Imorgon ska jag ta tåget för att hälsa på två av mina vänner, tillika gamla kursare till mig. Jag försöker och peppa mig själv att det ska bli kul, för det blir det nog, men jag har länge letat efter ursäkter för att få slippa. Jag har helt enkelt svårt för att se fram emot saker, även om jag vet rent intellektuellt att det nog kan bli trevligt så känns det inte på insidan.
Förutom det så funderar jag på vad jag ska ha för strategi för helgen. Ska jag våga blotta mig? Ska jag orka?
Det här är två väldigt goda vänner till mig. Vi har samma utbildning inom vården och de borde därmed ha bättre möjlighet att förstå än gemene man. De har också fått uppleva att livet inte alltid ler emot en. Och just därför är jag nästan extra rädd, för om inte de förstår och visar empati - vem ska då bättre kunna göra det?
Den ena av dem har jag visserligen sagt att vi sökt hjälp och att jag inte mår så bra, men vi har inte pratats vid sedan innan jul egentligen.
Det är ju det att jag känner mig så väldigt nere också, det finns liksom oceaner att ösa ur, jag skulle kunna gråta oavbrutet i timtal. Jag vill inte breda ut mig och ta upp all plats och tid när vi ses så sällan. Och jag vet inte om jag vågar berätta allt om hur jag egentligen mår, om vilka tankar som far i mitt huvud. De kanske blir rädda då och oroliga för mig. De tankarna vågar jag nästan inte berätta för någon, inte ens P. Men jag tror att han ibland anat.