Släkten är värst ?

Finns det egentligen några personer som kan göra en så ledsen och konfunderad som ens släkt? Eller som man kan känna att man så totalt inte förstår sig på? Ja, antagligen finns det, jag inser det. Men kom inte och säg att släkten inte ligger bra till.  Är det kanske för släkten är människor som vi är nära fastän vi inte väljer dem? De flesta andra nära relationer med partner och med vänner väljer man ju själv. Och man väljer också bort. För trots allt finns det ju en del personer genom åren som var nära men som man nu inte alls har någon kontakt med. Man växte ifrån varann, kände att värderingarna var för olika, eller gick ifrån varann efter en meningsskiljaktighet eller svek.

Idag hade vi besök av min farmor och farfar. De har inte pratat med mig på ca 8 år. Av någon för mig fortfarande oklar anledning så blev de sura på mig och resten av familjen och har sedan dess inte vare sig pratat med mig, ringt eller på annat sätt varit närvarande i mitt liv. Någon förklaring har jag aldrig fått.  Så småningom blev min pappa och bror "sams" med farmor och farfar igen och de har nu sedan flera år tillbaka kontakt. Det har dock varit så att jag uttryckligen inte varit välkommen på kalas trots att andra i familjen varit det.
Förutom den brutna kontakten med farmor och farfar har det också fört med sig att kontakten brutits med kusiner, faster och farbror. De ville vara "neutrala" och "inte ta någons parti" som de uttryckte det - vi blev inte bjudna dit och de kom inte längre till oss.
 
Visst försökte jag någon gång ta kontakt, inför första julen sedan brytet skrev jag ett långt brev. Jag fick aldrig något svar. Jag har förlikat mig med situationen. Känt att jag inte kan låta mer energi dräneras till människor jag inte får något tillbaka av. Det finns ju trots allt så många andra människor som är viktiga för mig och som bryr sig om mig, som finns där för mig. Jag har valt att lägga min energi på dem.
 
På försommaren blev farfar sjuk. Trött och tagen. Hamnade på sjukhus, på en avdelning där jag råkade jobba just den veckan. Utredning visade en "halvelak" sjuka och att tiden gick mot sitt slut. Så möttes vi där i en sjukhuskorridor. Pappa hade kommit på besök och jag satt mig ner med dem en stund. De pratade på som inget hade hänt, jag spelade teater och gjorde min del för att hålla konversationen flytande.
 
Idag var de här på besök för att titta på mina hästar och fölet. Pappa frågade tidigare i veckan om de kunde "få komma och titta på fölet". Han hade tydligen dividerat med mamma i veckor om det hela innan han slutligen frågade. Jag undrade kort vad som var på agendan med besöket. Känslig mark. De ville komma och titta på fölet eftersom de missade sist vi hade föl (läs: för två år sedan då vi senast hade föl hade vi inte heller någon kontakt) . Jag kan inte påstå att jag blev klokare av det svaret. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att prata om saker och ting.  Det var med blandade känslor som de fick komma hit. Visst förstår jag att farfar kanske inte är i livet så länge till. Men allas våra dagar är faktiskt räknade, bara att vi vet så lite om det. Genom mitt yrke har jag sett det på nära håll. Sett tragedier. Mött människor i sorg. Givit tråkiga besked. Det ger en slags ödmjukhet för livet och det som är viktigt. Det är inte det att jag vill hålla liv i gammalt groll. Jag tycker bara inte att det faktum att man är sjuk förlåter allt som varit. Ett förlåt ska vara något man menar i sitt hjärta.


Kommentarer
Fertilitetsresa

Tufft läge.. Så lånng tid vänder man ju inte snabbt och när du heller inte fått en anledning från början. Kan inte säga ågot när jag inte vet mer. Men vill i alla fall ge dig en kram!

Svar: Nä det hela är märkligt och svårbegripligt till och med för mig, antar att det inte direkt framstår klarare när jag framställer det här i text :) Kram till dig med!
Rebria

2013-07-28 @ 22:36:57
URL: http://fertilitetsresa.blogg.se
Fiffig

Släktrelationer är inte helt okomplicerade, det har både jag och mannen fått erfara på bägge sidor om släkten. Svårt! Tur då att man har bättre relationer med andra släktingar. Och bara för att man är släkt måste man inte komma överens och umgås, även om det kan kännas lite sorgligt. .

Kram!

Svar: Nä, vi har faktiskt resonerat som så innan att man behöver inte tycka om och umgås med alla bara för att man är släkt. Precis som ni har vi fått vara med om det på båda sidor. Jag har inte haft kontakt med farmor o farfar och mannen sa för ett par år sedan upp kontakten med sin ena bror. Jag har kunnat vila i det beslutet men så kommer nu den här cirkusen och liksom river upp allt igen, knepigt!
Rebria

2013-07-29 @ 20:13:16
URL: http://fiffig.bloggo.nu


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0