Precis hemkommen efter traditionell påskmiddag med familjen. Min familj. Relationerna i släkten har väl inte alltid varit och är fortfarande inte helt okomplicerade. Det är något som jag tror de flesta känner igen sig i, i någon utsträckning.

Jag vet inte om det är ett ålderstecken men jag tycker det är skönt att umgås med familjen. De finns liksom alltid där. Otaliga är de gånger de hjälpt till att bära flyttkartonger. Alla presenter jag fått genom åren, en hjälpande hand i vardagen. Min mamma och pappa har hjälpt mig med så mycket här i livet. Det är jag tacksam för.

Av alla de kval vi lider här hemma har jag inte nämnt ett knyst. Vi är inte så bra på att prata med varann om allvarliga saker, eller saker som rör känslor snarare. Förutom det så orkar jag inte blotta mig och så vill jag inte göra de ledsna och besvikna. Det sista jag vill är att det här ska bekymra mina nära och kära, det plågar redan mig tillräckligt, ingen mer ska behöva lida.