Svart blogg fortsättning eller Var är mina vänner när jag behöver dem?
Hej där. Jag vet hur det känns! De där tröstande orden om att det löser sig och att man ska slappna av för då händer det. Det är svårt att hitta styrkan med så många tankar som maler i huvudet, mängder av sprutor, hopp och besvikelse. Tror inte man kan förvänta att vännen som inte varit det igenom kan förstå. Kanske kan man säga det, att jag har behov för att prata, berätta, älta och utan att du ger "goda råd" eller tröst till mig. Jag har ett par vänner som jag kan säga till att allt är skit nu, kan vi göra något så jag slipper tänka? Simma, springa, pyssla, vad det nu kan vara.
Häng i. Snart har du en plan för nästa försök. Då gör du vad du kan, när du följer planen, tar sputorna osv.
Fortsätter följa din blogg. Dina tankar påminner såmycket om mina egna.
Styrkakram!
Vännen - du okända! Dina tankar påminner också om mina. De mörka stunderna, som stundtals tycks ta över och inte lämna något spår av ljus. Någonstans blir det ändå bättre, men det är en tuff väg, jag vet.
Ta hand om dig.
Kram
Jag känner också så väl igen det där. Jag behöver älta mycket i perioder och jag tänker att det vill ingen kompis höra. Min sambo är fantastisk men ibland fastnar man liksom i samma negativa tankespår där.
Om du inte redan går hos någon utomstående för att prata kan jag verkligen rekommendera det. Ofta kan man få kontakt via sin ivf-klinik. Man måste inte vara psykiskt sjuk, som jag först trodde, för att behöva prata av sig. Sen i höstas går jag hos en terapeut och det har verkligen räddat mig! Jag är fortfarande skitledsen ibland, men jag går inte under. Och jag kan numera se att det är en helt normal och sund reaktion att vara ledsen och eländig när man utsätts för detta.
Hoppas det ljusnar lite snart, och att du går in i nästa behandling med nytt hopp!
Fiffig
Usch va arg jag blir!!!! Dina närmsta vänner borde vara mer förstående och det gör mig så upprörd när de inte förstår. Tyvärr känner även jag igen mig och det sårar så otroligt djupt. Ibland borde man kanske våga bli arg (inför dem) så att de förstår att det inte är okej- men å andra sidan är det nog inte möjligt att få dem att visa empati eller förståelse.
Tur att alla ivf-bloggare finns och peppar varandra... Stor kram
Tyvärr känner jag igen mig. Besvikelsen. Var är de någonstans? Men samtidigt en skuldkänsla över att man känner som man gör. Jag blir arg på mig själv att jag inte säger till dem att jag behöver mycket mer. Att jag förväntar mig någon form av stöd. Men vi finns här för dig. VI som går igenom samma sak kan verkligen förstå. Massa styrkekramar!!!! <3
Men vad ledsen jag blir att läsa detta! SÅ okänsligt, när du som mest behöver värme, tröst och stöd! Kab du kanske skriva ett mail eller något och berätta vad du känner, att du behöver dem och deras stöd? Att det är jobbigt att de inte förstår. Kanske länka till en sida med information till anhöriga eller liknande?
Önskar jag kunde ge dig en kram och lyssna på dig,dina tankra, känslor, farhågor - allt!
Många många kramar
Jag är hemskt ledsen för eran skull. Det gör inte att du mår bättre men jag känner med dig.
Jag gör mitt första försök nu och har redan laddat -för det värsta, att det inte blit något. Mentalt är jag totalt nedbruten och blir bara irriterad på t o m min familj som inte förstår vad jag går igenom och har valt att inte prata om det och i så fall ska det vara på VÅRA VILLKOR, pratar jag inte om det, har mina vänner inte rätt att prata om det. Skör. Själv har jag gjort upp en plan B, så att jag den dagen det är negativt orkar gå upp när testet är negativt eller t o m missfall, jag känner där vi befinner oss nu (krisen) ofta att jag inte har något att leva för trots att jag har min fina man. Vi har bestämt att skaffa hund om om tre veckor när vi skall göra vårt första test, eller om det blir fel under graviditetns gång och vi får missfall, jag är egentligen ingen hundmännsika men jag måste ha något nytt liv i mitt hus som får mig att le och egentligen är det inte DET jag vill men nu har vi bestämt oss för det. Så jag har en B-plan för jag orkar inga fler motgångar. Det är en känsla blandat av upprymdhet och rädsla. Den är hemsk!
Det kommer bli bra men det kommer ta tid.
Kram /An
Klart du får fråga! Min terapeut fick jag kontakt med genom mitt jobb. Jag har tur i oturen och jobbar inom en organisation som har vana vid att stötta människor med svåra livsfrågor eller kriser. På grund detta finns det även goda möjligheter för de anställda att gå i samtal. Jag vill inte skriva ut här vad jag jobbar med, men vill du veta mer om det kan du mejla mig. Min terapeut har ett yrke inom organisationen där det ingår att ha samtalastöd. Lite svårt att skriva ut mer exakt vad det är för yrke här, som sagt.
Terapeuten hade väl inte jättemycket erfarenhet av barnlöshet innan hon träffade mig, men egentligen spelar det nog mindre roll. Hon ställer frågor och resonerar. Vill jag ha medicinska svar vänder jag ju mig till mina läkare.
Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Ibland när jag kommer dit tänker jag att hjälp, vad ska vi prata om en hel timma! Men det brukar vara det minsta problemet att fylla ut tiden. Hon vågar utmana mig i tanken och kan ställa frågor för mig att fundera över. Som tex kan du leva ett liv utan barn? och så vidare. Det är svårt att säga om det "hjälper". Men jag tycker det är lite lättare att andas efteråt!
Hör av dig om du vill veta mer!
