Imorgon är det dags igen för VUL, jag hoppas innerligt att det ska se bra ut och att även blodprovet ska vara bra. Vi ska, som i de flesta fall, vara där tidigt på morgonen, strax efter sju. Jag är så glad att vi kan få så bra tider som gör att jag inte behöver ta ledigt från jobbet. Det är verkligen guld värt för det här är jobbigt nog ändå, utan att behöva ta ledigt i tid och otid. Jag har ett jobb som gör att det inte är så lätt att ta ledigt alla gånger. Visst måste man så måste man, men det är i princip alltid nåt eller någon som blir lidande.
Jag har valt att inte berätta på jobbet heller, vill inte att det ska komma ut. Dels så tycker jag att det är privat och vill inte riskera att bli diskriminerad mer än man redan indirekt kan bli som kvinna i barnafödande ålder. Min nuvarande chef är i och för sig bra och tycker det är ok och något att räkna med att människor i en viss ålder får barn. Sedan är ju allt med IVF så oberäkneligt och mitt jobb skulle antagligen inte vara så mycket hjälpt av informationen att jag någon gång under vecka X kommer vara borta två heldagar och under vecka Y kommer vara borta ett par timmar då och då. Det går liksom inte riktigt att göra någon vettig planering utifrån den informationen utan man skulle få ta mig ur ordinarie del av verksamheten och hitta något annat åt mig att göra, vad nu det skulle vara. Så på så sätt motiverar jag varför jag inte berättar och försöker döva mitt dåliga samvete. För lite dåligt samvete har jag allt, jag gillar inte att behöva ringa och sjuka mig. Jag är kanske lite för plikttrogen.