Tack för visad hänsyn
Publicerat 2013-08-10 14:34:13 i
Allmänt
Jag kan inte låta bli att känna mig lite småsint när jag skriver det här. Nästan är det så att jag skäms litegrann, fast jag ändå faktiskt tycker såhär. Nåja, here we go!
Jag har försökt att prata om allt det jobbiga kring barnlösheten, utredningar och behandlingar med en av mina bästa vänner sen tonåren. Tyvärr kan jag inte påstå att det gått särskilt bra. Antagligen inte illa menat från hennes sida så fick jag höra alla de "klassiska" kommentarerna man som barnlös brukar få höra. "Du stressar nog för mycket..." , "Ni vill kanske lite för mycket.../tänker på det för mycket". Dessutom toppat med bonusar som "Vet ni hur man gör då, jag menar gör ni på rätt sätt?"
Då det inte hjälpte att jag försökte bemöta dessa kommentarer med fakta och ett tydligt budskap att jag blev ledsen av att behöva höra dessa kommentarer slutade jag helt sonika att prata om det här med henne. Om hon frågade hur det gick för oss svarade jag bara undfallande, ungefär som politiker gör, svarar med en mening fastän den egentligen inte alls svarar på den ställda frågan. Uppmuntrande kommentarer som "det är väl bara att göra ivf´" "Jag har en jobbarkompis som..." eller "Man kan ju leva bra utan barn också, det är ju inte allt" snarast styrkte mig i mitt beslut att jag faktiskt inte orkade prata om det här med henne. Hon fick inget veta om våra fortsatta behandlingar efter de misslyckade kurerna med Pergotime.
Lagom tills vi misslyckats med vår första IVF kom så nyheten att de väntade tillökning. Samtidigt som jag var glad för deras skull så gjorde det något så fruktansvärt ont. Vi hade precis gjort en jobbig behandling, jag hade blivit överstimulerad på köpet och nu var misslyckandet ett faktum. Och framförallt var hotet om att det kanske inte någonsin kommer att fungera för oss ytterst påtagligt. (Vi hade jättedålig fertiliseringsgrad på äggen trots bra kvalitet och att spermierna såg normala ut, vårt hopp stod nu till att ICSI skulle hjälpa oss)
Om jag känt att det funnits en spricka emellan oss tidigare så öppnade den sig nu till ett avgrundsdjupt stup. Hur kunde hon sitta och säga saker till mig som att det säkert skulle ordna sig med IVF eller att det inte gör så mycket om vi inga barn får!? I sådana fall kunde ju hon skänka bort sin blivande unge till sådana som mig som i sådana fall faktiskt förtjänade ungen bättre än hon. Jag blev arg och ledsen.
Sedan dess har vår kontakt varit ytterst sporadisk. Det där sista om att de väntade tillökning var liksom den sista droppen som fick mig att känna att jag inte orkade prata med henne. Jag har varit s otroligt ledsen över barnlösheten och att inte bli mött eller stöttad när man har det som svårast är tungt. Jag förstår att hon nog inte förstått hur illa hon gjort mig. Även om jag tycker oförstånd inte ursäktar dumhet/klumpighet så tror jag inte hon har ont uppsåt. Hon har ringt eller sms:at och jag har svarat kort att det är lite mycket just nu. Så till det jag ville berätta. På Facebook formligen haglar bilderna och statusuppdateringarna kring magen och den blivande familjen. Självklart är hon själaglad över den väntade tillökningen. Jag vill inte ta ifrån någon den lyckan. Men med vetskap om hur jag har och har haft det kan jag säga att jag inte hade gjort samma sak om jag var hon. Vi har inte berättat något om att senaste behandlingen gick bra, så det vet hon inget om. Kan inte låta bli att tycka det är taktlöst, även om jag inte begär eller förväntar mig att alla ska ta hänsyn till mig in absurdum. Kanske någon bild eller något avslöjande - fine. Men dessa ständiga uppdateringar kring magen och det kommande familjelivet. Är jag småsint och elak?
