Jag har länge velat kring om jag, eller jag och P, ska passa på att föreviga magen. Graviditeten i sig har knappast varit så särskilt njutbar och vem vet om det blir någon mer gång? Med det i tankarna har jag känt någon form av önskan att bevara något bildbevis. Lite motsägelsefullt kanske eftersom jag knappast känner mig särskilt vacker, snarare som en blekrosa variant på mumintrollen. eller barbapappa.

 

Nu har jag i alla fall bokat en tid för fotografering på lördag. Stackars P är måttligt förtjust då han inte alls gillar att stå framför kameran och kanske är han lite förvirrad också eftersom jag som sagt knappast är särskilt förtjust i min gravidkropp. Jag är lite nervös vilket är knäppt. Det är inget köptvång (m a o helt gratis fotografering om jag inte vill ha någon av bilderna)  och fördelen med att ändå ta dem är ju att då har jag ju dem och om jag inte gillar de i efterhand behöver jag ju inte titta på dem och jag behöver ju inte heller ångra at jag aldrig tog några.