Resa mot okänt mål

Efter en del funderande har jag bestämt mig för att starta en blogg, mest för min egen skull faktiskt. Jag behöver någonstans där jag kan få ventilera, någonstans där all ledsenhet och frustration kan få komma ut. Tyvärr är det vad som speglar min vardag mest just nu men jag hoppas få göra en resa och kunna stiga av där sinnet blir lättare. För inte var det väl såhär livet var tänkt att bli?
 
Jag och min sambo slutade med preventivmedel, egentligen mest för att jag skulle slippa alla biverkningar även om vi givetvis var beredda och välkomnade eventuella följder av det beslutet. I början var det en befrielse bara att slippa må dåligt. Men vartefter månaderna gick kom ju funderingarna om varför inget hände, var det något fel på oss? Efter något års försök på hemmaplan sökte vi hjälp och ett år med hormonstimuleringar följde. Varje månad slutade med samma besvikelse, blodet kom.
Nu är vi mitt uppe i vår första IVF och jag är så ledsen och rädd. Hormonstimuleringen gick bra och igår åkte vi till kliniken för äggplock. Det fanns massor av äggblåsor att punktera, jag tappade räkningen litegrann men räknade i alla fall till 17 på höger och 12 på vänster. Vi fick ut 16 ägg och de var lite oroliga för överstimulering på kliniken så jag fick åka hem med recept på mediciner för att motverka det.
Jag sov gott efter en lång dag och försökte glädja mig åt att vi lyckats få ut ett bra antal ägg, men inom mig gnagde oron. Idag ringde de från kliniken och mina farhågor besannades, bara ett ägg hade befruktats. Imorgon ska vi åka alla milen till kliniken och se om detta enda ägg har överlevt...
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0