Är detta bara början?

En sak som skrämmer mig med barnlösheten är att vi inte vet något om hur länge vi ska springa i detta ekorrhjul. Jag är ännu relativt ung i sammanhangen, inte fyllda trettio, vilket innebär att vi har många år på oss. Det kan ju såklart kännas bra att vi har tiden för oss, men samtidigt så innebär det att vi teoretiskt sett fortfarande kan vara i IVF-svängen om tolv år. Tolv år...det är en lång tid. När ska man sluta hoppas? När kan man säga att man verkligen försökte allt?
Nu är vi bara vid vår första IVF, men det är svårt att inte snudda vid tanken. Hur länge kan man hoppas och envetet försöka gång efter annan? Och framförallt vad gör det med en själv och med relationen..? Jag är ibland rädd att vi ska tappa bort varann och oss själva i det här. Jag kan ärligt säga att de två senaste åren knappast kommer gå till historien som de mest minnesvärda i mitt liv. Självklart har det hänt mycket bra saker i mitt liv under den här tiden, men på något sätt så ligger det i skuggan av barnlösheten. Och så vill inte jag leva mitt liv, i skuggan av något annat...


Kommentarer
Fertilitetsresa

Åh vad jag känner igen mig i dina tankar! Allt i denna karusellen gör att man dunderar kring så allvarliga existensiella frågor! Och det är jobbigt, allt ställs på sin spets. Man tvingas tänar på saker man inte vill och man ställs inför beslut man inte vill ta. Det sorgligaste av allt vore om kärleken till barnet skulle göra att kärleken tillvarandra förvinner :(
Men nu hoppas vi att allt går bra för er!
Kramar

Svar: Ja och någonstans mitt upp i all förtvivlan så känner jag att jag inte kan leva mitt liv såhär hur länge somhelst, i något slags vakuum väntande på att något ska ske som man inte alls råder över... Kram
Rebria

2013-03-19 @ 09:33:23
URL: http://fertilitetsresa.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0