Som ni har märkt här på bloggen har rätt mycket av mitt mående kretsat kring illamående och kräkningar och däremellan att försöka få till schysta matintag. Jag noterade för ett tag sedan, ja pinsamt nog har jag svårt att avgöra hur länge sedan det var egentligen, att jag var lite röd i knävecket. Tänkte att det kanske var nåt insektsbett eller nåt eksemliknande och att jag skulle hålla lite koll på det. Men i det allmänna måendet så liksom la jag inte så mycket mer notis om det hela. Att det dessutom sitter på baksidan av benet, i knävecket gjorde ju inte det hela bättre.

På semestern när vi var på stranden så hajade till och med P till över märket.  Jag insåg att det hade växt och att det var borrelia. Bara att skaffa sig medicin och börja knapra. Borreliainfektionen i sig ska nog inte vara någon fara vad jag kan förstå, men det är ju bra om man får i sig medicinen. Alla som kommer ihåg sin senaste Kåvepenin-kur vet kanske också att tabletterna är rejält tilltagna. Som grädde på moset ska de dessutom helst tas på fastande mage för att tas upp på bästa sätt. Ingen lätt kombination med illamående och kräkningar. Jag kämpar på så gott jag kan, men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var less.

 

Idag har jag lyckats kaskadkräka ner hallen då jag inte riktigt hann fram fort nog till toaletten. Jag kräktes så jag grät och blev inte mindre ledsen av att jag dessutom ställde till det sådant. Stackars P är verkligen en klippa och kom som ett skott och hjälpte till att torka av väggar och golv även fast jag sa att jag kan städa upp själv om jag bara får kräkas färdigt först. När man känner sig sådär mest miserabel vill man ju helst inte att någon ska se en, ännu mindre den oreda man just ställt till med. P är en riktig guldklimp, bra att ha när det blåser helt enkelt.