Kommentarer
Svar:
Jo, jag förstår självklart att hela den här resan ändrar perspektiven för de som måste vara med om den. Och så ska man ju komma ihåg att för de flesta är det "bara att skaffa barn". Jag har aldrig haft svårt för att lyssna på när folk som har barn beklagar sig över sömnlösa nätter, ständiga förkylningar eller trotsiga barn. Även om barnen är aldrig så önskade finns det säkert stunder som är jobbiga och jag tycker det är ok att de får gnälla så länge det inte övergår i någon slags evig klagosång som aldrig tystnar.
Jag tycker helt enkelt det är viktigt att man försöker visa empati och leva sig in i den andres situation för en stund. Jag skulle ändå tycka det var helt ok med någon magbild och någon ultraljudsbild tillsammans med en glad kommentar även om det kanske rent känslomässigt kan hugga till i mig (jag försöker skilja på vad den primitiva känslodelen känner och vad jag mer egentligen tycker). Det som jag stör mig på nu är ständiga uppdateringarna om "jag och magen" och "det finaste/bästa som hänt oss". Om man nu tycker det är så fantastiskt tycker jag inte det borde vara så svårt att tänka sig hur ofantastiskt det måste kännas att vara osäker på om man någonsin kommer dit. Kram
Rebria
Svar:
Nä, ärligt talat så tycker inte jag det heller, men det är lätt att känna sig småsint när man ska försöka berätta om sådana här saker. Det är liksom inte det att jag förväntar mig att hela världen ska tassa på tå för mig eller andra barnlösa, jag tycker bara det handlar om någon slags allmänt hyfs och taktfullhet. Observera att jag skiljer det här från vad jag tycker man är mer "skyldig" att göra. Jag tycker det är ofint att vältra sig eller onödigt exponera saker som man förstår sticker i ögonen på folk. Har svårt att förklara på ett bra sätt, ska berätta en liknelse. En kollega som tjänstgjort utomlands (inom vården, fattigt land) berättade om hur han varje morgon klev upp tidigt för att hinna äta frukost innan medhjälpare och tjänstefolk kom. Han gjorde så för att inte sitta vid ett dukat frukostbord och ta för sig när de kom som ännu inte fått någon mat för dagen och inte heller skulle få på många timmar. Det tyckte jag var fint och taktfullt. Inte något man kunde begära av honom och självfallet var ju tjänstefolket lika hungriga oavsett om de sett honom äta eller inte, men ändå respektfullt mot de människor som inte haft samma tur här i världen som han.
Jag kan inte sluta att förundras och provoceras av hur ofrivillig barnlöshet nästintill intar en särställning när det gäller förebråelser från omgivningen och hur det även indirekt avspeglas i vårdens regler för behandling. Jag har vänner som jag kunnat diskutera liv och död, sjukdomar och andra hemskheter med, men inte det här! Vänner både med samma yrke som jag och andra med vetenskaplig bakgrund har också kommit med lika idiotiska kommentarer som alla andra, mycket märkligt! Det är något med det hela som får annars empatiska och logiskt tänkande individer att bete sig som riktiga nötter.
Jag känner egentligen inget behov av att blockera dessa uppdateringar på Facebook. Det låter konstigt kanske men jag har ändå vetskapen om att de finns där och det är kanske den totala avsaknaden av inlevelseförmåga från hennes sida som gör ondast.
Rebria
Svar:
Ibland är det så svårt att förklara hur man tycker och känner i text. Lite av en utmaning men jag ska försöka :)
Jag tycker nog inte riktigt som dig. Jag har tyckt det varit jobbigt att se andra "köra om", lyckas lätt medan vi kämpar som blådårar utan resultat. Det har kunnat hugga till i hjärtat lite när man behövt se och höra. Det påminner mig om hur misslyckad jag känner mig, hur orättvist livet kan vara och förstärker den "existentiella sorgen" över att vara barnlös.
Om jag försöker koppla bort den delen för ett tag så tycker jag att det är helt ok att andra får barn även fast de börjat försöka långt efter oss, att andra ska få känna och även uttrycka en stor glädje över att de ska bli fler i familjen.
Jag lägger det således på mitt ansvar att försöka lära mig leva med och hantera den första biten, att acceptera att livet ibland är fruktansvärt orättvist och att man får vara ledsen för det. Jag har valt att inte "välja bort" alla som har barn utan att försöka njuta av att umgås med dem och glädjas med dem SAMTIDIGT som det i viss mån påminner mig och "förstärker" min egen sorg. Ett annat sätt att hantera det hela kan ju vara att i perioder helt enkelt ta avstånd.
