Det är något särskilt med att få barn. Det vet nog inte minst alla vi som haft en krokig väg dit. Men även för alla "vanliga" människor. Sen E kom har gratulationerna strömmat in. Dels från de som vi har berättat för men det har sedan spridit sig i både släkt och bland vänner som en löpeld. Det har kommit kort, paket och blomsterbud hem hit. Jag har nog faktiskt inte varit med om någon motsvarighet tidigare. Rörande att så många är så glada för vår skull (även fast de inte alls har någon aning om vår långa resa). Det är mestadels P:s vänner som skickat saker eftersom många av mina närmsta vänner inte vet något som jag berättat om tidigare.

 

Bland alla gratulationer finns det dock vissa som jag nästan hellre varit utan. Som kortet från min farmor och farfar. De sa upp kontakten med mig för många år sedan (ja faktiskt närmre tio än fem),  utan att jag någonsin fick en förklaring. Helt plötsligt hälsade de inte på mig på släktkalasen, jag var inte välkommen vid deras födelsedagar osv. På omvägar har jag fått veta att det har rört sig om att vi i familjen inte varit tillräckligt tacksamma gentemot dem och att jag svikit familjen när jag flyttade iväg från min hemstad för att plugga vid universitetet. Mycket luddigt och fragmentariskt men det närmsta någon form av förklaring som jag kommit.  

I somras blev farfar allvarligt sjuk och jag råkade träffa på farfar på jobbet då jag jobbar inom vården. I samma veva så "bjöd" de in sig via pappa till att komma och titta på gården där vi bor och på våra djur. Ett mycket märkligt möte. Även om jag på intet sätt vill vara långsint så har jag svårt att låtsas som inget hänt. När nu kortet kom blev jag arg och ledsen, att sömnbristen var uttalad och vi precis hade blivit återinlagda på BB pga för stor viktnedgång bidrog säkert till att det inte riktigt gick att hålla tillbaka tårarna. De ville säkert väl med kortet men om de inte hör av sig annars så behöver de inte höra av sig för att vi fått barn heller, så känns det för mig. Jag har faktiskt inte någon glädje av att få ett kort från någon som jag inte längre har någon aktiv relation till och som dessutom betett sig väldigt illa tidigare. Nästan lika fel kändes det med kortet från mina kusiner som av solidaritetsskäl inte heller hört av sig sen min farmor och farfar sa upp kontakten. Mest väljer jag dock att tänka på alla de fina kort och hälsningar som vi fått från alla håll och kanter.