Det finns många OM på den här resan. Det största av dem är såklart OM vi någon gång kommer att lyckas. Ibland tillåter jag mig att tänka ett steg till. Om vi gör det, hur kommer det kännas? Kommer vi  vara glada, uppfyllda av lycka? Kommer vi känna den sköna segern? Eller kommer lyckan bara ersättas av nästa oro, för om det ska gå hela vägen? För om barnet ska vara friskt?  Och striden har varit hård, vi har kämpat så länge. Även om vi skulle gå segrande ur den har vi betalat ett högt pris, alla tårar, all förtvivlan och alla vänner jag förlorat längs med vägen. Jag tror ingen av dem förstår hur sviken jag känner mig i den här situationen och de kommer säkert finnas kvar i mitt liv även efter den här resan. Men det kommer aldrig bli riktigt detsamma igen, jag kommer aldrig riktigt glömma. Kommer vi att känna segerns sötma eller kommer vi bara matt pusta ut och konstatera att den värsta stormen bedarrat?