Att livet är orättvist är ju inte någons fel, det är ju bara så det är och inget vare sig du eller jag kan göra något åt. Men jag tycker faktiskt att omgivningen har ett ansvar för hur de väljer att bete sig och vad de säger. I det lägger jag att jag tycker det är fel och faktiskt elakt att beskylla t ex barnlösa för att orsaka sin egen olycka så som många faktiskt indirekt gör med sina kommentarer. Sen förstår jag att den absoluta majoriteten av människor säger det här i all välmening. Men innebär det att det är mindre elakt för det?
Här någonstans tycker jag att vi kommer in på ett väldigt spännande filosofiskt/moraliskt resonemang. Är det ok eller mindre dåligt att göra någon illa bara för att man inte förstår konsekvenserna av det man säger eller det man gör? Är det till exempel ursäktligt att mobba någon bara för att man inte förstår hur dåligt den här personen mår av det man gör? Är det mindre illa att skada någon pga klumpighet än med flit? Dvs är det uppsåtet med handlingen eller konsekvensen av den som avgör om den är ond eller god? Klurigt och jag har själv svårt att vara svart eller vit i frågan. Enda anledningen till att jag inte bett dessa av mina vänner att flyga och fara är ju att det är min övertygelse att de inget illa menar, även fast de gör väldigt illa. Så jag tycker det är någon slags "förmildrande omständighet" i detta fall.
Sedan tycker jag det finns något slags "mellanläge" där jag tycker att det kanske inte är helt fel som människor gör men å andra sidan inte heller särskilt hänsynsfullt eller taktfullt. Jag ska ta ett exempel för att försöka förklara.
När jag gick i skolan så var jag i princip genomgående bäst eller bland de allra bästa i klassen, i alla stadier. Jag var alltid bättre än den som var min bästa klasskompis i de klasser jag gått i. Det innebar att jag alltid var bättre än vederbörande, i samtliga ämnen och på samtliga prov. Det var inte så att mina bästa klasskompisar var dåliga i skolan - tvärtom, de var bara inte lika bra som jag. I samband med prov/resultatutlämning hade jag kunnat fråga hur många poäng min kompis fick, sådär som skolungar brukar göra. Men jag gjorde det i princip aldrig. Mina kompisar var måna om sina skolresultat och hade ambitioner och jag ville inte göra en poäng av att jag alltid var bättre än dem. Jag tänkte att det nog inte kan vara så kul eller upplyftande att vid en jämförelse alltid vara sämre, att inte ens i ett enda ämne kunna slå mig på fingrarna. Jag försökte tänka mig in i en annan persons situation helt enkelt och agera därefter. Jag hade kunnat göra så som barn gör mest och jämföra/tävla men jag gjorde det inte. Det hade kanske inte varit direkt fel, men inte heller särskilt taktfullt. Nu menar jag inte att skolprestationer är det viktigaste här i livet, det här var bara ett exempel. Jag skrev även om ett annat exempel i svaret till Ebba, läs gärna det också.
Det är på den här nivån med taktfullhet och hänsynsfullhet som jag tycker Facebook-bombandet hör hemma. Jag kan inte säga att det är moraliskt förkastligt eller helt fel, men kanske inte riktigt rätt heller. Om jag tycker att en ultraljudsbild på det foster som är mitt blivande barn är det mest fantastiska jag sett i hela mitt liv, kan jag då inte föreställa mig att vetskapen att man kanske aldrig kommer kunna få några barn är jäkligt jobbig att bära? Jag tycker faktiskt inte att det ska behöva vara så pass mycket svårare att tänka sig in i barnlösas situation än någon annans situation. Och jag tycker inte att en ultraljudsbild/magbild eller offentliggörande på FB är fel. Det är när det börjar anta proportioner av uppdateringar med någon dags mellanrum eller två där 9/10 saker direkt relaterar till graviditet/barnafödande/blivande familjelivet. Jag kan helt enkelt inte tycka att det är särskilt snyggt eller taktfullt att bete sig så. Förstår du bättre hur jag menar då? :)
Rebria
Trackback
