att förbereda sig på det inre, starka känslomässiga krig som uppstår när man får chocken och besvikelsen slängd rätt i ansiktet. Första gången med ivf är man som mest naiv, (fast egentligen är det ju bara rent och skärt hopp man känner), och en del av en tror ju att man ska ha tur och lyckas på första försöket. Jag önskar att jag kunde trösta med att säga att det blir lättare och lättare för varje försök, men det kan jag tyvärr inte göra. Efter tre misslyckade ivfer (icsi) där vi aldrig fått någon befruktning så kan jag säga att det tyvärr inte blir lättare- MEN man blir så pass luttrad av "ivf-livet" att det liksom slutar att uppta hela ens liv, och alla ens tankar. Hur illa det än låter så vänjer man sig vid att falla ner i sorgehålet ett tag för att sedan resa sig igen och bygga upp psyket och kroppen inför nästa gång.
Man önskar att man kunde förutspå slutet på resan. Jag önskar dig stort lycka till och skickar stora tröstande och förstående KRAMAR!
