Nere

Egentligen är det mesta bra. Egentligen. Jag ser en liten ljusning på illamåendet och kräkningarna, faktum är att jag häromdagen hade min första kräkfria dag på jag vet inte hur många veckor. Semestern har börjat och första veckan har inneburit massa roliga besök med övernttande gäster och trevligt umgänge. Dessutom har jag tre veckor kvar. P är supergullig och lagar mat och tar hand om mig på bästa sätt. Fölet växer och mår bra. Jag hoppas snart vara tillbaka i sadeln om jag bara får må lite bättre. Alla vi har berättat för verkar glada över att det kommer en nummer tre i familjen nästa år.
 
Ändå känner jag mig nere. Sådär sätta-mig-ner-på-golvet-och-gråta-ledsen. Helt irrationellt. Antagligen är det alla hormoner och kombinationen över att ha kämpat hårt och länge och nu mått konstant illa och kräkts i 5 veckor. För trots alla "biverkningar" har vi haft svårt att tro, svårt att våga hoppas. P har kategoriskt sagt att "R är gravid". Inte "Vi ska ha barn". Och det är ju sant. Fast det går ju faktiskt bra för det flesta. Men vi har inte varit "de flesta" innan. Vi vet inte om vi ska våga tro att vi får vara det den här gången.


Kommentarer
Fiffig

Åh, jag känner så ofta likadant som du. Varför ska det gå för oss liksom? Men jag inser nu att jag måste våga tillåta mig att njuta och var glad, annars kommer jag nog ångra mig i efterhand. För man vet ju faktiskt aldrig, det här är kanske enda gången jag är gravid. Men usch vad den där oron tar energi från en, och så dåligt samvete man har över att man inte vågar vara glad.

Hoppas det känns bättre snart! Ska ni göra något mer ultraljud innan rul? Vi gjorde ett i vecka 12, och det lugnade mig lite i alla fall.

Kram!

Svar: Ja, varför ska det lyckas nu, när det liksom hånat oss månad efter månad, alla misslyckanden. Färden såhär långt har ju för mig inte varit särskilt njutbar heller vilket kanske bidragit till att det varit svårt att känna glädje. Det är svårt det där att kunna njuta av stunden. Jag försöker att begränsa orostankarna till en stund på kvällen, jag har en "tillåten" tid då, resten av dagen är förbjuden.

Gjorde ni bara ultraljud eller gjorde ni det som en del av KUB? Vi ska på ultraljud nästa vecka, det blir KUB. Och ja, jag oroar mig givetvis för att det ska se illa ut. Eller att jag har spytt bara en gång idag inte ska ha o göra med att illamåendet håller på att ge med sig utan att allt har stannat av därinne. Nåja, jag har i alla fall en viss distans till alla mina katastroftankar. Kram R
Rebria

2013-07-19 @ 19:26:50
URL: http://fiffig.bloggo.nu
Fiffig

Vi gjorde bara ett ultraljud, inget kub-test. Men läkaren kollade ändå lite extra på nackspalten och såg att den var normal. Jag ville mest bara se att bebisen var kvar och växte. Jag hade ju nästan inga symptom och då blir man orolig för det... :-)

Det ska nog gå bra ska du se. Jag har lugnat mig en del nu sen vi hörde grynets hjärtslag häromdagen.

Kram

Svar: Ja, trots allt går det ju bra för de flesta, det måste man komma ihåg. Jag saknar ju inte direkt symtom men är lite orolig ändå, mest för att det ska vara något annat fel inte att allt ska ha avstannat.
Här där vi bor erbjuds alla att göra KUB och även om man inte vill göra det så får alla göra UL kring v 12, plus rutinultraljudet. Rätt skönt att det ingår i rutin. Jag har någon konstig önskan om att få vara/göra som alla andra, med så få krusiduller som möjligt nu när det tog så många krusiduller för att komma hit :)
Rebria

2013-07-19 @ 22:21:14
URL: http://fiffig.bloggo.nu


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

rebria.blogg.se

En blogg om mitt liv, min vardag och just nu våra fruktlösa försök att få barn.

RSS 2.0