Förståelse

 

På den här resan vi gör känner jag mig ibland, eller alltför ofta egentligen, så ensam. Jag och P min sambo kan visserligen prata om det men annars har jag ingen. Redan när vi började ana att något var fel och påbörjade utredningen så pratade jag med en av mina närmsta vänner. Under det första året med utredning och behandling valde jag att anförtro mig åt ytterligare några av mina närmsta vänner, men oftast var det mest som en käftsmäll. Teorierna kring varför vi inte har lyckats har varit många, men för de flesta i barnlöshetssvängen troligen alltför välbekanta.

"Ni kanske inte vill tillräckligt mycket?"

"Ni kanske vill för mycket?" och i analogi med det "Du är nog för stressad" och "Alla vet ju att stress är dåligt för fertiliteten"

"Gör ni på rätt sätt då?"

Där någonstans började jag känna att jag ville sjunka genom jorden. Förutom att jag har klarat mig igenom svensk grundskola och gymnasium så har jag även en lång högskoleutbildning kring kroppen och biologi, men jag skulle alltså ha missat hur man tillverkar barn och det var därför vi ännu inte fått till något!?

Stressteorierna har jag försökt bemöta med en fråga om varför vi inte lyckades det första året när vi var harmoniska och avslappnade och det faktum att de inte finns så mkt bevis för det varpå motparten istället blivit stött och påpekat att de minsann inte hade mitt yrke och att det var svårt för dem att veta. Det hindrade de dock inte från att stensäkert uttala sig...

Sedan hade alla någon kompis moster eller arbetskamrats kusin som minsann hade haft svårt att få barn och sen tog de bara lite tabletter/sprutor/valfritt mumbojumbo-preparat och så ordnade det till sig,så inte behövde jag vara ledsen. Och annars så går det ju att leva bra utan barn konstaterades det i förbifarten av min väninna som själv varit så orolig för sin egen fertilitet att hon köpt hem ägglossningsstickor att testa med och gått till gyn för koll innan de ens börjat försöka.

Min enda tröst i alla dessa hopplösa kommentarer har varit att jag innerst inne trots allt tror att mina vänner vill mig väl, trots deras klumpiga kommentarer. Men nu pratar jag inte längre med någon om det här, jag orkar inte.

Eller hur?! Jag har nog hört allt du beskriver, utom om vi gör rätt, den har vi faktiskt inte fått.. ;) Hihi

Men ja, vad ska man säga? De som säger dessa saker är lyckligt ovetande om hur svårt det kan vara, de vet inte vad det innebär att vara ofrivilligt barnlös. punkt.

Lycka till med allt!!

Jag blev på riktigt ganska förvånad över en del av de kommentarer jag fick, från personer som jag i vanliga fall betraktar som empatiska. Dels är det ganska många som inte förstår vidden av hur jobbigt det är att vara ofrivilligt barnlös, vilket jag tycker är konstigt eftersom det bla handlar om personer som har barn och som gärna lyfter fram hur mycket deras barn betyder för dem. Då borde man väl förstå vilket förlust det är att vara barnlös?

Sen är det verkligen oerhört vanligt att folk kopplar det till stress. Även personer som så småningom fått barn själva förklarar det gärna med att det först inte gick för att de "tänkte för mycket på det". Precis som du är inne på - inte tänker man så kring andra sjukdomar, att det har att göra med ens egen vilja?

Kanske är allting ett uttryck för att människor gärna vill känna att de har kontroll. Det är för obehagligt att ta in att man skulle kunna drabbas av otäcka saker, tex barnlöshet, utan att själv kunna styra över det.