Nu är det i full blom, analyserandet. Hur har det gått? Jag vet inte ens om jag orkar kämpa emot, utan tankarna bara far runt i huvudet helt ohejdat. Det är svårt att tänka på annat. Förutom alla tårar och bedrövelse, hur mycket av min tid ska det här få äta upp? Jag har inget bra svar på den frågan, å ena sidan vill jag tvinga mig själv till fullt fokus på något annat, å andra sidan tänker jag att jag kanske ska "unna mig" det här ältandet. Det är ju när allt kommer kring kanske bara någon dryg vecka av ovisshet kvar, om än en oändligt lång vecka.