Min fina sambo P och jag är verkligen ute på vandring i en snårig djungel bland piller, sprutor och gynbesök. Drivna av en förhoppning att det kanske någon gång kan bli vår tur. Hela denna resa tär något så fruktansvärt på mig och de senaste dagarna känns det som allt är nattsvart. Tankarna far runt i huvudet, river i bröstet och ger mig ingen ro. Jag har gråtit, gråtit och gråtit.
P har torkat mina tårar och sagt att det kommer ordna sig. Lagat mat och hjälpt mig med hästarna. Han är helt enkelt en sån pärla, min P. Just nu är det han som är den starka av oss. Jag är liten och svag.
Egentligen tror jag att han är orolig för mig, för hur jag mår. Det värsta är att jag också är lite orolig. Allt det här känns så jobbigt att jag snart inte vet var jag ska ta vägen, det håller på att göra mig sjuk. Jag är rädd att jag inte ska klara av att jobba. Jobbet är på nåt sätt både mitt andningshål - som tvingar mig att fokusera på annat, och något som kräver en koncentration som jag har svårt att uppbåda just nu.
Jag hoppas P orkar.